Onsdag, 12 december
Det är något jag funderat på länge nu. Hur kommer det sig att en klass fylld med så många underbara människor, kan vara så splittrade? Liksom jag förstår att alla inte går bra ihop med alla, men så här splittrat? Tror inte jag varit med om det någon gång under hela mitt liv faktiskt. Måste säga att jag tycker det är riktigt synd att det är så. Jag vill kunna umgås med alla utan att bli anklagad för något och jag vill kunna umgås med alla utan att behöva förvänta mig en massa skitsnack från så många efteråt. Vad är det som är så fel med att vilja umgås med alla i klassen? Jag kan inte hjälpa att klssen är så splittrad, jag tycker det är synd att det är så för jag gillar väldigt många från de olika grupperna och önskar att vi alla kunde hålla ihop som en grupp. Självklart finns det vissa man blir bättre kompis med än andra, men sådant går helt enkelt inte att hjälpas. Sånt är livet. Men jag ser ändå inte varför det inte går för hela klassen att faktiskt umgås. Jag är en sådan där person som inte tål att se någon ensam eller ledsen, så ser jag någon ensam eller någon som inte verkar hel tpå topp så går jag automatiskt dit för att ge den personen sällskap. sån är jag helt enkelt. Jag är en lyssnare. Jag älskar när folk anförtror mig tillräckligt mycket för att spilla ut vad som är fel så jag kan försöka hjälpa till. Jag älskar verkligen att hjälpa folk. Är alltid berädd att lyssna om någon behöver mig eller bara vill ha mig där. Även om allt den personen vill är att sitta i total tystnad så länge det är med någon, så ställer jag mer än gärna upp. Sån är jag, thats lifa. Im a listener. Men jag älskar at prata också men har väldigt svårt att öppna mig. Så har det blivit de senaste åren och jag tycker det bara blir svårare och svårare. Jag gillar det inte. Gillar inte att behöva ha allting inom mig jämt. Vill bara få ut det så jag kan fortsätta leva på riktigt igen. Det finns en hemlighet som jag bär på. En hemlighet om mig som bara jag vet om. Eller ja, Ana vet också. Det är bara hon som vet allt om mig. Det är hittils bara henne jag anförtrott tillräckligt mycket för att kunna öppna mig helt inför. Jag är så enormt glad att jag har henne. Den hemligheten är väldigt känslig för mig. Och jag vill berätta den. Jag vill få det ur mig. Jag vill få den ur mig så jag kan göra något åt det. Men nej. Varje gång jag kommer i närheten kniper läpparna igen och jag sitter där som ett fån. En vacker dag ska jag våga prata om min hemlighet. Jag ska våga berätta den. Det har jag bestämt för mig själv. Misslyckas jag med det uppdraget så har hela mitt liv varit ett stort misstag. Ett onödigt misstag. Jag ska våga. Jag ska.
Malin L och Kattis, ni tjejer vet hur mycket ni betyder för mig och ni vet också att det inte var meningen att verka distant från er idag..men ehum, ni vet ju orsaken till detta lilla dilemma jag hade. Haha! ;P Älskar er! <3
Efter skolan stannade jag kvar nån timme med Jessica, Trisse och Sabina. Det var dunder mys och vi pratade om båda djupa och roliga saker. Hur mys som helst. Jag älskar att bara kunna snacka så där. Kunna prata och samtidigt känna känslan av tillit. En bra känsla. :)
Sedan tog jag bussen med Jessica och Sabina in till stan. Tog farväl av Trisse innan bussen. Inne i stan drog Sabina till sin buss och jag och Jessica gick in till stationen och fortsatte babbla i vår väntan. Det var riktigt mysigt och vi har kommit fram till att barn är underbara och säger de roligaste sakerna..fast de tror jag att både jag och Jessica redan uppfattat sedan tidigare. ^^
Hade faktiskt tänkt ha en mysdag/kvälll/natt med hela klassen hos mig under lovet. bjuda hit alla små underbara monster<3 Men det sorgliga är ju då att alla inte går ihop och därför vet jag inte alls hur jag ska göra med det där. Men det vora så mysigt om det kunde fungera.
Ni som läser min blogg, tell me what you thiink about it. Asså, klssen hos mig på lovet nån gång. ^^
Pusshej, nu är det middag så mer får skrivas någon annan gång.
Kan ju bara snabbt lägga till att mamma är sämst på at uppfatta saker ibland. Haha! men väntestunden blev super kul på stationen ändå tack vare Jessica. :) <3
Pusshej.
onsdag 12 december 2007
måndag 10 december 2007
Sometimes, in my midday dreaming, I sit there and I wonder.
Söndag, 9 december
Måndag, 10 december
Klev in i duschen och lät min hand sträcka sig mot kranen. Vatten började flöda i miljontsals droppar. Lite kyligt först, men sedan värmdes det upp. Hela kroppen värmdes upp. Dropparna rann mot min hud som en smekande hand. Försiktigt, ömt. En masserande känsla mötte mitt sinna, en känsla av lugn. jag såg mina tankar som i en film, och bara stod där, under det masserande vattnet och iaktog dem. Stog vänt med ansiktet mot kranan och lutade upp huvudet för att känna de varma dropparna smeka mitt ansikte. Varmt. Skönt. Tankarna vandrade som på snabbspolning medan jag lugnt stod där och njöt av massagen. Kände hur tårarna började tränga sig närmare ytan och gjorde inget för att hindra dem. I duschen är man fri, det enda stället där man kan låta alla känslor dra sig ur utan att oroa sig för sneda blickar och prat bakom ryggen. Trygghet. I duschen är man trygg. Endast dropparna ser mig gråta men torkar bort dem så mjukt och spolar ner dem i avloppet. Försvunna. Tillsammans med sötvatten som nu blivit bräckvatten. Ett stort bräckvattenhav. De är fria. Fria från mig. Befriade från det oändliga lidande inom mig. Den konstanta osäkerheten. Jag ser hur min hand sakta sträcker sig för att höja värmen. Det bränns. Massage av spikar är vad kroppen omges av. Känslan varar inte länge, men den finns där. När spikarna har försvunnit finner jag min hand åter sträcka på sig för att höja temperaturen. Spikarna kom tillbaks. Spikarna omger mig. Proceduren fortsätter tills det inte går att få varmare. Jag vill ha varmare. Vill känna mina spikar. Känslan av smärta, bara ett tag till. Min kropp kokar när spikarna är närvarande. Jag lutar ryggen mot väggen med all min tyngt och glider sakta ner till en sittande possition. Dropparna omfamnar mig igen och jag sluter ögonen. Vill inte känna mer. Vill inte vara. Mina ögon öppnas och jag finner mig i tänkandet över hur bräckligt vattnet är nu med alla fallna tårar som mina ögon så troget släppt ifrån sig. Mina ögon vandrar och blicken fastnar på en rakhyvel. Den ligger där så fint. Den ropar på mig. Ropar mitt namn. Kimberly. Min hand sträcker på sig för att lydigt omfamna den. Mina rörelser är i en dimma. Jag ser inte vad jag gör, vet inte vad jag gör. Jag bara hör. Rösten vill ha mitt blod men jag är för feg för att ge den vad den vill ha. Jag blir arg på mig själv för att jag aldrig vågar. För att jag aldrig tar det sista klivet. Duschen är en perfekt plats. Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig. Ingen tänker på mig. Ingen vet. Jag är ensam. Ensam med dropparna och mina tårar. Det bräckliga vattnet.
Så många gånger har jag suttit där berädd på att äntligen få ta sista klivet när det helt plötsligt tar stopp. Jag kommer inte närmare än att sätta den på huden. Känna den vassa hyveln på min hud. Jag kommer aldrig långt nog att faktiskt dra den mot mitt skin. Bara känna den. En stund. Jag är för feg. Något inom mig tar emot som en bom. Jag blir arg på mig själv. Arg för att jag aldrig vågar. Arg för att jag aldirg lyckas. Arg för att jag är arg men mest arg för att jag är rädd.
Måndag, 10 december
Klev in i duschen och lät min hand sträcka sig mot kranen. Vatten började flöda i miljontsals droppar. Lite kyligt först, men sedan värmdes det upp. Hela kroppen värmdes upp. Dropparna rann mot min hud som en smekande hand. Försiktigt, ömt. En masserande känsla mötte mitt sinna, en känsla av lugn. jag såg mina tankar som i en film, och bara stod där, under det masserande vattnet och iaktog dem. Stog vänt med ansiktet mot kranan och lutade upp huvudet för att känna de varma dropparna smeka mitt ansikte. Varmt. Skönt. Tankarna vandrade som på snabbspolning medan jag lugnt stod där och njöt av massagen. Kände hur tårarna började tränga sig närmare ytan och gjorde inget för att hindra dem. I duschen är man fri, det enda stället där man kan låta alla känslor dra sig ur utan att oroa sig för sneda blickar och prat bakom ryggen. Trygghet. I duschen är man trygg. Endast dropparna ser mig gråta men torkar bort dem så mjukt och spolar ner dem i avloppet. Försvunna. Tillsammans med sötvatten som nu blivit bräckvatten. Ett stort bräckvattenhav. De är fria. Fria från mig. Befriade från det oändliga lidande inom mig. Den konstanta osäkerheten. Jag ser hur min hand sakta sträcker sig för att höja värmen. Det bränns. Massage av spikar är vad kroppen omges av. Känslan varar inte länge, men den finns där. När spikarna har försvunnit finner jag min hand åter sträcka på sig för att höja temperaturen. Spikarna kom tillbaks. Spikarna omger mig. Proceduren fortsätter tills det inte går att få varmare. Jag vill ha varmare. Vill känna mina spikar. Känslan av smärta, bara ett tag till. Min kropp kokar när spikarna är närvarande. Jag lutar ryggen mot väggen med all min tyngt och glider sakta ner till en sittande possition. Dropparna omfamnar mig igen och jag sluter ögonen. Vill inte känna mer. Vill inte vara. Mina ögon öppnas och jag finner mig i tänkandet över hur bräckligt vattnet är nu med alla fallna tårar som mina ögon så troget släppt ifrån sig. Mina ögon vandrar och blicken fastnar på en rakhyvel. Den ligger där så fint. Den ropar på mig. Ropar mitt namn. Kimberly. Min hand sträcker på sig för att lydigt omfamna den. Mina rörelser är i en dimma. Jag ser inte vad jag gör, vet inte vad jag gör. Jag bara hör. Rösten vill ha mitt blod men jag är för feg för att ge den vad den vill ha. Jag blir arg på mig själv för att jag aldrig vågar. För att jag aldrig tar det sista klivet. Duschen är en perfekt plats. Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig. Ingen tänker på mig. Ingen vet. Jag är ensam. Ensam med dropparna och mina tårar. Det bräckliga vattnet.
Så många gånger har jag suttit där berädd på att äntligen få ta sista klivet när det helt plötsligt tar stopp. Jag kommer inte närmare än att sätta den på huden. Känna den vassa hyveln på min hud. Jag kommer aldrig långt nog att faktiskt dra den mot mitt skin. Bara känna den. En stund. Jag är för feg. Något inom mig tar emot som en bom. Jag blir arg på mig själv. Arg för att jag aldrig vågar. Arg för att jag aldirg lyckas. Arg för att jag är arg men mest arg för att jag är rädd.
onsdag 5 december 2007
Bitterness wont get you far, love will.
Onsdag, 5 december
I måndags slapp jag skolan. Riktigt skönt må jag säga. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vet att det är ett uttryck folk använder sig ofta av nu för tiden, men jag vet inte vilka andra ord som skulle passa bättre in.
Åkte till sjukhuset för att undersöka min tå i måndags. Inge kul, speciellt inte eftersomd en doktorn (min husdoktor i boländerna) just precis diagnostiserat min brors ögon fel och gav honom fel medicin så nu ligger hans öga som ett akut läge på acka. De ville egentligen att brorsan skulle sova kvar nåra dagar men han ville itne nu nu måste han in dit varje dag i flera timmar. Hand vänstra pupill är så stor att man inte ens ser hans ögonfärg, den är sicksackad också. Han måste nu ta en medicin varenda timme och 2 andra mediciner på morgon och kväll. Är väl bara att hoppas att han får behålla synen. Jävla doktor som sedan lägger skulden på brorsan också. Men sedan lacka pappa ut totalt tog sig ett snack med henne och hon gav med sig. Erkände att det var hon som sabbat det.
Anyway, som sagt åkte jag till denna doktor, Elsvig som hon heter, för att undersöka min tå i måndags. Hon kollade på den men gav inga tips. Helt värdelöst ju. Vad gör hon för nytta som doktor om skolsyster kan dubbelt så mycket som en riktig utbildad doktor? Lite läskig tanke må jag säga. I alla fall. Hon skrev ut penicillin som jag måste äta i 10 dagar som jag började med i måndags. Detta måste jag äta för att bli av med infektionen för blir jag inte det så kommer jag känna hela operationen som om jag knappt hade någon bedövning. Fan heller att jag tänker låta henne skära i mig om jag fortfarande har en infektion i tån i så fall liksom. De måste ju skära upp hela tån, ta bort en bit av nageln och ltie av tån. Bläää. Vill inte. Och ännu bättre, operationen ska ske den 21 december. LYCKAT LIKSOM!!! 3 dagar innan jul typ. Kommer ju bli en jävligt rolig jul, inte sant? Varför är det ALLTID något som ska sabba julen för mig. ALLTID!! Varför, julen är min vfavoritdag på hela året. Måste den alltid sabbas!? :(
Aja, vi drog till massa olika affärer men efter doktorn ville jag itne gå så mkt eftersom hon skrapat bort massa så min tå gjorde in i helvetes ont. Så jag väntade i bilen med Baylee för det mesta tills vi åkte hem igen.
I tisdags hände inte mycket. Skola. Hade med mig Baylee igen!! Snacka om att hon saknat att gå i skolan. Och jag har verkligen saknat att ha henne med mig. Hon blev en hitt då alla saknat henne. :) Under dagen fick hon också vara försökskanin inne i kliniken där vi hade djursjukvård hela dagen. :) Så länge hon får uppmärksamhet bryr hon sig inte...Då står hon ut med vad som helst. :D <333
Efter skolan, hem. Plugga matte. Fick damp på helvetes matten och mamma. Bölade pga fuckade matten. Drog in till mig med Baylee. Försökte lugna ner mig. Loggade in på msn, fann min lilla Patricia online som så gulligt sade hej. :) Vi började snacka och helt plötsligt bara vällde jag ut allting. Jag vet inte, men något om min lilla hjärtegull får mig att känna mig säker. Som att jag faktiskt kan berätta saker för henne utan att hon dömmer och hon lyssnar faktiskt och ger råd. Hon är värd en guldmedalj kan jag då gott ta och säga. Hon ställer upp i alla väder! Vi satt och snacka, fick ut massa och helt plötsligt kommer hon med de finaste kommenterena om mig. Jag svär, jag har inte hört så fina ord om mig på så länge att jag började böla när hon sade dem. Jag visste inte ens vad jag skulle svara. Jag blev så tagen helt enkelt. Det känns så tryggt och så underbart att ha dig vid min sida. Och du vet att jag alltid finns där för dig med sötnos!<3
Pusshej, nu ropar mamma så mer får jag skriva senare.
<33
I måndags slapp jag skolan. Riktigt skönt må jag säga. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vet att det är ett uttryck folk använder sig ofta av nu för tiden, men jag vet inte vilka andra ord som skulle passa bättre in.
Åkte till sjukhuset för att undersöka min tå i måndags. Inge kul, speciellt inte eftersomd en doktorn (min husdoktor i boländerna) just precis diagnostiserat min brors ögon fel och gav honom fel medicin så nu ligger hans öga som ett akut läge på acka. De ville egentligen att brorsan skulle sova kvar nåra dagar men han ville itne nu nu måste han in dit varje dag i flera timmar. Hand vänstra pupill är så stor att man inte ens ser hans ögonfärg, den är sicksackad också. Han måste nu ta en medicin varenda timme och 2 andra mediciner på morgon och kväll. Är väl bara att hoppas att han får behålla synen. Jävla doktor som sedan lägger skulden på brorsan också. Men sedan lacka pappa ut totalt tog sig ett snack med henne och hon gav med sig. Erkände att det var hon som sabbat det.
Anyway, som sagt åkte jag till denna doktor, Elsvig som hon heter, för att undersöka min tå i måndags. Hon kollade på den men gav inga tips. Helt värdelöst ju. Vad gör hon för nytta som doktor om skolsyster kan dubbelt så mycket som en riktig utbildad doktor? Lite läskig tanke må jag säga. I alla fall. Hon skrev ut penicillin som jag måste äta i 10 dagar som jag började med i måndags. Detta måste jag äta för att bli av med infektionen för blir jag inte det så kommer jag känna hela operationen som om jag knappt hade någon bedövning. Fan heller att jag tänker låta henne skära i mig om jag fortfarande har en infektion i tån i så fall liksom. De måste ju skära upp hela tån, ta bort en bit av nageln och ltie av tån. Bläää. Vill inte. Och ännu bättre, operationen ska ske den 21 december. LYCKAT LIKSOM!!! 3 dagar innan jul typ. Kommer ju bli en jävligt rolig jul, inte sant? Varför är det ALLTID något som ska sabba julen för mig. ALLTID!! Varför, julen är min vfavoritdag på hela året. Måste den alltid sabbas!? :(
Aja, vi drog till massa olika affärer men efter doktorn ville jag itne gå så mkt eftersom hon skrapat bort massa så min tå gjorde in i helvetes ont. Så jag väntade i bilen med Baylee för det mesta tills vi åkte hem igen.
I tisdags hände inte mycket. Skola. Hade med mig Baylee igen!! Snacka om att hon saknat att gå i skolan. Och jag har verkligen saknat att ha henne med mig. Hon blev en hitt då alla saknat henne. :) Under dagen fick hon också vara försökskanin inne i kliniken där vi hade djursjukvård hela dagen. :) Så länge hon får uppmärksamhet bryr hon sig inte...Då står hon ut med vad som helst. :D <333
Efter skolan, hem. Plugga matte. Fick damp på helvetes matten och mamma. Bölade pga fuckade matten. Drog in till mig med Baylee. Försökte lugna ner mig. Loggade in på msn, fann min lilla Patricia online som så gulligt sade hej. :) Vi började snacka och helt plötsligt bara vällde jag ut allting. Jag vet inte, men något om min lilla hjärtegull får mig att känna mig säker. Som att jag faktiskt kan berätta saker för henne utan att hon dömmer och hon lyssnar faktiskt och ger råd. Hon är värd en guldmedalj kan jag då gott ta och säga. Hon ställer upp i alla väder! Vi satt och snacka, fick ut massa och helt plötsligt kommer hon med de finaste kommenterena om mig. Jag svär, jag har inte hört så fina ord om mig på så länge att jag började böla när hon sade dem. Jag visste inte ens vad jag skulle svara. Jag blev så tagen helt enkelt. Det känns så tryggt och så underbart att ha dig vid min sida. Och du vet att jag alltid finns där för dig med sötnos!<3
Pusshej, nu ropar mamma så mer får jag skriva senare.
<33
Im overweighing the evil side.
Onsdag, 5 december
Mohaha! You better watch out for me people!! ;)
| You Are 50% Evil |
 You are evil, but you haven't yet mastered the dark side. Fear not though - you are on your way to world domination. |
Mohaha! You better watch out for me people!! ;)
tisdag 4 december 2007
For every minute you remain angry, you give up sixty seconds of peace of mind.
Tisdag, 4 december
Detta resultat fick jag..Ehum, ja, vad ska man säga då?
| You Are 42% Evil |
You are evil, but you haven't yet mastered the dark side. Fear not though - you are on your way to world domination. |
Detta resultat fick jag..Ehum, ja, vad ska man säga då?
måndag 3 december 2007
From our ancestors come our names, but from our virtues our honor.
Måndag, 3 december
Hej hej.
Nu sitter jag här. Med ångestnivån på topp som vanligt. Skriver mest för att jag läste Sandras blogg och hon ville gärna att någon skulle updatera. Så jag känner att jag lika gärna kan göra det. Kanske en bra idé ändå. :)
Anyway. Igår så vaknade jag sent. Typ närmare 12-1 någon gång. Har inte sovit så länge på ett jävligt bra tag nu asså. Men det var skönt. Fick känna mig lite utvilad för en gångs skull. När jag vaknade klädde jag på mig och gick sedan in till stora huset för att släppa ut vovvs. När jag väl öppnade dörren möttes jag av ett par okända skor och en gigantiskt trä bräda. Jag gick upp för att finna mina föräldrar och min fasters man Olle där uppe. Olle hade kommit för att hjälpa oss fixa lite med huset. Rätt bra att ha en snickare i släkten ibland faktiskt.
