Sometimes, in my midday dreaming, I sit there and I wonder.

Söndag, 9 december
Måndag, 10 december

Klev in i duschen och lät min hand sträcka sig mot kranen. Vatten började flöda i miljontsals droppar. Lite kyligt först, men sedan värmdes det upp. Hela kroppen värmdes upp. Dropparna rann mot min hud som en smekande hand. Försiktigt, ömt. En masserande känsla mötte mitt sinna, en känsla av lugn. jag såg mina tankar som i en film, och bara stod där, under det masserande vattnet och iaktog dem. Stog vänt med ansiktet mot kranan och lutade upp huvudet för att känna de varma dropparna smeka mitt ansikte. Varmt. Skönt. Tankarna vandrade som på snabbspolning medan jag lugnt stod där och njöt av massagen. Kände hur tårarna började tränga sig närmare ytan och gjorde inget för att hindra dem. I duschen är man fri, det enda stället där man kan låta alla känslor dra sig ur utan att oroa sig för sneda blickar och prat bakom ryggen. Trygghet. I duschen är man trygg. Endast dropparna ser mig gråta men torkar bort dem så mjukt och spolar ner dem i avloppet. Försvunna. Tillsammans med sötvatten som nu blivit bräckvatten. Ett stort bräckvattenhav. De är fria. Fria från mig. Befriade från det oändliga lidande inom mig. Den konstanta osäkerheten. Jag ser hur min hand sakta sträcker sig för att höja värmen. Det bränns. Massage av spikar är vad kroppen omges av. Känslan varar inte länge, men den finns där. När spikarna har försvunnit finner jag min hand åter sträcka på sig för att höja temperaturen. Spikarna kom tillbaks. Spikarna omger mig. Proceduren fortsätter tills det inte går att få varmare. Jag vill ha varmare. Vill känna mina spikar. Känslan av smärta, bara ett tag till. Min kropp kokar när spikarna är närvarande. Jag lutar ryggen mot väggen med all min tyngt och glider sakta ner till en sittande possition. Dropparna omfamnar mig igen och jag sluter ögonen. Vill inte känna mer. Vill inte vara. Mina ögon öppnas och jag finner mig i tänkandet över hur bräckligt vattnet är nu med alla fallna tårar som mina ögon så troget släppt ifrån sig. Mina ögon vandrar och blicken fastnar på en rakhyvel. Den ligger där så fint. Den ropar på mig. Ropar mitt namn. Kimberly. Min hand sträcker på sig för att lydigt omfamna den. Mina rörelser är i en dimma. Jag ser inte vad jag gör, vet inte vad jag gör. Jag bara hör. Rösten vill ha mitt blod men jag är för feg för att ge den vad den vill ha. Jag blir arg på mig själv för att jag aldrig vågar. För att jag aldrig tar det sista klivet. Duschen är en perfekt plats. Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig. Ingen tänker på mig. Ingen vet. Jag är ensam. Ensam med dropparna och mina tårar. Det bräckliga vattnet.
Så många gånger har jag suttit där berädd på att äntligen få ta sista klivet när det helt plötsligt tar stopp. Jag kommer inte närmare än att sätta den på huden. Känna den vassa hyveln på min hud. Jag kommer aldrig långt nog att faktiskt dra den mot mitt skin. Bara känna den. En stund. Jag är för feg. Något inom mig tar emot som en bom. Jag blir arg på mig själv. Arg för att jag aldrig vågar. Arg för att jag aldirg lyckas. Arg för att jag är arg men mest arg för att jag är rädd.