Hard feelings can result in unwanted actions.

Söndag, 3 februari

Hej!

Jo, då var det efter midnatt som jag så flitigt märkte nyss. Närmare halv ett är väl klockan men same shit typ. Dagen har väl inte varit den mest händelserika dagen kanske. Men det har funnits värre dagar. Sov läänge idag. Så skönt att vakna och känna sig utvilad. Men känslan varade dock inte länge. Mina ögon beslöt sig inom loppet av några minuter att falla ihop igen och där stod jag igen som en levande zoombie helt dödstrött. Vet inte vad som är fel ärligt talat. Jag är trött mer än vad jag är pigg och så ska det inte vara. Något är fel. Men vad vet jag inte. Orken sviker. Så långt är jag med i alla fall.

Var ute på en riktigt slaskig långpromenad i skogen idag med Baylee. Hon hade det underbart och fick busa med tre andra hundar. Jo juste. Nu mindes jag en sak om idag. Och det får jag väl ta och berätta nu också.

Efter det att jag vaknat och gjort mig i ordning, liksom satt på mig kläder och sådant, insåg jag att alla mina rena tröjor var inne i stora huset. Så det var bara att gå in dit och hämta en tröja. Släppte ut hunden i inhägnaden så länge så hon skulle kunna få uträtta sina behov om hon behövde. Därefter möttes jag av en argsint mamma som skällde på mig att komma upp och sedan skällde hon på mig för att jag var där uppe och inte gjorde massa saker fastän jag sagt att jag skulle göra allt när jag satt på mig en ren tröja. I alla fall. Gick och satte på mig tröjan och möttes då sedan av världens argaste pappa. Suck. I alla fall. Det var bara att bita ihop och ta skiten för att prata gör bara allt värre. Något jag borde veta starkt vid det här laget. Men jag gjorde det jag skulle och sedan tog jag en macka. Eller, försökte. Mådde riktigt illa av att äta och kände mig inte alls som att jag kunde äta där inne. Stressnivån var för hög. Så hög att alla djuren reagerade på den. Ni skulle bara sett vilket liv det blev av alla djur idag när stressnivån stigit. I alla fall, så efter några minuter blev de båda så arga att ajg fick inte ens äta upp min macka (vilket egentligen inte gjorde mig något) innan de slängde ut mig. Så jag passade på att ta en riktigt lång promenad med hunden. In i skogen gick jag och släppte henne lös för at tlåte henne känna på friheten lite. Känna den under tassarna och bara låta henne flyga fram i några stunders lycka. Sedan springer hon snabbare än blixten och jag tänker, 'jahapp, nu har hon hittat en fågel'. Så jag ropar in henne, och i vanliga fall kommer hon direkt men inte denna gång inte. Och i själva fallet kan jag inte ens komma på en anledning tillv arför hon skulle vilja komma eftersom allt runt om mig bara blir förstört verkar det som. Så jag kan inte ens klandra hennes beslut. I alla fall. När jag kommer närmare henne inser jag att där står ett äldre par med tre hundar som glatt leker med Baylee. När jag väl är framme tar jag ut ipod hörlurarna från öronen för att kunna prata med dem och be om ursäkt för Baylees beteende men de brydde sig inte alls, skönt de i alla fall. De verkade mer oroade för mig. Först förstod jag ingenting men sedan sade de "Hur är det med dig? Är allt väl?" Och jag blev riktigt paff då jag faktiskt aldrig träffat dessa människor förut. Så jag gav dem nog en liten chockad blick utan att jag tänkte på det och sträckte mig sedan för att ta tag i Baylee som kommit fram till mig. Och det var i detta ögonblick jag märkte en tår falla från kinden. Jo ni, är man tillräckligt stressad och så bortom vetandet av allt helvete runt omkring en, så kan man faktiskt fälla några tårar utan att medvetandet kopplat det. Så jag säger bara snabbt som en bortförklaring att det var vinden som gör mig tårögd när det i verkliga fallet inte var så. Men det gjorde så jag slapp förklara mig själv och jag kunde fortsätta min promenad med min sötboll. Satte i hörlurarna i öronen igen och höjde volymen för att utesluta allt ljud från naturen och bara försvinna in i musikens värld ett tag. Baylee var en ängel under resten av promenaden och jag är henne evigt tacksam då jag verkligen inte hade orkat med några busigheter från henne just då.

Så fort vi kliver in genom dörren blir både jag och Baylee helt uppsjälda av nervositet. Ingen vågar sig på riktigt och när det blir dags att torka henne får hon panik då mamma kommer in i rummet med den kallaste känslan omkring henne. Sedan släpper jag Baylee och hon blir helt vild. Har aldrig sett henne så förut. Hon kunde verkligen inte lugna ner sig alls. Helt vild och panikslagen verkligen och allt detta på grund av de obehagliga känslorna hemma. Sedan kom Olle och dum som mamma är öppnar hon dörren på vid gavel och släpper ut hunden som glatt hälsar på Olle och sedan springer vidare för att göra något annat. Mamma försöker ropa in henne men detta utan lyckat resultat. Så då skriker hon på mig, som inte ens visste att hon släppt ut henne, att jag ska springa ut och hämta henne. Så det var bara att sätta på sig skorna och dra ut i sökandet efter henne. Men jag hann inte ens ta ett steg innan jag ser en överlycklig Baylee springa emot mig rakt in i min famn och ställa sig upp och ge mig en kram som hon alltid gör. Så jag kramar om min älskling och vi går in igen. Sedan in till mig och där lugnar hon genast ner sig. Där passade jag påa tt städa massor och städa lådor och massa också för att underlätta till senare.

I alla fall. En kompis kom förbi lite snabbt och det var skönt med avbrottet.

Anyway, orkar inte dra så mycket mer av dagen. Resulterar väl andå bara i deprimerande känslor och tankar. Så vi struntar i det. Såg ganska så nyligen filmen Minority repport. Riktigt bra faktiskt. Och tidigare idag såg jag Forrest Gump lite av och på då jag städade. Grymt länge sedan jag såg den filmen sist. Men den gick på TV så jag passade på.

Nu ska detta inlägg avslutas.

Pusshej.