Hur som helst. Han stannade i några timmar. Jag hoppa in i duschen och gjorde mig i ordning. Sedan gjored jag klart allt ja bakat sedan dagen innan. Vid klockan 2 kom Roland och Eivor. Har saknat Rolands underbara personlighet och skratt. Han är verkligen en underbar person. Dom hade också deras hund Fanny med sig. en liten borderterrier på 10 år nu redan. Tiden bara flyger asså. Jag som hade fått för mig att hon var 4 år typ. Haha, jaa, addera med 6 bara så var det rätt. ;)
Anyway, Baylee och Fanny kom överrens hur bra som helst och lekte och myste och förföljde varandra och massor. Roland hade med sig flera hundra som han sade var en försenad födelsedagpresent även om jag inte ens haft släktfest ännu. Han är så go. Jag blev väldigt chockad måste jag säga. Förväntade mig inte alls nån present liksom. När de skulle dra hade Fanny förälskat sig i ett av Baylees mörka hundben. Hon var så söt så hon fick behålla det, ta hem det. Baylee har ändå fler sånna. :)
De tog också de två salamin de hade beställt, skönt att bli av med dem liksom. :)
Efter de åkt så ringde mamma upp Amanda som ringt oss tidigare. Mamma sade att vi ändå kunde komma och hälsa på ikväll. Så vi åkte dit. Jag svär..Amanda och Zelda bor längre bort än ute i ingenstans.
När vi började närma oss fick jag en panikattack och mamma med. Vi ville vända. Jag kunde inte röra mig men samtidigt kunde jag inte bara sitta där i bilen och göra ingenting. Jag ville bara blunda, gråten vällde fram, jag ville gömma mig, åka därifrån, men samtidigt fanns det något där som fick mig att vilja stanna, som att det var min plikt att ta reda på varför jag kände så och vad som hänt. Mamma hade fått samma känsla som mig. Och vi var nära på att kracsha ett grymt antal gånger. Det var läskigt. Jag blev helt stel. Kunde inte röra mig men insidan skrek. Jag var för rädd för att skriva högt. Satt där i min stela position och bara lät tårarna flöda. Försökte hejda dem men det var omöjligt. Ville bara blunda men kunde inte. Och jag ville heller inte missa något, ville inte låta mamma klara det själv. Panik!
När vi väl kommit dit var vi tvungna at tlåta Baylee stanna i bilen, jag började gråta endast av tanken på att lämna henne därute med den där hemska känslan jag hade fått där. Mamma reagerade på samma sätt vilket är konstigt då Baylee är super van att sitta och vänta i bilen själv. Men vi var tvungna. Kunde inte ta med henne in då deras hund hade valpar som endast är 4 veckor gamla och mamman skulle attackera Baylee som hon gjort med alla hundar då hon haft valpar. Inne i huset fick man en känsla av världens lugn. Man glömde totalt bort känslan från där ute. Man kom in i en annan värld. En helt annan värld. Helt sjukt hur det kunde skifta så dramaiskt. Väl inne hjälpte jag Amanda och Zelda att fota alla valparna som de sedan ska lägga ut på nätet igen. Hur söta som helst. Blandning mellan Schäfer och en hund som börjar på Te, men ja minns aldrig hela nmanet och sedan lite labrador i dem också. Super söta verkligen. Bilder kommer upp på bilddagboken senare. Vi var där i två timmar. Glömde seriöst bort tiden. Det händer aldrig. Helt sjukt, jag säger ju det. Något var inte rätt. Jag sitter här och skrivet och gråter av själva känslan som jag så väl minns från utomhus området där.
När vi väl satt i bilen var Baylee som helt förstenad. Jag blev så himla rädd. Jag svär att det är området för så fort vi kom därifrån blev hon sig själv igen. Jag fick sådana skuldkänslor att jag var tvungen att lämna henne därute i bilen helt själv så länge. Jag ville bara gråta, vilket också blev resultatet. Gråt och en massa pussar och kramar.
Där ute igen sprang både jag och mamma de fortaste vi kunde till bilen, satte oss i den och körde i väg så fort vi kunde. Vi började prata om känslorna...båda beskrev samma sak. Samma känslor, samma påverkan. Båda fick känslan av att något riktigt ont fanns där, som en grymt ond själ som dröjt sig kvar där sedan lääänge sedan. Och då menar jag länge sedan. Det fanns ett ålderdomshem där tror jag det var...Något var inte rätt där. Kanske nu, men inte förut. Jag ville bara spy, hade spyan i halsen, men gråten fick mig att sluta spyan inom mig. TÅrarna öste sig fram igen och jag befann mig i samma panikposition som tidigare. jag fick snappa efter luft så gott jag kunde. Kunde nästan inte andas. Stelheten växte inom mig och jag ville bara blunda. Mamma fick huvudvärk också. Jag fick bara minimal huvudvärk.
Mamma och jag fortsatte att prata..förlåt gott folk. Jag vet att ni har en möjlighet att förstå vad mamma och jag gick igenom, men det går inte att sätta i ord. I alla fall, som sagt så började jag och mamma att prata vidare när vi kunde få ut ord igen. Hon bara satt där stel som en pinne, oc hbad om förlåt. Jag frågade varför hon sa det och hon sade att det inte var meningen att ge den här så kallade "gåvan" till mig. Jag förstod men låtsades inte förstå. Hon förklarade. Hon sade att hon i hela sitt liv kunnat känna saker som andra inte kunnat känna, kunnat se saker andra inte kunnat se, kunnat veta saker i förväg eller som händer just då som andra inte kunnat veta. Hon satt och förklarade saker som den gången hennes mamma skulle hämta henne och mamma och hennes kompis stog och väntade. Mormor hade råkat svänga in på fel väg innan hon hamnade rätt. När hon kommit rätt och mamma var på väg in i bilen börjad ehon säga förlåt pga att hon inte tänkt på att säga att hon inte skulle svängt av vid den vägen hon svängt fel på utan att hon skulle fortsatt till den vägen hon nu funnit sig till. Båda mormor o henne kompis såg förbryllade på mamma som inte ens hade vetat om att hon sagt det förrän de sade vad hon just sagt.
Sedan berättade hon också om när hon fick en panikattack och såg en lång väg med massa fina berg runt om och sedan massor med blod men fick ändå en känsla av lugn. Hon sov hos sin kompis och hennes kompis gjored allt för att lugna mamma som inte gick att lugna. Nästa morgon ringde mormor och berättade att hon behövt åka till sjukhuset för att operera bort ngt hon fått på ansiktet. men att hon ändå känt sig lugn då resan till sjukhuset lugnade henne då hon hade jätte fina berg runt om sig på den länge vägen hon köred på. Hon sade att hon hade blödigt mkt under operationen men känt sig lugn och allt hade gått bra. SNACKA OM LÄSKIGT LIKSOM!
Då berättade jag om den gången jag och Torun var i stan på övervånigen av någon galleria där. Vi hade precis köpt kulglass och stod och kollade ner på nedervåningen. Helt plötsligt fryser jag till, vet itne vad jag gör. Tappar glassen till nedervåningen utan att märka det och säger utan att jag kan kontrollera mina ord att ett plan kommer störta dagen nästa dag. Sedan "vaknade jag till" och torun såg chockande på mig. Jag fattade själv inte vad som hänt, men mindes vad jag sagt. Och blev rädd. Ville gråta men lyckades tränga undan tårarna. Vi gick för att leta upp mamma som vi visste också var i stan och därfter åkte vi hem. Torun försökte göra allt för o trösta mig och tillstlut lyckades det något iaf.
Dagen efter hör jag mamma berätta för pappa hur ett plan störtat under dagen. Jag blev som i en koma. Min vision hade blivit verklighet. Hur hade jag kunnat sett det liksom. Det var precis samma flygbolag och allt. Det vra läskigt.
När jag berättat det för mamma berättade hon om en vision hon haft när hon varit med en av sina kompisar när hon var ung. Hon hade helt plötsligt stannat till, och bara brast ut att ett plan skulle störta och ingen skulle överleva och att planet hade en rödfärgad spsets där bak. Senare (minns inte exaakt när) men iaf, så fick de reda på att ett plan störtat och allt mamma hade sett i sin vision stämde in. Det är lite läskigt.
Sedan minns jag spöket på vråkvägen som försökte få kontakt med mig och tillslut lät mig se hela honom. Inte bara byxorna. Han var läskig fötr han rörde sig så snabbt. Men sen började allt fler att se honom. Mamma, sedan till och med pappa och brorsan. Därefter också Cajsa och alla kompisar och släktingar. Så det ingen inbillning. Sedan började saker försvinna för att sedan komma tillbaks på rätt ställe..och garderober stog alltid öppna, spelade ingen roll hur ofta man stängde dem. Barstolarna var alltid utdragna och snevända och massa annat. Jag ser också massa djurspöken. Skratta om ni vill, men jag skulle allt vilja se hur ni skulle reagera om ni vait i min sits nu.
Jag minns den natten då jag och cajsa tältade ute. Men gick in sent på natten för att äta då vi blivi hungriga. Vi tog våran vanliga nutella macka och helt plötsligt ser jag cajsas arm hoppa ur led för att sedan hoppa direkt in i led igen och så ser jag henne hoppa upp säker 2 dm upp i luften från stolen. Vi sitter där båda två helt chockade och tårarna börjar tränga sig fram i hennes ögon.
Hon frågar om ajg nyss såg det som nyss hände och jag sade, jaa, JAG SÅG MILLAN PÅ DIN AXEL!! vi båda börjar både skratta och gråta eftersom ingen av oss visste hur vi skulle reagera. Jag sade att det inte var illa menat...verkade mer som nån slags uppmärksamhets sak. Att hon ville fånga vår uppmärksamhet, vilket hon gott gjorde. För er som itne vet så var Millan min hamster (rysk vintervit) som dött nägra veckor eller månader innan. Cajsa hade inte ens fötterna i marken så det var inte hon som hoppat upp och även om hon haft fötterna i marken så hade hon aldrig kunnat hoppa up helt rakt så högt upp i luften.
Jag vet inte ens varför jag dräller ur mig allt det här. Ni lär ju ändå bara tycka jag är helt sjuk i huvudet eller att jag bara hittar på allt. Men så är inte fallet.
Btw, så har både jag och mamma sett den brun/svarta hunden på dalbovägen när vi bode där o i vissa andra hus, vi har också sett chelsea, sunny och massa annat.
Jag har även sett spöket i detta hus jag bor i nu. Fast inte inomhus,bara utomhus. Han verkar orolig, men ändå snäll. Ändå blir jag rädd när jag ska ut och vet att är där. Men han verkar snäll. Huset jag bor i nu har inga onda andra. jag kan hela husens historia. Och det känns bra ändå.
Nej, nu ska jag ta och avrunda. Jag känner fortfarande det där konstiga inom mig som säger till mig att återvända till området där Amanda bor även om jag känner mig helt panikslagen av blotta tanken och årarna rinner av bara tanken, men det är något jag måste göra. Mamma funderade på om jag kanske hade någon koppling där. Som att det kanske är någon släkting från måååånga hundra år sedan eller något. Vem vet. Allt jag vet är att jag måste tillbaks, hur illa till mods det än får mig att må.
Men nu ska jag gå och försöka lugna mig lite.
Pusshej alla trogna läsare!
Hej hej.
Nu sitter jag här. Med ångestnivån på topp som vanligt. Skriver mest för att jag läste Sandras blogg och hon ville gärna att någon skulle updatera. Så jag känner att jag lika gärna kan göra det. Kanske en bra idé ändå. :)
Anyway. Igår så vaknade jag sent. Typ närmare 12-1 någon gång. Har inte sovit så länge på ett jävligt bra tag nu asså. Men det var skönt. Fick känna mig lite utvilad för en gångs skull. När jag vaknade klädde jag på mig och gick sedan in till stora huset för att släppa ut vovvs. När jag väl öppnade dörren möttes jag av ett par okända skor och en gigantiskt trä bräda. Jag gick upp för att finna mina föräldrar och min fasters man Olle där uppe. Olle hade kommit för att hjälpa oss fixa lite med huset. Rätt bra att ha en snickare i släkten ibland faktiskt.
Hur som helst. Han stannade i några timmar. Jag hoppa in i duschen och gjorde mig i ordning. Sedan gjored jag klart allt ja bakat sedan dagen innan. Vid klockan 2 kom Roland och Eivor. Har saknat Rolands underbara personlighet och skratt. Han är verkligen en underbar person. Dom hade också deras hund Fanny med sig. en liten borderterrier på 10 år nu redan. Tiden bara flyger asså. Jag som hade fått för mig att hon var 4 år typ. Haha, jaa, addera med 6 bara så var det rätt. ;)
Anyway, Baylee och Fanny kom överrens hur bra som helst och lekte och myste och förföljde varandra och massor. Roland hade med sig flera hundra som han sade var en försenad födelsedagpresent även om jag inte ens haft släktfest ännu. Han är så go. Jag blev väldigt chockad måste jag säga. Förväntade mig inte alls nån present liksom. När de skulle dra hade Fanny förälskat sig i ett av Baylees mörka hundben. Hon var så söt så hon fick behålla det, ta hem det. Baylee har ändå fler sånna. :)
De tog också de två salamin de hade beställt, skönt att bli av med dem liksom. :)
Efter de åkt så ringde mamma upp Amanda som ringt oss tidigare. Mamma sade att vi ändå kunde komma och hälsa på ikväll. Så vi åkte dit. Jag svär..Amanda och Zelda bor längre bort än ute i ingenstans.
När vi började närma oss fick jag en panikattack och mamma med. Vi ville vända. Jag kunde inte röra mig men samtidigt kunde jag inte bara sitta där i bilen och göra ingenting. Jag ville bara blunda, gråten vällde fram, jag ville gömma mig, åka därifrån, men samtidigt fanns det något där som fick mig att vilja stanna, som att det var min plikt att ta reda på varför jag kände så och vad som hänt. Mamma hade fått samma känsla som mig. Och vi var nära på att kracsha ett grymt antal gånger. Det var läskigt. Jag blev helt stel. Kunde inte röra mig men insidan skrek. Jag var för rädd för att skriva högt. Satt där i min stela position och bara lät tårarna flöda. Försökte hejda dem men det var omöjligt. Ville bara blunda men kunde inte. Och jag ville heller inte missa något, ville inte låta mamma klara det själv. Panik!
