Fredag, 7 mars
Hej!
Jo, idag började ju då bra, men har bara blivit värre och värre för varje steg jag tagit känns det som (efter skolan dvs).
Vaknade idag, och morgonen var sig lik de övriga skolmorgnarna. Åkte till skolan och Baylee fick följa med. Klassrummet hamstern hade blivit dubbelbokad men vi fick tillslut klassrummet då många i min klass hade djur med sig men ingen av de andra och vi var i den enda byggnaden där man får ha djur med sig där det finns klassrum.
Vi hade djursjukvård fram till lunch och efter det slutade vi eftersom svenskan var inställd idag. HÄRLIGT! Första djursjukvårds lektionen bestod av att kolla igenom svaren på pappret vi fått gången innan och efter det ta massa anteckningar. Då kom andra halvan av klassen som inte fått någon lärare och deltog under lektionen istället. (våran skola är ju bara SÅ organiserad...NOT). Suck vad man blir less på det där asså.
Aja, hur som helst, det var inte så relevant ändå..på fikat/rasten mellan de två djursjukvårdslektionerna passade jag och underbara Trisse på att rasta älsklings Baylee. Ibland är det riktigt skönt att ha en hund som kan ordet "kissa". Hon ville nämligen inte kissa när jag släppt henne lös i fårhagen som stått där sedan jälladagen, men då gav jag komandot "kissa" och vips så stutsa hon runt och nosade på marken och så se där, där satte hon sig ner och kissade. Så efter det var det bara att gå in till kliniken och där skulle Baylee få bli försökskanin. Vi la gips på henne men och tassbandage. Och efter det kände sig jag, Jessica, Trisse, Sabina och Freyja för att flumma runt lite så vi lät Trisse, Sabina och Freyja gipsa min och Jessicas vänster hand. HAHA! Det var grymt kul och jag och Jessica sprang in med gipshänderna in i djurhuset där vi mötte på lite folk plus Robban för att sedan gå till gnagarrum 2 oc träffa Sandra, Minii och Mimmi. :)
Sedan sprang vi in till kliniken igen och fick reda på att de inte fanns nå gipssaxar så vi fick ta till andra metoder att få av gipset.
Jag och Jessica hade tänkt slå en hård 'high five' för att se om de skulle fungera, men det behövdes aldrig då vi lyckades få av dem på annat håll. Men en high five lyckades vi få fram innan gipset var av i alla fall. HAHA!
Sedan skulle Lotta hjälpa mig att titta på Baylees tonsiller, men vi alla vet hur Baylee blir när hon inte mår bra och betedde sig därför rätt så motstridigt och ville INTE bli tittad i halsen på. Men det gick hyfsat bra när jag satte mig bakom henne så att hon inte kunde backa.
Lotta såg inga framfallna tonsiller men tyckte det såg en aning rött ut, fast inte så mycket. Hon sade att jag kunde ringa till veterinären som tagit hand om henne sist hon hade haft tonsillit och be dem skriva ut receptet på antibiotikan, fast hon sade att de kunde ju hända att de ville se henne först.
Så när mamma kom och hämtade mig idag åkte vi direkt till veterinären. Både vi och Baylee älskar det där stället som alltid och vi fick komma in direkt. :)
De tittade i halsen på henne och tyckte allt såg helt normalt ut. Kristina (veterinären) och jag kommer riktigt bra överrens och hon visade mig hur man skulle titta och se och vi pratade och skrattade och skämtade massor som vanligt. :)
Sedan berättade hon att det kommit in fyra andra patienter den här veckan med exakt samma symtom som Baylee och enligt Kristina så är hon lite rädd på att det är lungmask. Hon är rädd att det nu har kommit till Sverige eftersom Sverige näst intill inte haft det tidigare. Men nu börjar det komma patienter med dessa symtom och det var ju bara en tidsfråga egentligen engligt veterinären. Men hon var itne säker eftersom det är så oerhört ovanligt och hon har bara behandlat EN sådan patient tidigare och då var det illa, men mot förmodan så överlevde hunden men fick kompliceringar seanre men överlevde dessa också och så vitt hon vet är hunden i galant fort även idag. :)
Men hon sade att det kunde ju vara kennelhosta också. Och Baylee är vaccinerad mot det för er som inte vet, men hundar kan faktiskt få kennelhosta ändå. Det brukar bara inte vara lite rejält som om de inte vore vaccinerade.
I alla fall. Krisitnas råd var att avvakta ett tag och se hur det blir med hostandet och gackandet och matvägrandet (mer än vanligt dårå) och blandande känslorna på hyper och trötthet.
Om symtomen som Kristina beskrev till oss (som jag inte orkar dra här nu) fortsätter så måste vi ringa SVA och ta trackprov på Baylee. Stackarn. För er som inte vet så måste Baylee då gå kopplad i MINST tre dagar så vi kan hålla koll på att hon inte äter något i skogen för att sedan samla ihop minst tre olika högar avföring från henne och ge det till veterinärerna så de får undersöka avföringen plus Baylee och se om det är lungmask hon fått.
Kristina sa att det även kunde vara något i övre luftvägarna något. Jag minns inte längre vad det hette, men något var det.
Däremot var hennes temp. 38.8 och hennes puls var perfekt.
Efter vetten gick vi ner till djuraffären under och köpte ett lång koppel på 8 meter som jag kan använda mig av när hon inte kan gå lös men ändå kan då en liten lägre sträcka ifrån mig, som till exempel i skogen om hon löper eller något.
Efter detta var det hemmåt. Fick reda på av mamma att Marcus från Telia ringt och sökt mig men jag var ju då inte hemma så han blev tvungen att prata med mamma. Han ville bara försäkra sig om att allt med abonnemangbytet fungerat denna gång eftersom han inte kunde se något på deras skärm och han hade ju sagt att han skulle ringa då han sett att det gått igenom. Mamma sade att allt hade gått som det skulle denna gång och från och med den 25 mars ska jag faktiskt ha Comviq SMS kompis. Äntligen.
Väl hemma började saker gå utför. När mamma kom hem efter att ha hämtat brorsan började hon hacka på mig direkt. Jag drog ut med hunden i närmare 2-3 timmar och det var riktigt jävla skönt kan jag säga.
När jag kom hem satt jag mest och degade framför TV då jag riktigt jäkla uttråkad men blev road av alla underbara människors sms. :) Så tack för det ni som skicka, vilket var en del. :)<3
Sedan kom pappa hem och middan var klar. Där släpptes bomben. Allt jag säger, rör, gör, ser på, tänker, vill är fel. Ja, tydligen så är det så. Men det mest känsliga ämnet just nu som då kom på tal under middagsbordet, givetvis, tog verklgien kol på mig idag. Jag orkade helt enkelt inte mer. Jätte roligt liksom. Gick ifrån middagsbordet mitt under maten och låste in mit på nedre toaletten för att bara slippa se dem ett tag. Jag kan inte ens börja med att beskriva hur mycket jag grät där inne just då och sedan kommer mamma och knackar på och vägrar gå och vägrar hålla käft förrän jag släpper in henne. Så det var lika bra att få det överstökat. Därinne satt hon och snackade i närmare 30 minuter och började först lite lätt för att sedan gå in i att jag är sämst och gör allting fel. Tack mamma, verkligen det jag behövde höra då. Jätte snällt. Vekligen. Fyfan asså!!
I alla fall, var riktigt jävla arg på pappa, mamma och även brorsan vid det laget och låste om dörren efter att mamma ÄNTLIGEN dragit igen. Grät så hela jag skakade och jag hade noll kontroll över min kropp över min andning över något alls. Började hyperventilera och det kändes som jag skulle spy. Riktigt nära kom det, men jag lyckades motstå in i det sista men hackandet kunde jag inte göra något åt. Suck. Låste upp, och med darrande och gråtfylld röst ropade jag ner Baylee som så gulligt kom ner direkt till mig och hon och jag gick in till mitt hus där vi sappade runt på TVn och fann att 'Så ska det låta' precis hade börjat. Gillar det programmet så jag kollade på det.
