Känslar står kvar än. Blir galen här. Vill ut. Måste ut. Ut och ha kul. Känna att jag lever lite. Att jag inte är fast här hemma som en parasit på mina föräldrar. Vill ut och se saker, känna saker. Ut och utforska, liksom för att förstå.
Idag har varit en helt värdelös dag. Jo, minst sagt så. Har en konstig känsla i hjärtat som jag inte känt på väldigt väldigt länge. Så länge att jag knappt minns den. Men nu finns den där igen. Den har kommit ikapp mig. Jag måste lära mig springa fortare för att kunna lura bort känslan igen. Känslan är obekväm. Den är ledsen och tung. Den är förvirrad och i bitar. Den gråter och den är mörk. Den finns där inom mig. Den sitter fast och kommer inte ut. En skrikande röst efter hjälp inom mig. Men ingen hör. Ingen förstår. Ingen ser.
Ingen kan se mig bakom mitt leende och skratt. Ingen kan förstå hur allt verkligen står till. Folk är utseesndefixerade och glömmer insidan. Insidan syns inte, den måste man lära känna för att se och för att förstå. Få tar sig tid till detta, få försöker. Insidan är gömd. Gömd i en mörk håla där ingen kan se den. Där är den fast med det svaga hoppet om att en dag bli upptäckt. Upptäckt och bli sedd och hörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar