From our ancestors come our names, but from our virtues our honor.

Måndag, 3 december

Hej hej.
Nu sitter jag här. Med ångestnivån på topp som vanligt. Skriver mest för att jag läste Sandras blogg och hon ville gärna att någon skulle updatera. Så jag känner att jag lika gärna kan göra det. Kanske en bra idé ändå. :)

Anyway. Igår så vaknade jag sent. Typ närmare 12-1 någon gång. Har inte sovit så länge på ett jävligt bra tag nu asså. Men det var skönt. Fick känna mig lite utvilad för en gångs skull. När jag vaknade klädde jag på mig och gick sedan in till stora huset för att släppa ut vovvs. När jag väl öppnade dörren möttes jag av ett par okända skor och en gigantiskt trä bräda. Jag gick upp för att finna mina föräldrar och min fasters man Olle där uppe. Olle hade kommit för att hjälpa oss fixa lite med huset. Rätt bra att ha en snickare i släkten ibland faktiskt.
Hur som helst. Han stannade i några timmar. Jag hoppa in i duschen och gjorde mig i ordning. Sedan gjored jag klart allt ja bakat sedan dagen innan. Vid klockan 2 kom Roland och Eivor. Har saknat Rolands underbara personlighet och skratt. Han är verkligen en underbar person. Dom hade också deras hund Fanny med sig. en liten borderterrier på 10 år nu redan. Tiden bara flyger asså. Jag som hade fått för mig att hon var 4 år typ. Haha, jaa, addera med 6 bara så var det rätt. ;)

Anyway, Baylee och Fanny kom överrens hur bra som helst och lekte och myste och förföljde varandra och massor. Roland hade med sig flera hundra som han sade var en försenad födelsedagpresent även om jag inte ens haft släktfest ännu. Han är så go. Jag blev väldigt chockad måste jag säga. Förväntade mig inte alls nån present liksom. När de skulle dra hade Fanny förälskat sig i ett av Baylees mörka hundben. Hon var så söt så hon fick behålla det, ta hem det. Baylee har ändå fler sånna. :)
De tog också de två salamin de hade beställt, skönt att bli av med dem liksom. :)

Efter de åkt så ringde mamma upp Amanda som ringt oss tidigare. Mamma sade att vi ändå kunde komma och hälsa på ikväll. Så vi åkte dit. Jag svär..Amanda och Zelda bor längre bort än ute i ingenstans.
När vi började närma oss fick jag en panikattack och mamma med. Vi ville vända. Jag kunde inte röra mig men samtidigt kunde jag inte bara sitta där i bilen och göra ingenting. Jag ville bara blunda, gråten vällde fram, jag ville gömma mig, åka därifrån, men samtidigt fanns det något där som fick mig att vilja stanna, som att det var min plikt att ta reda på varför jag kände så och vad som hänt. Mamma hade fått samma känsla som mig. Och vi var nära på att kracsha ett grymt antal gånger. Det var läskigt. Jag blev helt stel. Kunde inte röra mig men insidan skrek. Jag var för rädd för att skriva högt. Satt där i min stela position och bara lät tårarna flöda. Försökte hejda dem men det var omöjligt. Ville bara blunda men kunde inte. Och jag ville heller inte missa något, ville inte låta mamma klara det själv. Panik!
När vi väl kommit dit var vi tvungna at tlåta Baylee stanna i bilen, jag började gråta endast av tanken på att lämna henne därute med den där hemska känslan jag hade fått där. Mamma reagerade på samma sätt vilket är konstigt då Baylee är super van att sitta och vänta i bilen själv. Men vi var tvungna. Kunde inte ta med henne in då deras hund hade valpar som endast är 4 veckor gamla och mamman skulle attackera Baylee som hon gjort med alla hundar då hon haft valpar. Inne i huset fick man en känsla av världens lugn. Man glömde totalt bort känslan från där ute. Man kom in i en annan värld. En helt annan värld. Helt sjukt hur det kunde skifta så dramaiskt. Väl inne hjälpte jag Amanda och Zelda att fota alla valparna som de sedan ska lägga ut på nätet igen. Hur söta som helst. Blandning mellan Schäfer och en hund som börjar på Te, men ja minns aldrig hela nmanet och sedan lite labrador i dem också. Super söta verkligen. Bilder kommer upp på bilddagboken senare. Vi var där i två timmar. Glömde seriöst bort tiden. Det händer aldrig. Helt sjukt, jag säger ju det. Något var inte rätt. Jag sitter här och skrivet och gråter av själva känslan som jag så väl minns från utomhus området där.

När vi väl satt i bilen var Baylee som helt förstenad. Jag blev så himla rädd. Jag svär att det är området för så fort vi kom därifrån blev hon sig själv igen. Jag fick sådana skuldkänslor att jag var tvungen att lämna henne därute i bilen helt själv så länge. Jag ville bara gråta, vilket också blev resultatet. Gråt och en massa pussar och kramar.
Där ute igen sprang både jag och mamma de fortaste vi kunde till bilen, satte oss i den och körde i väg så fort vi kunde. Vi började prata om känslorna...båda beskrev samma sak. Samma känslor, samma påverkan. Båda fick känslan av att något riktigt ont fanns där, som en grymt ond själ som dröjt sig kvar där sedan lääänge sedan. Och då menar jag länge sedan. Det fanns ett ålderdomshem där tror jag det var...Något var inte rätt där. Kanske nu, men inte förut. Jag ville bara spy, hade spyan i halsen, men gråten fick mig att sluta spyan inom mig. TÅrarna öste sig fram igen och jag befann mig i samma panikposition som tidigare. jag fick snappa efter luft så gott jag kunde. Kunde nästan inte andas. Stelheten växte inom mig och jag ville bara blunda. Mamma fick huvudvärk också. Jag fick bara minimal huvudvärk.

Mamma och jag fortsatte att prata..förlåt gott folk. Jag vet att ni har en möjlighet att förstå vad mamma och jag gick igenom, men det går inte att sätta i ord. I alla fall, som sagt så började jag och mamma att prata vidare när vi kunde få ut ord igen. Hon bara satt där stel som en pinne, oc hbad om förlåt. Jag frågade varför hon sa det och hon sade att det inte var meningen att ge den här så kallade "gåvan" till mig. Jag förstod men låtsades inte förstå. Hon förklarade. Hon sade att hon i hela sitt liv kunnat känna saker som andra inte kunnat känna, kunnat se saker andra inte kunnat se, kunnat veta saker i förväg eller som händer just då som andra inte kunnat veta. Hon satt och förklarade saker som den gången hennes mamma skulle hämta henne och mamma och hennes kompis stog och väntade. Mormor hade råkat svänga in på fel väg innan hon hamnade rätt. När hon kommit rätt och mamma var på väg in i bilen börjad ehon säga förlåt pga att hon inte tänkt på att säga att hon inte skulle svängt av vid den vägen hon svängt fel på utan att hon skulle fortsatt till den vägen hon nu funnit sig till. Båda mormor o henne kompis såg förbryllade på mamma som inte ens hade vetat om att hon sagt det förrän de sade vad hon just sagt.
Sedan berättade hon också om när hon fick en panikattack och såg en lång väg med massa fina berg runt om och sedan massor med blod men fick ändå en känsla av lugn. Hon sov hos sin kompis och hennes kompis gjored allt för att lugna mamma som inte gick att lugna. Nästa morgon ringde mormor och berättade att hon behövt åka till sjukhuset för att operera bort ngt hon fått på ansiktet. men att hon ändå känt sig lugn då resan till sjukhuset lugnade henne då hon hade jätte fina berg runt om sig på den länge vägen hon köred på. Hon sade att hon hade blödigt mkt under operationen men känt sig lugn och allt hade gått bra. SNACKA OM LÄSKIGT LIKSOM!
Då berättade jag om den gången jag och Torun var i stan på övervånigen av någon galleria där. Vi hade precis köpt kulglass och stod och kollade ner på nedervåningen. Helt plötsligt fryser jag till, vet itne vad jag gör. Tappar glassen till nedervåningen utan att märka det och säger utan att jag kan kontrollera mina ord att ett plan kommer störta dagen nästa dag. Sedan "vaknade jag till" och torun såg chockande på mig. Jag fattade själv inte vad som hänt, men mindes vad jag sagt. Och blev rädd. Ville gråta men lyckades tränga undan tårarna. Vi gick för att leta upp mamma som vi visste också var i stan och därfter åkte vi hem. Torun försökte göra allt för o trösta mig och tillstlut lyckades det något iaf.
Dagen efter hör jag mamma berätta för pappa hur ett plan störtat under dagen. Jag blev som i en koma. Min vision hade blivit verklighet. Hur hade jag kunnat sett det liksom. Det var precis samma flygbolag och allt. Det vra läskigt.
När jag berättat det för mamma berättade hon om en vision hon haft när hon varit med en av sina kompisar när hon var ung. Hon hade helt plötsligt stannat till, och bara brast ut att ett plan skulle störta och ingen skulle överleva och att planet hade en rödfärgad spsets där bak. Senare (minns inte exaakt när) men iaf, så fick de reda på att ett plan störtat och allt mamma hade sett i sin vision stämde in. Det är lite läskigt.

Sedan minns jag spöket på vråkvägen som försökte få kontakt med mig och tillslut lät mig se hela honom. Inte bara byxorna. Han var läskig fötr han rörde sig så snabbt. Men sen började allt fler att se honom. Mamma, sedan till och med pappa och brorsan. Därefter också Cajsa och alla kompisar och släktingar. Så det ingen inbillning. Sedan började saker försvinna för att sedan komma tillbaks på rätt ställe..och garderober stog alltid öppna, spelade ingen roll hur ofta man stängde dem. Barstolarna var alltid utdragna och snevända och massa annat. Jag ser också massa djurspöken. Skratta om ni vill, men jag skulle allt vilja se hur ni skulle reagera om ni vait i min sits nu.
Jag minns den natten då jag och cajsa tältade ute. Men gick in sent på natten för att äta då vi blivi hungriga. Vi tog våran vanliga nutella macka och helt plötsligt ser jag cajsas arm hoppa ur led för att sedan hoppa direkt in i led igen och så ser jag henne hoppa upp säker 2 dm upp i luften från stolen. Vi sitter där båda två helt chockade och tårarna börjar tränga sig fram i hennes ögon.
Hon frågar om ajg nyss såg det som nyss hände och jag sade, jaa, JAG SÅG MILLAN PÅ DIN AXEL!! vi båda börjar både skratta och gråta eftersom ingen av oss visste hur vi skulle reagera. Jag sade att det inte var illa menat...verkade mer som nån slags uppmärksamhets sak. Att hon ville fånga vår uppmärksamhet, vilket hon gott gjorde. För er som itne vet så var Millan min hamster (rysk vintervit) som dött nägra veckor eller månader innan. Cajsa hade inte ens fötterna i marken så det var inte hon som hoppat upp och även om hon haft fötterna i marken så hade hon aldrig kunnat hoppa up helt rakt så högt upp i luften.

Jag vet inte ens varför jag dräller ur mig allt det här. Ni lär ju ändå bara tycka jag är helt sjuk i huvudet eller att jag bara hittar på allt. Men så är inte fallet.
Btw, så har både jag och mamma sett den brun/svarta hunden på dalbovägen när vi bode där o i vissa andra hus, vi har också sett chelsea, sunny och massa annat.
Jag har även sett spöket i detta hus jag bor i nu. Fast inte inomhus,bara utomhus. Han verkar orolig, men ändå snäll. Ändå blir jag rädd när jag ska ut och vet att är där. Men han verkar snäll. Huset jag bor i nu har inga onda andra. jag kan hela husens historia. Och det känns bra ändå.

Nej, nu ska jag ta och avrunda. Jag känner fortfarande det där konstiga inom mig som säger till mig att återvända till området där Amanda bor även om jag känner mig helt panikslagen av blotta tanken och årarna rinner av bara tanken, men det är något jag måste göra. Mamma funderade på om jag kanske hade någon koppling där. Som att det kanske är någon släkting från måååånga hundra år sedan eller något. Vem vet. Allt jag vet är att jag måste tillbaks, hur illa till mods det än får mig att må.

Men nu ska jag gå och försöka lugna mig lite.
Pusshej alla trogna läsare!