Någon gång där smsade jag Trisse för jag var så grymt jävla ledsen och visste inte alls vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra, jag kunde inte ta mig samman ett dugg, så hon erbjöd sig så gullgit att jag kunde få stanna hos henne vilket jag mer än gärna skulle göra om det inte vora för hunden, de övriga djuren och det att Ana ju ska komma hit. Men tack gumman för erbjudandet. Bara tanken fick mig att må bättre.<3
I alla fall, någon dryg halvtimme efter Så ska det låta knackar det på min dörr och jag hör att det är min bror som jag verkligen inte vill se eller prata med just då. Jag hade äntligen lyckats sansa tårarna så det inte rann ner oavbrutet ner för kinderna. Och då kommer han. Jag släpper in honom eftersom jag var i någon slags trans och min kropp bara gjorde saker automatiskt. Grymt läskigt, men det funkade väl det med. Han kom in och bad om förlåtelse gång på gång på gång och sade att han vet att ämnet som vi hade diskuterat troligen är det mest känsliga för mig just nu och att han verkligen inte menade något negativt jäntemot mig. Jag blev arg på honom eftersom det han hade sagt inte gick att tolkas på något annat sätt än negativt och han, precis som mina föräldrar hade varit helt emot mig från första nämnda ord om detta ämna och bara hoppat på mig och attackerat som om jag vore ett dött djur och de vore asätare.
Han bad om förlåtelse igen och försökte hjälpa mig. Försökte fårstå hur jag tänker. Hur jag känner. Hur jag uppfattar saker. Vad som är fel utöver det ämne vi disskuterat.
Vi pratade rätt länge han och jag och jag kunde inte sluta gråta. Jag hatar att gråta inför folk men tårarna gick verkligen inte att hejda och de verkligen bara rann nerför kinderna som vattenfall. Jag kunde se på min bror att han tyckte riktigt synd om mig och det är inte det jag vill. Jag skiter i sympatin, även fast det kändes lite skönt att se då jag vet att han faktiskt bryr sig om mig, men jag är inte ute efter sympati.
Vi pratade länge och väl och tro mig, han försökte verkligen förstå vad som var fel och när jag började prata om pappa förstod han direkt då han upplevt samma sak när han bott hemma, men ändå förstod han inte helt. Och jag visste int ehur jag skulle få honom att förstå heller. När det gällde mamma kunde jag knappt få fram ord ens och när det gällde allt övrigt så finns det vissa saker jag inte kan berätta för honom då jag inte tänker berätta hemligheter som jag inte fått tillåtelse att berätta och övriga saker som jag inte ville berätta var saker som jag inte berättat för någon, någonsin, eller jo, EN enda gång har jag berättat det, via mail för Ana. OCh det övriga kunde jag inte ens förmå mig om att ens börja tala om.
Det fick honom nog rätt ledsen, nedstämd och det ville jag verkligen inte. Jag gillar inte att se honom ledsen. Han är ändå min bror och jag älskar honom för den han är. Han är blodsläkt och jag gillar verkligen inte alls att se honom ledsen, vilket var ännu en orsak till att jag höll innte med ytterligare lite saker. Plus de att jag inte kunde få honom att förstå helt och min ork hade glidit ifrån mig. Jag var orklös. Energinivån låg på minus och jag hade knappt ork att känna den otroligt bultande huvudvärken som jag senare blev medveten om att jag hade. Konstigt hur känslor kan tina bort andra ibland.
Bror kunde inte stanna länge till utan var tvungen att bege sig hemmåt då mamma skulle skjutsa honom hem. Men han sade att jag när som helst fick slagga hos honom om jag kände att jag inte ville hem. Och att jag när som helst var välkommen till honom och Christine. Dag som natt, natt som dag. Jag visste redan det, men det kändes ändå skönt att höra. Lär nog ta till vara på det också. Men problemet är hunden. Jag måste ha något ställe för hunden och det har jag inte där så mycket. Inte för att vara där så ofta i alla fall.
i alla fall. nu sitter jag här och mamma har precis gått ifrån efter att ha tjatat i en hel oändlighet känns det som. Så nu är jag äntligen ensam och har blivit så kraftlös, orklös, svag, trött, medvetslös (under medvetandet) och totalt...försvunnen att jag nästan tror jag måste gå och lägga mig och sova innan jag kollavippar. Jag känner mig ärligt talat så förstörd. Så utmattad. Så Borta.
Och ni som känner mig...jag sover aldrig. Sängen är alltid min SISTA utväg. Jag sover verkligen aldrig längre (finns väl orsaker, ehum.) I alla fall. Så ni som känner mig vet hur olikt detta låter mig..men så är läget. Så utmattad är jag. Så försvunnen är jag. Så totalt jävla orklös är jag.
