I dont like these lonely moments..

Onsdag, 20 februari

Nu har känslan återvänt igen. Den finns där inom mig. Försöker berätta något för mig men den sitter fast och jag vet inte hur man får ut den. Jag vill få ut den. Jag vill veta vad den vill. Vill slippa känna så här.

Att gömma sig för verkligheten är ett sätt att leva på, men det kommer man inte långt på. I slutet hinner verkligheten ikapp och då är det bara att hoppas att det inte är försent för förändring.

"I want to get a way, I want to fly away.."

Jo, det är en snutt från en låt som faktiskt stämmer in på vad jag vill för stunden.
Tänk att bara kunna ge sig av ett tag och bara glömma allt skit, slippa tänka på det. Bara släppa allt och få en chans att börja om. Skulle det inte vara underbart?
I mina ögon låter det som en udnerbar dröm på samma gång som det låter lite deprimerande. För det skulle väl antagligen resultera i att man skulle behöva släppa taget om allt och alla man känner och älskar och det är något jag inte skulle klara av. De som lyckats borra sig in i mitt hjärta och tagit stor plats, dem skulle jag aldrig kunna släppa. Men ett kompromissande finns nog inte i denna situation.

Däremot kan man ju kompromissa en aning och göra något mellanting. Just det jag tänkt göra. Fast inte just nu. Utan det är ett tag kvar. Vi får se vart livet tar mig helt enkelt. Allt jag vet är att det bara är att hänga med på berg och dalbanan och försöka inte släppa taget. Sedan får man se vart man hamnar och vad som händer därefter. Bara att ta livet somde t kommer och försöka göra det bästa av det.

Nej, nu ska jag bege mig innan jag fortsätter låta tankarna rulla som de alltid gör i ensamheten.

Puss!