När vi väl kommit dit var vi tvungna at tlåta Baylee stanna i bilen, jag började gråta endast av tanken på att lämna henne därute med den där hemska känslan jag hade fått där. Mamma reagerade på samma sätt vilket är konstigt då Baylee är super van att sitta och vänta i bilen själv. Men vi var tvungna. Kunde inte ta med henne in då deras hund hade valpar som endast är 4 veckor gamla och mamman skulle attackera Baylee som hon gjort med alla hundar då hon haft valpar. Inne i huset fick man en känsla av världens lugn. Man glömde totalt bort känslan från där ute. Man kom in i en annan värld. En helt annan värld. Helt sjukt hur det kunde skifta så dramaiskt. Väl inne hjälpte jag Amanda och Zelda att fota alla valparna som de sedan ska lägga ut på nätet igen. Hur söta som helst. Blandning mellan Schäfer och en hund som börjar på Te, men ja minns aldrig hela nmanet och sedan lite labrador i dem också. Super söta verkligen. Bilder kommer upp på bilddagboken senare. Vi var där i två timmar. Glömde seriöst bort tiden. Det händer aldrig. Helt sjukt, jag säger ju det. Något var inte rätt. Jag sitter här och skrivet och gråter av själva känslan som jag så väl minns från utomhus området där.
När vi väl satt i bilen var Baylee som helt förstenad. Jag blev så himla rädd. Jag svär att det är området för så fort vi kom därifrån blev hon sig själv igen. Jag fick sådana skuldkänslor att jag var tvungen att lämna henne därute i bilen helt själv så länge. Jag ville bara gråta, vilket också blev resultatet. Gråt och en massa pussar och kramar.
Där ute igen sprang både jag och mamma de fortaste vi kunde till bilen, satte oss i den och körde i väg så fort vi kunde. Vi började prata om känslorna...båda beskrev samma sak. Samma känslor, samma påverkan. Båda fick känslan av att något riktigt ont fanns där, som en grymt ond själ som dröjt sig kvar där sedan lääänge sedan. Och då menar jag länge sedan. Det fanns ett ålderdomshem där tror jag det var...Något var inte rätt där. Kanske nu, men inte förut. Jag ville bara spy, hade spyan i halsen, men gråten fick mig att sluta spyan inom mig. TÅrarna öste sig fram igen och jag befann mig i samma panikposition som tidigare. jag fick snappa efter luft så gott jag kunde. Kunde nästan inte andas. Stelheten växte inom mig och jag ville bara blunda. Mamma fick huvudvärk också. Jag fick bara minimal huvudvärk.
Mamma och jag fortsatte att prata..förlåt gott folk. Jag vet att ni har en möjlighet att förstå vad mamma och jag gick igenom, men det går inte att sätta i ord. I alla fall, som sagt så började jag och mamma att prata vidare när vi kunde få ut ord igen. Hon bara satt där stel som en pinne, oc hbad om förlåt. Jag frågade varför hon sa det och hon sade att det inte var meningen att ge den här så kallade "gåvan" till mig. Jag förstod men låtsades inte förstå. Hon förklarade. Hon sade att hon i hela sitt liv kunnat känna saker som andra inte kunnat känna, kunnat se saker andra inte kunnat se, kunnat veta saker i förväg eller som händer just då som andra inte kunnat veta. Hon satt och förklarade saker som den gången hennes mamma skulle hämta henne och mamma och hennes kompis stog och väntade. Mormor hade råkat svänga in på fel väg innan hon hamnade rätt. När hon kommit rätt och mamma var på väg in i bilen börjad ehon säga förlåt pga att hon inte tänkt på att säga att hon inte skulle svängt av vid den vägen hon svängt fel på utan att hon skulle fortsatt till den vägen hon nu funnit sig till. Båda mormor o henne kompis såg förbryllade på mamma som inte ens hade vetat om att hon sagt det förrän de sade vad hon just sagt.
Sedan berättade hon också om när hon fick en panikattack och såg en lång väg med massa fina berg runt om och sedan massor med blod men fick ändå en känsla av lugn. Hon sov hos sin kompis och hennes kompis gjored allt för att lugna mamma som inte gick att lugna. Nästa morgon ringde mormor och berättade att hon behövt åka till sjukhuset för att operera bort ngt hon fått på ansiktet. men att hon ändå känt sig lugn då resan till sjukhuset lugnade henne då hon hade jätte fina berg runt om sig på den länge vägen hon köred på. Hon sade att hon hade blödigt mkt under operationen men känt sig lugn och allt hade gått bra. SNACKA OM LÄSKIGT LIKSOM!
Då berättade jag om den gången jag och Torun var i stan på övervånigen av någon galleria där. Vi hade precis köpt kulglass och stod och kollade ner på nedervåningen. Helt plötsligt fryser jag till, vet itne vad jag gör. Tappar glassen till nedervåningen utan att märka det och säger utan att jag kan kontrollera mina ord att ett plan kommer störta dagen nästa dag. Sedan "vaknade jag till" och torun såg chockande på mig. Jag fattade själv inte vad som hänt, men mindes vad jag sagt. Och blev rädd. Ville gråta men lyckades tränga undan tårarna. Vi gick för att leta upp mamma som vi visste också var i stan och därfter åkte vi hem. Torun försökte göra allt för o trösta mig och tillstlut lyckades det något iaf.
Dagen efter hör jag mamma berätta för pappa hur ett plan störtat under dagen. Jag blev som i en koma. Min vision hade blivit verklighet. Hur hade jag kunnat sett det liksom. Det var precis samma flygbolag och allt. Det vra läskigt.
När jag berättat det för mamma berättade hon om en vision hon haft när hon varit med en av sina kompisar när hon var ung. Hon hade helt plötsligt stannat till, och bara brast ut att ett plan skulle störta och ingen skulle överleva och att planet hade en rödfärgad spsets där bak. Senare (minns inte exaakt när) men iaf, så fick de reda på att ett plan störtat och allt mamma hade sett i sin vision stämde in. Det är lite läskigt.
Sedan minns jag spöket på vråkvägen som försökte få kontakt med mig och tillslut lät mig se hela honom. Inte bara byxorna. Han var läskig fötr han rörde sig så snabbt. Men sen började allt fler att se honom. Mamma, sedan till och med pappa och brorsan. Därefter också Cajsa och alla kompisar och släktingar. Så det ingen inbillning. Sedan började saker försvinna för att sedan komma tillbaks på rätt ställe..och garderober stog alltid öppna, spelade ingen roll hur ofta man stängde dem. Barstolarna var alltid utdragna och snevända och massa annat. Jag ser också massa djurspöken. Skratta om ni vill, men jag skulle allt vilja se hur ni skulle reagera om ni vait i min sits nu.
Jag minns den natten då jag och cajsa tältade ute. Men gick in sent på natten för att äta då vi blivi hungriga. Vi tog våran vanliga nutella macka och helt plötsligt ser jag cajsas arm hoppa ur led för att sedan hoppa direkt in i led igen och så ser jag henne hoppa upp säker 2 dm upp i luften från stolen. Vi sitter där båda två helt chockade och tårarna börjar tränga sig fram i hennes ögon.
Hon frågar om ajg nyss såg det som nyss hände och jag sade, jaa, JAG SÅG MILLAN PÅ DIN AXEL!! vi båda börjar både skratta och gråta eftersom ingen av oss visste hur vi skulle reagera. Jag sade att det inte var illa menat...verkade mer som nån slags uppmärksamhets sak. Att hon ville fånga vår uppmärksamhet, vilket hon gott gjorde. För er som itne vet så var Millan min hamster (rysk vintervit) som dött nägra veckor eller månader innan. Cajsa hade inte ens fötterna i marken så det var inte hon som hoppat upp och även om hon haft fötterna i marken så hade hon aldrig kunnat hoppa up helt rakt så högt upp i luften.
Jag vet inte ens varför jag dräller ur mig allt det här. Ni lär ju ändå bara tycka jag är helt sjuk i huvudet eller att jag bara hittar på allt. Men så är inte fallet.
Btw, så har både jag och mamma sett den brun/svarta hunden på dalbovägen när vi bode där o i vissa andra hus, vi har också sett chelsea, sunny och massa annat.
Jag har även sett spöket i detta hus jag bor i nu. Fast inte inomhus,bara utomhus. Han verkar orolig, men ändå snäll. Ändå blir jag rädd när jag ska ut och vet att är där. Men han verkar snäll. Huset jag bor i nu har inga onda andra. jag kan hela husens historia. Och det känns bra ändå.
Nej, nu ska jag ta och avrunda. Jag känner fortfarande det där konstiga inom mig som säger till mig att återvända till området där Amanda bor även om jag känner mig helt panikslagen av blotta tanken och årarna rinner av bara tanken, men det är något jag måste göra. Mamma funderade på om jag kanske hade någon koppling där. Som att det kanske är någon släkting från måååånga hundra år sedan eller något. Vem vet. Allt jag vet är att jag måste tillbaks, hur illa till mods det än får mig att må.
Men nu ska jag gå och försöka lugna mig lite.
Pusshej alla trogna läsare!
lördag 1 december 2007
The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched. They must be felt with the heart.
Lördag, 1 december
Tänkte berätta lite om igår.
Det var sista dagen på djuhusveckan. Lite sorgligt sådär. Jag trivs där. Jag gillar det där. Jag är glad att jag fick ha min djurhusvecka med Sandra. Jag har saknat henne och under den här veckan fick vi chans att umgås lite. Det var skönt. Det var härligt.
Ettorna drog någon gång runt 2 tiden men jag och Sandra stannade kvar och fortsatte fixa. Vi gjorde många desperata försök för att få upp luftfuktigheten hos ormen, men lyckades bara få upp det till 30 något innan det skönk igen. Bättre än inget i alla fall, men jag tycker så synd om ormen. Den ska ju ha 80% fuktighet liksom. Men jag och Sandra har bestämt att vi ska gå ner dit så ofta vi kan och spraya vatten och massa för att försöka få det så fuktigt som möjligt där inne.
Efter vi var klara tänkte vi öva lite på råtthantering. Vi bad Linus, som vikarierade för Robban under dagen, att hjälpa oss. Men han kom bara in och pekade ut råttburarna sen drog han. Så ja, det var ju ingen större hjälp direkt då vi lika gärna också kunnat gå in och pekat ut i vilka burar råttorna befann sig i. Men jag och Sandra bestämde oss för att ta det i egna händer. Vi hanterade en av dem faktiskt. Hade den ute, klappade och höll den. Vi var super duktiga ju! :D
Hur som helst. Efter det skulle vi gå in till fåglarna. Gick in till samma voljär som dagen innan. Men jag lyckades inte få tag i nån fågel. De är så snabba och jag förmodar att jag inte har den rätta tekniken då jag faktiskt aldrig behövd fånga en fågel i en av voljärerna förut. Får be Robban visa mig hur man gör det sen.
Hur som helst. Efter det satte vi oss ner och drack lite saft. Därefter tog vi bussen till stan och bestämde oss för att äte på Donken istället för att bara ta en glass. På väg dig mötte vi Sund och Svensk. Kramade om Sund och vi pratade en stund. Sedan gick vi vidare. Väl inne på Donken beställde både jag och Sandra "lilla menyn". Det räckte gott och väl för att få oss mätta.
Där inne satt vi och bara pratade. Pratade och skrattade och hade det allmänt trevligt. Det var hur mysigt som helst. Vi drog upp lite gamla minnen och jag fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Jag har saknar dig Sandra. Din vänskap. Ditt stöd. Min stjärntvilling. Min Sandra Persson.
Igår kändes det som gamla tider. Allt var så underbart och vi bara skrattade och babblade på precis som förut. Under hela tiden fanns det en känsla inom mig. En känsla som så gärna ville ut. Jag ville mer än något berätta hur mycket jag saknat dig Sandra. Det är helt otroligt hur mycket man kan sakna någon. Jag vet inte varför vi glidigt så långt isär. Jag menar, folk bråkar, men det brukar ju inte förstöra en hel vänskap. Så jag vet inte om det ligger något mer bakom allt eller om det helt enkelt är för att vi är envisa båda två och därmed gick bråket till överdrift. Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att jag hatar mig själv för att jag inte vågade fram med dessa ord igår när vi satt där på Donken och hade det jätte mysigt. Jag vet inte vad som är fel på mig. Kanske är jag rädd för att du inte ska känna samma sak och därmed håller jag allt inne där ingen kan se det. Där orden är trygga, där ingen kan se mig. Jag vet inte. Men jag vet att jag mer än allt helt enkelt skulle vilja kunna prata med dig om det. Och jag vet att våran vänskap går att återfås. VI måste bara vilja det lika mycket båda två.
Jag saknar dig Sandra Persson!
Förlåt för allt jag gjort som har sårat dig. Förlåt. Förlåt.
Jag vet inte exakt hur du känner om allt det här men igår kändes allt så bra igen. Som att vi ändå har våran oövervinnerliga vänskap kvar. Vi tänker fortfarande samma saker, vi säger fortfarande samma saker. Vi har fortfarande samma humor och tycke.
Jag vill att det ska vara Du och Jag mot Världen igen. Jag vet att det kan bli så igen, vi måste bara vilja det lika mycket. Vi är båda viljestarka personer, så jag vet att det går.
Hur det än blir så vill jag bara säga att du är alltid älskad Sandra. Alltid.
Tänkte berätta lite om igår.
Det var sista dagen på djuhusveckan. Lite sorgligt sådär. Jag trivs där. Jag gillar det där. Jag är glad att jag fick ha min djurhusvecka med Sandra. Jag har saknat henne och under den här veckan fick vi chans att umgås lite. Det var skönt. Det var härligt.
Ettorna drog någon gång runt 2 tiden men jag och Sandra stannade kvar och fortsatte fixa. Vi gjorde många desperata försök för att få upp luftfuktigheten hos ormen, men lyckades bara få upp det till 30 något innan det skönk igen. Bättre än inget i alla fall, men jag tycker så synd om ormen. Den ska ju ha 80% fuktighet liksom. Men jag och Sandra har bestämt att vi ska gå ner dit så ofta vi kan och spraya vatten och massa för att försöka få det så fuktigt som möjligt där inne.
Efter vi var klara tänkte vi öva lite på råtthantering. Vi bad Linus, som vikarierade för Robban under dagen, att hjälpa oss. Men han kom bara in och pekade ut råttburarna sen drog han. Så ja, det var ju ingen större hjälp direkt då vi lika gärna också kunnat gå in och pekat ut i vilka burar råttorna befann sig i. Men jag och Sandra bestämde oss för att ta det i egna händer. Vi hanterade en av dem faktiskt. Hade den ute, klappade och höll den. Vi var super duktiga ju! :D
Hur som helst. Efter det skulle vi gå in till fåglarna. Gick in till samma voljär som dagen innan. Men jag lyckades inte få tag i nån fågel. De är så snabba och jag förmodar att jag inte har den rätta tekniken då jag faktiskt aldrig behövd fånga en fågel i en av voljärerna förut. Får be Robban visa mig hur man gör det sen.
Hur som helst. Efter det satte vi oss ner och drack lite saft. Därefter tog vi bussen till stan och bestämde oss för att äte på Donken istället för att bara ta en glass. På väg dig mötte vi Sund och Svensk. Kramade om Sund och vi pratade en stund. Sedan gick vi vidare. Väl inne på Donken beställde både jag och Sandra "lilla menyn". Det räckte gott och väl för att få oss mätta.
Där inne satt vi och bara pratade. Pratade och skrattade och hade det allmänt trevligt. Det var hur mysigt som helst. Vi drog upp lite gamla minnen och jag fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Jag har saknar dig Sandra. Din vänskap. Ditt stöd. Min stjärntvilling. Min Sandra Persson.
Igår kändes det som gamla tider. Allt var så underbart och vi bara skrattade och babblade på precis som förut. Under hela tiden fanns det en känsla inom mig. En känsla som så gärna ville ut. Jag ville mer än något berätta hur mycket jag saknat dig Sandra. Det är helt otroligt hur mycket man kan sakna någon. Jag vet inte varför vi glidigt så långt isär. Jag menar, folk bråkar, men det brukar ju inte förstöra en hel vänskap. Så jag vet inte om det ligger något mer bakom allt eller om det helt enkelt är för att vi är envisa båda två och därmed gick bråket till överdrift. Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att jag hatar mig själv för att jag inte vågade fram med dessa ord igår när vi satt där på Donken och hade det jätte mysigt. Jag vet inte vad som är fel på mig. Kanske är jag rädd för att du inte ska känna samma sak och därmed håller jag allt inne där ingen kan se det. Där orden är trygga, där ingen kan se mig. Jag vet inte. Men jag vet att jag mer än allt helt enkelt skulle vilja kunna prata med dig om det. Och jag vet att våran vänskap går att återfås. VI måste bara vilja det lika mycket båda två.
Jag saknar dig Sandra Persson!
Förlåt för allt jag gjort som har sårat dig. Förlåt. Förlåt.
Jag vet inte exakt hur du känner om allt det här men igår kändes allt så bra igen. Som att vi ändå har våran oövervinnerliga vänskap kvar. Vi tänker fortfarande samma saker, vi säger fortfarande samma saker. Vi har fortfarande samma humor och tycke.
Jag vill att det ska vara Du och Jag mot Världen igen. Jag vet att det kan bli så igen, vi måste bara vilja det lika mycket. Vi är båda viljestarka personer, så jag vet att det går.
Hur det än blir så vill jag bara säga att du är alltid älskad Sandra. Alltid.
Neither fire nor wind, birth nor death can erase our good deeds.
Fredag, 30 november
Lörday, 1 december
Okej, jag minns typ ingenting av vad som hände i onsdags om jag ska vara ärlig.
Minns att vi såg en väldigt lång film på biologin som många somnade till, även jag nickade till lite ibland, vilket jag aldrig brukar göra med filmer. Men ja, så lång kändes den.
Efter det var det bara att påbörja arbetet. Svarta hål för min del? Har inte bestämt mig fullt än. Så vi får se. Sedan var det djurhus. I love it!
Torsdags.
Företagslektionen först. Var väl helt okej. Sedan var det idrott, kunde inte vara med eftersom det var fotboll och min tå är ju långt ifrån bra fortfarande. Så jag fick stå över. :(
Våran lärare, Anna, fick en super hård boll rakt i tinningen som sedan visade sig ha orsakat en rejäl hjärnskakning. När jag, Sund och Trisse satt och åt i matsalen så ramlade hon ihop och svimmade på glvet. Lite läskigt så där. Men jag tror hon klarade sig i alla fall.
Sedan var det djurhus igen. Kärlek till det. Efter vi hade slutat stannade jag, Sandra och Robban kvar en stund. Vi gick in till fågelrummet och tränade lite grepp där. Robban fångade en fågel i voljären längst till höger. Jag älskar hanfågeln där inne. Han är så fin och snäll. Sedan fick jag hålla honom. Och jag måste bara ägna en rad åt Sandra här också. Du var super duktig vännen, jag är så stolt över dig.<3
Anyway, efter det så stannade vi kvar och pratade en del. Mysigt. Sedan var det hem och där började helvetet. Men det orkar jag inte ta upp. Inget som angår vem som helst direkt.
Sedan är det fredag..men det ska få sitt eget lilla inlägg i min blogg. :)
Pusshej!<3
Lörday, 1 december
Okej, jag minns typ ingenting av vad som hände i onsdags om jag ska vara ärlig.
Minns att vi såg en väldigt lång film på biologin som många somnade till, även jag nickade till lite ibland, vilket jag aldrig brukar göra med filmer. Men ja, så lång kändes den.
Efter det var det bara att påbörja arbetet. Svarta hål för min del? Har inte bestämt mig fullt än. Så vi får se. Sedan var det djurhus. I love it!
Torsdags.
Företagslektionen först. Var väl helt okej. Sedan var det idrott, kunde inte vara med eftersom det var fotboll och min tå är ju långt ifrån bra fortfarande. Så jag fick stå över. :(
Våran lärare, Anna, fick en super hård boll rakt i tinningen som sedan visade sig ha orsakat en rejäl hjärnskakning. När jag, Sund och Trisse satt och åt i matsalen så ramlade hon ihop och svimmade på glvet. Lite läskigt så där. Men jag tror hon klarade sig i alla fall.
Sedan var det djurhus igen. Kärlek till det. Efter vi hade slutat stannade jag, Sandra och Robban kvar en stund. Vi gick in till fågelrummet och tränade lite grepp där. Robban fångade en fågel i voljären längst till höger. Jag älskar hanfågeln där inne. Han är så fin och snäll. Sedan fick jag hålla honom. Och jag måste bara ägna en rad åt Sandra här också. Du var super duktig vännen, jag är så stolt över dig.<3
Anyway, efter det så stannade vi kvar och pratade en del. Mysigt. Sedan var det hem och där började helvetet. Men det orkar jag inte ta upp. Inget som angår vem som helst direkt.
Sedan är det fredag..men det ska få sitt eget lilla inlägg i min blogg. :)
Pusshej!<3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)