Shit! Jag kan inte tro mina ögon! Jag berättade det. Min största hemlighet of all times som annars bara Ana kände till och Jonna dårå. Im amazed by myself at what I can achieve sometimes. Hemligheten va inte den lättaste att få ut. Det har tagit mig ärligt talat år att få ut det. Men tack vare de underbara människorna Ana och Jonna som man verkligen kan lita på och finna trygghet hos så har det funkat.
Mamma vet numera om min djupaste hemlighet och även fast jag är räddare än någonsin förut, så känns det bra att hon vet. Hon kan hjälpa mig och få allt bra igen hoppas jag.
Hon ringde mig när hon läst mailet jag skickade och var helt underbar mot mig. Det kändes skönt. Ändå grät jag genom hela telfonsamtalet så jag knappt kunde få ut några ord. Men lyckades nog precis konvercera så hon förstod. I övrigt skickade jag nyss mail om det hon inte förstod under samtalet så hon ska förstå det med.
Har inte kommit så långt än så att jag kan prata om det ansikte mot ansikte med henne än. Det har jag faktiskt inte gjort med någon än.
En hemlighet som denna har inte varit det lättaste att leva med. Men nu är den fri. Fri för några i alla fall. Och nu kan resan börja. Den långa resan på att hitta svaret och veta vad och hur man ska göra åt svaret.
Inlägget blev väl kanske ofattbart för er läsare. Men jag skriver det bara för att jag själv måste få skriva av mig om det.
Nej, på tisdag ska jag och mamma ringa doktorn så jag äntligen kan påbörja de dära cancersprutorna för att slippa få cancer på nåt speciellt ställe. Minns inte riktigt vad de va för sprutor. (A) Men tror man måste ta 3 men inte direkt. Utan en i taget o sen vänta nåra månader eller nåt sånt. :P
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar