Onsdag, 12 december
Det är något jag funderat på länge nu. Hur kommer det sig att en klass fylld med så många underbara människor, kan vara så splittrade? Liksom jag förstår att alla inte går bra ihop med alla, men så här splittrat? Tror inte jag varit med om det någon gång under hela mitt liv faktiskt. Måste säga att jag tycker det är riktigt synd att det är så. Jag vill kunna umgås med alla utan att bli anklagad för något och jag vill kunna umgås med alla utan att behöva förvänta mig en massa skitsnack från så många efteråt. Vad är det som är så fel med att vilja umgås med alla i klassen? Jag kan inte hjälpa att klssen är så splittrad, jag tycker det är synd att det är så för jag gillar väldigt många från de olika grupperna och önskar att vi alla kunde hålla ihop som en grupp. Självklart finns det vissa man blir bättre kompis med än andra, men sådant går helt enkelt inte att hjälpas. Sånt är livet. Men jag ser ändå inte varför det inte går för hela klassen att faktiskt umgås. Jag är en sådan där person som inte tål att se någon ensam eller ledsen, så ser jag någon ensam eller någon som inte verkar hel tpå topp så går jag automatiskt dit för att ge den personen sällskap. sån är jag helt enkelt. Jag är en lyssnare. Jag älskar när folk anförtror mig tillräckligt mycket för att spilla ut vad som är fel så jag kan försöka hjälpa till. Jag älskar verkligen att hjälpa folk. Är alltid berädd att lyssna om någon behöver mig eller bara vill ha mig där. Även om allt den personen vill är att sitta i total tystnad så länge det är med någon, så ställer jag mer än gärna upp. Sån är jag, thats lifa. Im a listener. Men jag älskar at prata också men har väldigt svårt att öppna mig. Så har det blivit de senaste åren och jag tycker det bara blir svårare och svårare. Jag gillar det inte. Gillar inte att behöva ha allting inom mig jämt. Vill bara få ut det så jag kan fortsätta leva på riktigt igen. Det finns en hemlighet som jag bär på. En hemlighet om mig som bara jag vet om. Eller ja, Ana vet också. Det är bara hon som vet allt om mig. Det är hittils bara henne jag anförtrott tillräckligt mycket för att kunna öppna mig helt inför. Jag är så enormt glad att jag har henne. Den hemligheten är väldigt känslig för mig. Och jag vill berätta den. Jag vill få det ur mig. Jag vill få den ur mig så jag kan göra något åt det. Men nej. Varje gång jag kommer i närheten kniper läpparna igen och jag sitter där som ett fån. En vacker dag ska jag våga prata om min hemlighet. Jag ska våga berätta den. Det har jag bestämt för mig själv. Misslyckas jag med det uppdraget så har hela mitt liv varit ett stort misstag. Ett onödigt misstag. Jag ska våga. Jag ska.
Malin L och Kattis, ni tjejer vet hur mycket ni betyder för mig och ni vet också att det inte var meningen att verka distant från er idag..men ehum, ni vet ju orsaken till detta lilla dilemma jag hade. Haha! ;P Älskar er! <3
Efter skolan stannade jag kvar nån timme med Jessica, Trisse och Sabina. Det var dunder mys och vi pratade om båda djupa och roliga saker. Hur mys som helst. Jag älskar att bara kunna snacka så där. Kunna prata och samtidigt känna känslan av tillit. En bra känsla. :)
Sedan tog jag bussen med Jessica och Sabina in till stan. Tog farväl av Trisse innan bussen. Inne i stan drog Sabina till sin buss och jag och Jessica gick in till stationen och fortsatte babbla i vår väntan. Det var riktigt mysigt och vi har kommit fram till att barn är underbara och säger de roligaste sakerna..fast de tror jag att både jag och Jessica redan uppfattat sedan tidigare. ^^
Hade faktiskt tänkt ha en mysdag/kvälll/natt med hela klassen hos mig under lovet. bjuda hit alla små underbara monster<3 Men det sorgliga är ju då att alla inte går ihop och därför vet jag inte alls hur jag ska göra med det där. Men det vora så mysigt om det kunde fungera.
Ni som läser min blogg, tell me what you thiink about it. Asså, klssen hos mig på lovet nån gång. ^^
Pusshej, nu är det middag så mer får skrivas någon annan gång.
Kan ju bara snabbt lägga till att mamma är sämst på at uppfatta saker ibland. Haha! men väntestunden blev super kul på stationen ändå tack vare Jessica. :) <3
Pusshej.
onsdag 12 december 2007
måndag 10 december 2007
Sometimes, in my midday dreaming, I sit there and I wonder.
Söndag, 9 december
Måndag, 10 december
Klev in i duschen och lät min hand sträcka sig mot kranen. Vatten började flöda i miljontsals droppar. Lite kyligt först, men sedan värmdes det upp. Hela kroppen värmdes upp. Dropparna rann mot min hud som en smekande hand. Försiktigt, ömt. En masserande känsla mötte mitt sinna, en känsla av lugn. jag såg mina tankar som i en film, och bara stod där, under det masserande vattnet och iaktog dem. Stog vänt med ansiktet mot kranan och lutade upp huvudet för att känna de varma dropparna smeka mitt ansikte. Varmt. Skönt. Tankarna vandrade som på snabbspolning medan jag lugnt stod där och njöt av massagen. Kände hur tårarna började tränga sig närmare ytan och gjorde inget för att hindra dem. I duschen är man fri, det enda stället där man kan låta alla känslor dra sig ur utan att oroa sig för sneda blickar och prat bakom ryggen. Trygghet. I duschen är man trygg. Endast dropparna ser mig gråta men torkar bort dem så mjukt och spolar ner dem i avloppet. Försvunna. Tillsammans med sötvatten som nu blivit bräckvatten. Ett stort bräckvattenhav. De är fria. Fria från mig. Befriade från det oändliga lidande inom mig. Den konstanta osäkerheten. Jag ser hur min hand sakta sträcker sig för att höja värmen. Det bränns. Massage av spikar är vad kroppen omges av. Känslan varar inte länge, men den finns där. När spikarna har försvunnit finner jag min hand åter sträcka på sig för att höja temperaturen. Spikarna kom tillbaks. Spikarna omger mig. Proceduren fortsätter tills det inte går att få varmare. Jag vill ha varmare. Vill känna mina spikar. Känslan av smärta, bara ett tag till. Min kropp kokar när spikarna är närvarande. Jag lutar ryggen mot väggen med all min tyngt och glider sakta ner till en sittande possition. Dropparna omfamnar mig igen och jag sluter ögonen. Vill inte känna mer. Vill inte vara. Mina ögon öppnas och jag finner mig i tänkandet över hur bräckligt vattnet är nu med alla fallna tårar som mina ögon så troget släppt ifrån sig. Mina ögon vandrar och blicken fastnar på en rakhyvel. Den ligger där så fint. Den ropar på mig. Ropar mitt namn. Kimberly. Min hand sträcker på sig för att lydigt omfamna den. Mina rörelser är i en dimma. Jag ser inte vad jag gör, vet inte vad jag gör. Jag bara hör. Rösten vill ha mitt blod men jag är för feg för att ge den vad den vill ha. Jag blir arg på mig själv för att jag aldrig vågar. För att jag aldrig tar det sista klivet. Duschen är en perfekt plats. Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig. Ingen tänker på mig. Ingen vet. Jag är ensam. Ensam med dropparna och mina tårar. Det bräckliga vattnet.
Så många gånger har jag suttit där berädd på att äntligen få ta sista klivet när det helt plötsligt tar stopp. Jag kommer inte närmare än att sätta den på huden. Känna den vassa hyveln på min hud. Jag kommer aldrig långt nog att faktiskt dra den mot mitt skin. Bara känna den. En stund. Jag är för feg. Något inom mig tar emot som en bom. Jag blir arg på mig själv. Arg för att jag aldrig vågar. Arg för att jag aldirg lyckas. Arg för att jag är arg men mest arg för att jag är rädd.
Måndag, 10 december
Klev in i duschen och lät min hand sträcka sig mot kranen. Vatten började flöda i miljontsals droppar. Lite kyligt först, men sedan värmdes det upp. Hela kroppen värmdes upp. Dropparna rann mot min hud som en smekande hand. Försiktigt, ömt. En masserande känsla mötte mitt sinna, en känsla av lugn. jag såg mina tankar som i en film, och bara stod där, under det masserande vattnet och iaktog dem. Stog vänt med ansiktet mot kranan och lutade upp huvudet för att känna de varma dropparna smeka mitt ansikte. Varmt. Skönt. Tankarna vandrade som på snabbspolning medan jag lugnt stod där och njöt av massagen. Kände hur tårarna började tränga sig närmare ytan och gjorde inget för att hindra dem. I duschen är man fri, det enda stället där man kan låta alla känslor dra sig ur utan att oroa sig för sneda blickar och prat bakom ryggen. Trygghet. I duschen är man trygg. Endast dropparna ser mig gråta men torkar bort dem så mjukt och spolar ner dem i avloppet. Försvunna. Tillsammans med sötvatten som nu blivit bräckvatten. Ett stort bräckvattenhav. De är fria. Fria från mig. Befriade från det oändliga lidande inom mig. Den konstanta osäkerheten. Jag ser hur min hand sakta sträcker sig för att höja värmen. Det bränns. Massage av spikar är vad kroppen omges av. Känslan varar inte länge, men den finns där. När spikarna har försvunnit finner jag min hand åter sträcka på sig för att höja temperaturen. Spikarna kom tillbaks. Spikarna omger mig. Proceduren fortsätter tills det inte går att få varmare. Jag vill ha varmare. Vill känna mina spikar. Känslan av smärta, bara ett tag till. Min kropp kokar när spikarna är närvarande. Jag lutar ryggen mot väggen med all min tyngt och glider sakta ner till en sittande possition. Dropparna omfamnar mig igen och jag sluter ögonen. Vill inte känna mer. Vill inte vara. Mina ögon öppnas och jag finner mig i tänkandet över hur bräckligt vattnet är nu med alla fallna tårar som mina ögon så troget släppt ifrån sig. Mina ögon vandrar och blicken fastnar på en rakhyvel. Den ligger där så fint. Den ropar på mig. Ropar mitt namn. Kimberly. Min hand sträcker på sig för att lydigt omfamna den. Mina rörelser är i en dimma. Jag ser inte vad jag gör, vet inte vad jag gör. Jag bara hör. Rösten vill ha mitt blod men jag är för feg för att ge den vad den vill ha. Jag blir arg på mig själv för att jag aldrig vågar. För att jag aldrig tar det sista klivet. Duschen är en perfekt plats. Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen bryr sig. Ingen tänker på mig. Ingen vet. Jag är ensam. Ensam med dropparna och mina tårar. Det bräckliga vattnet.
Så många gånger har jag suttit där berädd på att äntligen få ta sista klivet när det helt plötsligt tar stopp. Jag kommer inte närmare än att sätta den på huden. Känna den vassa hyveln på min hud. Jag kommer aldrig långt nog att faktiskt dra den mot mitt skin. Bara känna den. En stund. Jag är för feg. Något inom mig tar emot som en bom. Jag blir arg på mig själv. Arg för att jag aldrig vågar. Arg för att jag aldirg lyckas. Arg för att jag är arg men mest arg för att jag är rädd.
onsdag 5 december 2007
Bitterness wont get you far, love will.
Onsdag, 5 december
I måndags slapp jag skolan. Riktigt skönt må jag säga. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vet att det är ett uttryck folk använder sig ofta av nu för tiden, men jag vet inte vilka andra ord som skulle passa bättre in.
Åkte till sjukhuset för att undersöka min tå i måndags. Inge kul, speciellt inte eftersomd en doktorn (min husdoktor i boländerna) just precis diagnostiserat min brors ögon fel och gav honom fel medicin så nu ligger hans öga som ett akut läge på acka. De ville egentligen att brorsan skulle sova kvar nåra dagar men han ville itne nu nu måste han in dit varje dag i flera timmar. Hand vänstra pupill är så stor att man inte ens ser hans ögonfärg, den är sicksackad också. Han måste nu ta en medicin varenda timme och 2 andra mediciner på morgon och kväll. Är väl bara att hoppas att han får behålla synen. Jävla doktor som sedan lägger skulden på brorsan också. Men sedan lacka pappa ut totalt tog sig ett snack med henne och hon gav med sig. Erkände att det var hon som sabbat det.
Anyway, som sagt åkte jag till denna doktor, Elsvig som hon heter, för att undersöka min tå i måndags. Hon kollade på den men gav inga tips. Helt värdelöst ju. Vad gör hon för nytta som doktor om skolsyster kan dubbelt så mycket som en riktig utbildad doktor? Lite läskig tanke må jag säga. I alla fall. Hon skrev ut penicillin som jag måste äta i 10 dagar som jag började med i måndags. Detta måste jag äta för att bli av med infektionen för blir jag inte det så kommer jag känna hela operationen som om jag knappt hade någon bedövning. Fan heller att jag tänker låta henne skära i mig om jag fortfarande har en infektion i tån i så fall liksom. De måste ju skära upp hela tån, ta bort en bit av nageln och ltie av tån. Bläää. Vill inte. Och ännu bättre, operationen ska ske den 21 december. LYCKAT LIKSOM!!! 3 dagar innan jul typ. Kommer ju bli en jävligt rolig jul, inte sant? Varför är det ALLTID något som ska sabba julen för mig. ALLTID!! Varför, julen är min vfavoritdag på hela året. Måste den alltid sabbas!? :(
Aja, vi drog till massa olika affärer men efter doktorn ville jag itne gå så mkt eftersom hon skrapat bort massa så min tå gjorde in i helvetes ont. Så jag väntade i bilen med Baylee för det mesta tills vi åkte hem igen.
I tisdags hände inte mycket. Skola. Hade med mig Baylee igen!! Snacka om att hon saknat att gå i skolan. Och jag har verkligen saknat att ha henne med mig. Hon blev en hitt då alla saknat henne. :) Under dagen fick hon också vara försökskanin inne i kliniken där vi hade djursjukvård hela dagen. :) Så länge hon får uppmärksamhet bryr hon sig inte...Då står hon ut med vad som helst. :D <333
Efter skolan, hem. Plugga matte. Fick damp på helvetes matten och mamma. Bölade pga fuckade matten. Drog in till mig med Baylee. Försökte lugna ner mig. Loggade in på msn, fann min lilla Patricia online som så gulligt sade hej. :) Vi började snacka och helt plötsligt bara vällde jag ut allting. Jag vet inte, men något om min lilla hjärtegull får mig att känna mig säker. Som att jag faktiskt kan berätta saker för henne utan att hon dömmer och hon lyssnar faktiskt och ger råd. Hon är värd en guldmedalj kan jag då gott ta och säga. Hon ställer upp i alla väder! Vi satt och snacka, fick ut massa och helt plötsligt kommer hon med de finaste kommenterena om mig. Jag svär, jag har inte hört så fina ord om mig på så länge att jag började böla när hon sade dem. Jag visste inte ens vad jag skulle svara. Jag blev så tagen helt enkelt. Det känns så tryggt och så underbart att ha dig vid min sida. Och du vet att jag alltid finns där för dig med sötnos!<3
Pusshej, nu ropar mamma så mer får jag skriva senare.
<33
I måndags slapp jag skolan. Riktigt skönt må jag säga. Jag orkar helt enkelt inte mer. Jag vet att det är ett uttryck folk använder sig ofta av nu för tiden, men jag vet inte vilka andra ord som skulle passa bättre in.
Åkte till sjukhuset för att undersöka min tå i måndags. Inge kul, speciellt inte eftersomd en doktorn (min husdoktor i boländerna) just precis diagnostiserat min brors ögon fel och gav honom fel medicin så nu ligger hans öga som ett akut läge på acka. De ville egentligen att brorsan skulle sova kvar nåra dagar men han ville itne nu nu måste han in dit varje dag i flera timmar. Hand vänstra pupill är så stor att man inte ens ser hans ögonfärg, den är sicksackad också. Han måste nu ta en medicin varenda timme och 2 andra mediciner på morgon och kväll. Är väl bara att hoppas att han får behålla synen. Jävla doktor som sedan lägger skulden på brorsan också. Men sedan lacka pappa ut totalt tog sig ett snack med henne och hon gav med sig. Erkände att det var hon som sabbat det.
Anyway, som sagt åkte jag till denna doktor, Elsvig som hon heter, för att undersöka min tå i måndags. Hon kollade på den men gav inga tips. Helt värdelöst ju. Vad gör hon för nytta som doktor om skolsyster kan dubbelt så mycket som en riktig utbildad doktor? Lite läskig tanke må jag säga. I alla fall. Hon skrev ut penicillin som jag måste äta i 10 dagar som jag började med i måndags. Detta måste jag äta för att bli av med infektionen för blir jag inte det så kommer jag känna hela operationen som om jag knappt hade någon bedövning. Fan heller att jag tänker låta henne skära i mig om jag fortfarande har en infektion i tån i så fall liksom. De måste ju skära upp hela tån, ta bort en bit av nageln och ltie av tån. Bläää. Vill inte. Och ännu bättre, operationen ska ske den 21 december. LYCKAT LIKSOM!!! 3 dagar innan jul typ. Kommer ju bli en jävligt rolig jul, inte sant? Varför är det ALLTID något som ska sabba julen för mig. ALLTID!! Varför, julen är min vfavoritdag på hela året. Måste den alltid sabbas!? :(
Aja, vi drog till massa olika affärer men efter doktorn ville jag itne gå så mkt eftersom hon skrapat bort massa så min tå gjorde in i helvetes ont. Så jag väntade i bilen med Baylee för det mesta tills vi åkte hem igen.
I tisdags hände inte mycket. Skola. Hade med mig Baylee igen!! Snacka om att hon saknat att gå i skolan. Och jag har verkligen saknat att ha henne med mig. Hon blev en hitt då alla saknat henne. :) Under dagen fick hon också vara försökskanin inne i kliniken där vi hade djursjukvård hela dagen. :) Så länge hon får uppmärksamhet bryr hon sig inte...Då står hon ut med vad som helst. :D <333
Efter skolan, hem. Plugga matte. Fick damp på helvetes matten och mamma. Bölade pga fuckade matten. Drog in till mig med Baylee. Försökte lugna ner mig. Loggade in på msn, fann min lilla Patricia online som så gulligt sade hej. :) Vi började snacka och helt plötsligt bara vällde jag ut allting. Jag vet inte, men något om min lilla hjärtegull får mig att känna mig säker. Som att jag faktiskt kan berätta saker för henne utan att hon dömmer och hon lyssnar faktiskt och ger råd. Hon är värd en guldmedalj kan jag då gott ta och säga. Hon ställer upp i alla väder! Vi satt och snacka, fick ut massa och helt plötsligt kommer hon med de finaste kommenterena om mig. Jag svär, jag har inte hört så fina ord om mig på så länge att jag började böla när hon sade dem. Jag visste inte ens vad jag skulle svara. Jag blev så tagen helt enkelt. Det känns så tryggt och så underbart att ha dig vid min sida. Och du vet att jag alltid finns där för dig med sötnos!<3
Pusshej, nu ropar mamma så mer får jag skriva senare.
<33
Im overweighing the evil side.
Onsdag, 5 december
Mohaha! You better watch out for me people!! ;)
| You Are 50% Evil |
 You are evil, but you haven't yet mastered the dark side. Fear not though - you are on your way to world domination. |
Mohaha! You better watch out for me people!! ;)
tisdag 4 december 2007
For every minute you remain angry, you give up sixty seconds of peace of mind.
Tisdag, 4 december
Detta resultat fick jag..Ehum, ja, vad ska man säga då?
| You Are 42% Evil |
You are evil, but you haven't yet mastered the dark side. Fear not though - you are on your way to world domination. |
Detta resultat fick jag..Ehum, ja, vad ska man säga då?
måndag 3 december 2007
From our ancestors come our names, but from our virtues our honor.
Måndag, 3 december
Hej hej.
Nu sitter jag här. Med ångestnivån på topp som vanligt. Skriver mest för att jag läste Sandras blogg och hon ville gärna att någon skulle updatera. Så jag känner att jag lika gärna kan göra det. Kanske en bra idé ändå. :)
Anyway. Igår så vaknade jag sent. Typ närmare 12-1 någon gång. Har inte sovit så länge på ett jävligt bra tag nu asså. Men det var skönt. Fick känna mig lite utvilad för en gångs skull. När jag vaknade klädde jag på mig och gick sedan in till stora huset för att släppa ut vovvs. När jag väl öppnade dörren möttes jag av ett par okända skor och en gigantiskt trä bräda. Jag gick upp för att finna mina föräldrar och min fasters man Olle där uppe. Olle hade kommit för att hjälpa oss fixa lite med huset. Rätt bra att ha en snickare i släkten ibland faktiskt.
Hur som helst. Han stannade i några timmar. Jag hoppa in i duschen och gjorde mig i ordning. Sedan gjored jag klart allt ja bakat sedan dagen innan. Vid klockan 2 kom Roland och Eivor. Har saknat Rolands underbara personlighet och skratt. Han är verkligen en underbar person. Dom hade också deras hund Fanny med sig. en liten borderterrier på 10 år nu redan. Tiden bara flyger asså. Jag som hade fått för mig att hon var 4 år typ. Haha, jaa, addera med 6 bara så var det rätt. ;)
Anyway, Baylee och Fanny kom överrens hur bra som helst och lekte och myste och förföljde varandra och massor. Roland hade med sig flera hundra som han sade var en försenad födelsedagpresent även om jag inte ens haft släktfest ännu. Han är så go. Jag blev väldigt chockad måste jag säga. Förväntade mig inte alls nån present liksom. När de skulle dra hade Fanny förälskat sig i ett av Baylees mörka hundben. Hon var så söt så hon fick behålla det, ta hem det. Baylee har ändå fler sånna. :)
De tog också de två salamin de hade beställt, skönt att bli av med dem liksom. :)
Efter de åkt så ringde mamma upp Amanda som ringt oss tidigare. Mamma sade att vi ändå kunde komma och hälsa på ikväll. Så vi åkte dit. Jag svär..Amanda och Zelda bor längre bort än ute i ingenstans.
När vi började närma oss fick jag en panikattack och mamma med. Vi ville vända. Jag kunde inte röra mig men samtidigt kunde jag inte bara sitta där i bilen och göra ingenting. Jag ville bara blunda, gråten vällde fram, jag ville gömma mig, åka därifrån, men samtidigt fanns det något där som fick mig att vilja stanna, som att det var min plikt att ta reda på varför jag kände så och vad som hänt. Mamma hade fått samma känsla som mig. Och vi var nära på att kracsha ett grymt antal gånger. Det var läskigt. Jag blev helt stel. Kunde inte röra mig men insidan skrek. Jag var för rädd för att skriva högt. Satt där i min stela position och bara lät tårarna flöda. Försökte hejda dem men det var omöjligt. Ville bara blunda men kunde inte. Och jag ville heller inte missa något, ville inte låta mamma klara det själv. Panik!
När vi väl kommit dit var vi tvungna at tlåta Baylee stanna i bilen, jag började gråta endast av tanken på att lämna henne därute med den där hemska känslan jag hade fått där. Mamma reagerade på samma sätt vilket är konstigt då Baylee är super van att sitta och vänta i bilen själv. Men vi var tvungna. Kunde inte ta med henne in då deras hund hade valpar som endast är 4 veckor gamla och mamman skulle attackera Baylee som hon gjort med alla hundar då hon haft valpar. Inne i huset fick man en känsla av världens lugn. Man glömde totalt bort känslan från där ute. Man kom in i en annan värld. En helt annan värld. Helt sjukt hur det kunde skifta så dramaiskt. Väl inne hjälpte jag Amanda och Zelda att fota alla valparna som de sedan ska lägga ut på nätet igen. Hur söta som helst. Blandning mellan Schäfer och en hund som börjar på Te, men ja minns aldrig hela nmanet och sedan lite labrador i dem också. Super söta verkligen. Bilder kommer upp på bilddagboken senare. Vi var där i två timmar. Glömde seriöst bort tiden. Det händer aldrig. Helt sjukt, jag säger ju det. Något var inte rätt. Jag sitter här och skrivet och gråter av själva känslan som jag så väl minns från utomhus området där.
När vi väl satt i bilen var Baylee som helt förstenad. Jag blev så himla rädd. Jag svär att det är området för så fort vi kom därifrån blev hon sig själv igen. Jag fick sådana skuldkänslor att jag var tvungen att lämna henne därute i bilen helt själv så länge. Jag ville bara gråta, vilket också blev resultatet. Gråt och en massa pussar och kramar.
Där ute igen sprang både jag och mamma de fortaste vi kunde till bilen, satte oss i den och körde i väg så fort vi kunde. Vi började prata om känslorna...båda beskrev samma sak. Samma känslor, samma påverkan. Båda fick känslan av att något riktigt ont fanns där, som en grymt ond själ som dröjt sig kvar där sedan lääänge sedan. Och då menar jag länge sedan. Det fanns ett ålderdomshem där tror jag det var...Något var inte rätt där. Kanske nu, men inte förut. Jag ville bara spy, hade spyan i halsen, men gråten fick mig att sluta spyan inom mig. TÅrarna öste sig fram igen och jag befann mig i samma panikposition som tidigare. jag fick snappa efter luft så gott jag kunde. Kunde nästan inte andas. Stelheten växte inom mig och jag ville bara blunda. Mamma fick huvudvärk också. Jag fick bara minimal huvudvärk.
Mamma och jag fortsatte att prata..förlåt gott folk. Jag vet att ni har en möjlighet att förstå vad mamma och jag gick igenom, men det går inte att sätta i ord. I alla fall, som sagt så började jag och mamma att prata vidare när vi kunde få ut ord igen. Hon bara satt där stel som en pinne, oc hbad om förlåt. Jag frågade varför hon sa det och hon sade att det inte var meningen att ge den här så kallade "gåvan" till mig. Jag förstod men låtsades inte förstå. Hon förklarade. Hon sade att hon i hela sitt liv kunnat känna saker som andra inte kunnat känna, kunnat se saker andra inte kunnat se, kunnat veta saker i förväg eller som händer just då som andra inte kunnat veta. Hon satt och förklarade saker som den gången hennes mamma skulle hämta henne och mamma och hennes kompis stog och väntade. Mormor hade råkat svänga in på fel väg innan hon hamnade rätt. När hon kommit rätt och mamma var på väg in i bilen börjad ehon säga förlåt pga att hon inte tänkt på att säga att hon inte skulle svängt av vid den vägen hon svängt fel på utan att hon skulle fortsatt till den vägen hon nu funnit sig till. Båda mormor o henne kompis såg förbryllade på mamma som inte ens hade vetat om att hon sagt det förrän de sade vad hon just sagt.
Sedan berättade hon också om när hon fick en panikattack och såg en lång väg med massa fina berg runt om och sedan massor med blod men fick ändå en känsla av lugn. Hon sov hos sin kompis och hennes kompis gjored allt för att lugna mamma som inte gick att lugna. Nästa morgon ringde mormor och berättade att hon behövt åka till sjukhuset för att operera bort ngt hon fått på ansiktet. men att hon ändå känt sig lugn då resan till sjukhuset lugnade henne då hon hade jätte fina berg runt om sig på den länge vägen hon köred på. Hon sade att hon hade blödigt mkt under operationen men känt sig lugn och allt hade gått bra. SNACKA OM LÄSKIGT LIKSOM!
Då berättade jag om den gången jag och Torun var i stan på övervånigen av någon galleria där. Vi hade precis köpt kulglass och stod och kollade ner på nedervåningen. Helt plötsligt fryser jag till, vet itne vad jag gör. Tappar glassen till nedervåningen utan att märka det och säger utan att jag kan kontrollera mina ord att ett plan kommer störta dagen nästa dag. Sedan "vaknade jag till" och torun såg chockande på mig. Jag fattade själv inte vad som hänt, men mindes vad jag sagt. Och blev rädd. Ville gråta men lyckades tränga undan tårarna. Vi gick för att leta upp mamma som vi visste också var i stan och därfter åkte vi hem. Torun försökte göra allt för o trösta mig och tillstlut lyckades det något iaf.
Dagen efter hör jag mamma berätta för pappa hur ett plan störtat under dagen. Jag blev som i en koma. Min vision hade blivit verklighet. Hur hade jag kunnat sett det liksom. Det var precis samma flygbolag och allt. Det vra läskigt.
När jag berättat det för mamma berättade hon om en vision hon haft när hon varit med en av sina kompisar när hon var ung. Hon hade helt plötsligt stannat till, och bara brast ut att ett plan skulle störta och ingen skulle överleva och att planet hade en rödfärgad spsets där bak. Senare (minns inte exaakt när) men iaf, så fick de reda på att ett plan störtat och allt mamma hade sett i sin vision stämde in. Det är lite läskigt.
Sedan minns jag spöket på vråkvägen som försökte få kontakt med mig och tillslut lät mig se hela honom. Inte bara byxorna. Han var läskig fötr han rörde sig så snabbt. Men sen började allt fler att se honom. Mamma, sedan till och med pappa och brorsan. Därefter också Cajsa och alla kompisar och släktingar. Så det ingen inbillning. Sedan började saker försvinna för att sedan komma tillbaks på rätt ställe..och garderober stog alltid öppna, spelade ingen roll hur ofta man stängde dem. Barstolarna var alltid utdragna och snevända och massa annat. Jag ser också massa djurspöken. Skratta om ni vill, men jag skulle allt vilja se hur ni skulle reagera om ni vait i min sits nu.
Jag minns den natten då jag och cajsa tältade ute. Men gick in sent på natten för att äta då vi blivi hungriga. Vi tog våran vanliga nutella macka och helt plötsligt ser jag cajsas arm hoppa ur led för att sedan hoppa direkt in i led igen och så ser jag henne hoppa upp säker 2 dm upp i luften från stolen. Vi sitter där båda två helt chockade och tårarna börjar tränga sig fram i hennes ögon.
Hon frågar om ajg nyss såg det som nyss hände och jag sade, jaa, JAG SÅG MILLAN PÅ DIN AXEL!! vi båda börjar både skratta och gråta eftersom ingen av oss visste hur vi skulle reagera. Jag sade att det inte var illa menat...verkade mer som nån slags uppmärksamhets sak. Att hon ville fånga vår uppmärksamhet, vilket hon gott gjorde. För er som itne vet så var Millan min hamster (rysk vintervit) som dött nägra veckor eller månader innan. Cajsa hade inte ens fötterna i marken så det var inte hon som hoppat upp och även om hon haft fötterna i marken så hade hon aldrig kunnat hoppa up helt rakt så högt upp i luften.
Jag vet inte ens varför jag dräller ur mig allt det här. Ni lär ju ändå bara tycka jag är helt sjuk i huvudet eller att jag bara hittar på allt. Men så är inte fallet.
Btw, så har både jag och mamma sett den brun/svarta hunden på dalbovägen när vi bode där o i vissa andra hus, vi har också sett chelsea, sunny och massa annat.
Jag har även sett spöket i detta hus jag bor i nu. Fast inte inomhus,bara utomhus. Han verkar orolig, men ändå snäll. Ändå blir jag rädd när jag ska ut och vet att är där. Men han verkar snäll. Huset jag bor i nu har inga onda andra. jag kan hela husens historia. Och det känns bra ändå.
Nej, nu ska jag ta och avrunda. Jag känner fortfarande det där konstiga inom mig som säger till mig att återvända till området där Amanda bor även om jag känner mig helt panikslagen av blotta tanken och årarna rinner av bara tanken, men det är något jag måste göra. Mamma funderade på om jag kanske hade någon koppling där. Som att det kanske är någon släkting från måååånga hundra år sedan eller något. Vem vet. Allt jag vet är att jag måste tillbaks, hur illa till mods det än får mig att må.
Men nu ska jag gå och försöka lugna mig lite.
Pusshej alla trogna läsare!
Hej hej.
Nu sitter jag här. Med ångestnivån på topp som vanligt. Skriver mest för att jag läste Sandras blogg och hon ville gärna att någon skulle updatera. Så jag känner att jag lika gärna kan göra det. Kanske en bra idé ändå. :)
Anyway. Igår så vaknade jag sent. Typ närmare 12-1 någon gång. Har inte sovit så länge på ett jävligt bra tag nu asså. Men det var skönt. Fick känna mig lite utvilad för en gångs skull. När jag vaknade klädde jag på mig och gick sedan in till stora huset för att släppa ut vovvs. När jag väl öppnade dörren möttes jag av ett par okända skor och en gigantiskt trä bräda. Jag gick upp för att finna mina föräldrar och min fasters man Olle där uppe. Olle hade kommit för att hjälpa oss fixa lite med huset. Rätt bra att ha en snickare i släkten ibland faktiskt.
Hur som helst. Han stannade i några timmar. Jag hoppa in i duschen och gjorde mig i ordning. Sedan gjored jag klart allt ja bakat sedan dagen innan. Vid klockan 2 kom Roland och Eivor. Har saknat Rolands underbara personlighet och skratt. Han är verkligen en underbar person. Dom hade också deras hund Fanny med sig. en liten borderterrier på 10 år nu redan. Tiden bara flyger asså. Jag som hade fått för mig att hon var 4 år typ. Haha, jaa, addera med 6 bara så var det rätt. ;)
Anyway, Baylee och Fanny kom överrens hur bra som helst och lekte och myste och förföljde varandra och massor. Roland hade med sig flera hundra som han sade var en försenad födelsedagpresent även om jag inte ens haft släktfest ännu. Han är så go. Jag blev väldigt chockad måste jag säga. Förväntade mig inte alls nån present liksom. När de skulle dra hade Fanny förälskat sig i ett av Baylees mörka hundben. Hon var så söt så hon fick behålla det, ta hem det. Baylee har ändå fler sånna. :)
De tog också de två salamin de hade beställt, skönt att bli av med dem liksom. :)
Efter de åkt så ringde mamma upp Amanda som ringt oss tidigare. Mamma sade att vi ändå kunde komma och hälsa på ikväll. Så vi åkte dit. Jag svär..Amanda och Zelda bor längre bort än ute i ingenstans.
När vi började närma oss fick jag en panikattack och mamma med. Vi ville vända. Jag kunde inte röra mig men samtidigt kunde jag inte bara sitta där i bilen och göra ingenting. Jag ville bara blunda, gråten vällde fram, jag ville gömma mig, åka därifrån, men samtidigt fanns det något där som fick mig att vilja stanna, som att det var min plikt att ta reda på varför jag kände så och vad som hänt. Mamma hade fått samma känsla som mig. Och vi var nära på att kracsha ett grymt antal gånger. Det var läskigt. Jag blev helt stel. Kunde inte röra mig men insidan skrek. Jag var för rädd för att skriva högt. Satt där i min stela position och bara lät tårarna flöda. Försökte hejda dem men det var omöjligt. Ville bara blunda men kunde inte. Och jag ville heller inte missa något, ville inte låta mamma klara det själv. Panik!
När vi väl kommit dit var vi tvungna at tlåta Baylee stanna i bilen, jag började gråta endast av tanken på att lämna henne därute med den där hemska känslan jag hade fått där. Mamma reagerade på samma sätt vilket är konstigt då Baylee är super van att sitta och vänta i bilen själv. Men vi var tvungna. Kunde inte ta med henne in då deras hund hade valpar som endast är 4 veckor gamla och mamman skulle attackera Baylee som hon gjort med alla hundar då hon haft valpar. Inne i huset fick man en känsla av världens lugn. Man glömde totalt bort känslan från där ute. Man kom in i en annan värld. En helt annan värld. Helt sjukt hur det kunde skifta så dramaiskt. Väl inne hjälpte jag Amanda och Zelda att fota alla valparna som de sedan ska lägga ut på nätet igen. Hur söta som helst. Blandning mellan Schäfer och en hund som börjar på Te, men ja minns aldrig hela nmanet och sedan lite labrador i dem också. Super söta verkligen. Bilder kommer upp på bilddagboken senare. Vi var där i två timmar. Glömde seriöst bort tiden. Det händer aldrig. Helt sjukt, jag säger ju det. Något var inte rätt. Jag sitter här och skrivet och gråter av själva känslan som jag så väl minns från utomhus området där.
När vi väl satt i bilen var Baylee som helt förstenad. Jag blev så himla rädd. Jag svär att det är området för så fort vi kom därifrån blev hon sig själv igen. Jag fick sådana skuldkänslor att jag var tvungen att lämna henne därute i bilen helt själv så länge. Jag ville bara gråta, vilket också blev resultatet. Gråt och en massa pussar och kramar.
Där ute igen sprang både jag och mamma de fortaste vi kunde till bilen, satte oss i den och körde i väg så fort vi kunde. Vi började prata om känslorna...båda beskrev samma sak. Samma känslor, samma påverkan. Båda fick känslan av att något riktigt ont fanns där, som en grymt ond själ som dröjt sig kvar där sedan lääänge sedan. Och då menar jag länge sedan. Det fanns ett ålderdomshem där tror jag det var...Något var inte rätt där. Kanske nu, men inte förut. Jag ville bara spy, hade spyan i halsen, men gråten fick mig att sluta spyan inom mig. TÅrarna öste sig fram igen och jag befann mig i samma panikposition som tidigare. jag fick snappa efter luft så gott jag kunde. Kunde nästan inte andas. Stelheten växte inom mig och jag ville bara blunda. Mamma fick huvudvärk också. Jag fick bara minimal huvudvärk.
Mamma och jag fortsatte att prata..förlåt gott folk. Jag vet att ni har en möjlighet att förstå vad mamma och jag gick igenom, men det går inte att sätta i ord. I alla fall, som sagt så började jag och mamma att prata vidare när vi kunde få ut ord igen. Hon bara satt där stel som en pinne, oc hbad om förlåt. Jag frågade varför hon sa det och hon sade att det inte var meningen att ge den här så kallade "gåvan" till mig. Jag förstod men låtsades inte förstå. Hon förklarade. Hon sade att hon i hela sitt liv kunnat känna saker som andra inte kunnat känna, kunnat se saker andra inte kunnat se, kunnat veta saker i förväg eller som händer just då som andra inte kunnat veta. Hon satt och förklarade saker som den gången hennes mamma skulle hämta henne och mamma och hennes kompis stog och väntade. Mormor hade råkat svänga in på fel väg innan hon hamnade rätt. När hon kommit rätt och mamma var på väg in i bilen börjad ehon säga förlåt pga att hon inte tänkt på att säga att hon inte skulle svängt av vid den vägen hon svängt fel på utan att hon skulle fortsatt till den vägen hon nu funnit sig till. Båda mormor o henne kompis såg förbryllade på mamma som inte ens hade vetat om att hon sagt det förrän de sade vad hon just sagt.
Sedan berättade hon också om när hon fick en panikattack och såg en lång väg med massa fina berg runt om och sedan massor med blod men fick ändå en känsla av lugn. Hon sov hos sin kompis och hennes kompis gjored allt för att lugna mamma som inte gick att lugna. Nästa morgon ringde mormor och berättade att hon behövt åka till sjukhuset för att operera bort ngt hon fått på ansiktet. men att hon ändå känt sig lugn då resan till sjukhuset lugnade henne då hon hade jätte fina berg runt om sig på den länge vägen hon köred på. Hon sade att hon hade blödigt mkt under operationen men känt sig lugn och allt hade gått bra. SNACKA OM LÄSKIGT LIKSOM!
Då berättade jag om den gången jag och Torun var i stan på övervånigen av någon galleria där. Vi hade precis köpt kulglass och stod och kollade ner på nedervåningen. Helt plötsligt fryser jag till, vet itne vad jag gör. Tappar glassen till nedervåningen utan att märka det och säger utan att jag kan kontrollera mina ord att ett plan kommer störta dagen nästa dag. Sedan "vaknade jag till" och torun såg chockande på mig. Jag fattade själv inte vad som hänt, men mindes vad jag sagt. Och blev rädd. Ville gråta men lyckades tränga undan tårarna. Vi gick för att leta upp mamma som vi visste också var i stan och därfter åkte vi hem. Torun försökte göra allt för o trösta mig och tillstlut lyckades det något iaf.
Dagen efter hör jag mamma berätta för pappa hur ett plan störtat under dagen. Jag blev som i en koma. Min vision hade blivit verklighet. Hur hade jag kunnat sett det liksom. Det var precis samma flygbolag och allt. Det vra läskigt.
När jag berättat det för mamma berättade hon om en vision hon haft när hon varit med en av sina kompisar när hon var ung. Hon hade helt plötsligt stannat till, och bara brast ut att ett plan skulle störta och ingen skulle överleva och att planet hade en rödfärgad spsets där bak. Senare (minns inte exaakt när) men iaf, så fick de reda på att ett plan störtat och allt mamma hade sett i sin vision stämde in. Det är lite läskigt.
Sedan minns jag spöket på vråkvägen som försökte få kontakt med mig och tillslut lät mig se hela honom. Inte bara byxorna. Han var läskig fötr han rörde sig så snabbt. Men sen började allt fler att se honom. Mamma, sedan till och med pappa och brorsan. Därefter också Cajsa och alla kompisar och släktingar. Så det ingen inbillning. Sedan började saker försvinna för att sedan komma tillbaks på rätt ställe..och garderober stog alltid öppna, spelade ingen roll hur ofta man stängde dem. Barstolarna var alltid utdragna och snevända och massa annat. Jag ser också massa djurspöken. Skratta om ni vill, men jag skulle allt vilja se hur ni skulle reagera om ni vait i min sits nu.
Jag minns den natten då jag och cajsa tältade ute. Men gick in sent på natten för att äta då vi blivi hungriga. Vi tog våran vanliga nutella macka och helt plötsligt ser jag cajsas arm hoppa ur led för att sedan hoppa direkt in i led igen och så ser jag henne hoppa upp säker 2 dm upp i luften från stolen. Vi sitter där båda två helt chockade och tårarna börjar tränga sig fram i hennes ögon.
Hon frågar om ajg nyss såg det som nyss hände och jag sade, jaa, JAG SÅG MILLAN PÅ DIN AXEL!! vi båda börjar både skratta och gråta eftersom ingen av oss visste hur vi skulle reagera. Jag sade att det inte var illa menat...verkade mer som nån slags uppmärksamhets sak. Att hon ville fånga vår uppmärksamhet, vilket hon gott gjorde. För er som itne vet så var Millan min hamster (rysk vintervit) som dött nägra veckor eller månader innan. Cajsa hade inte ens fötterna i marken så det var inte hon som hoppat upp och även om hon haft fötterna i marken så hade hon aldrig kunnat hoppa up helt rakt så högt upp i luften.
Jag vet inte ens varför jag dräller ur mig allt det här. Ni lär ju ändå bara tycka jag är helt sjuk i huvudet eller att jag bara hittar på allt. Men så är inte fallet.
Btw, så har både jag och mamma sett den brun/svarta hunden på dalbovägen när vi bode där o i vissa andra hus, vi har också sett chelsea, sunny och massa annat.
Jag har även sett spöket i detta hus jag bor i nu. Fast inte inomhus,bara utomhus. Han verkar orolig, men ändå snäll. Ändå blir jag rädd när jag ska ut och vet att är där. Men han verkar snäll. Huset jag bor i nu har inga onda andra. jag kan hela husens historia. Och det känns bra ändå.
Nej, nu ska jag ta och avrunda. Jag känner fortfarande det där konstiga inom mig som säger till mig att återvända till området där Amanda bor även om jag känner mig helt panikslagen av blotta tanken och årarna rinner av bara tanken, men det är något jag måste göra. Mamma funderade på om jag kanske hade någon koppling där. Som att det kanske är någon släkting från måååånga hundra år sedan eller något. Vem vet. Allt jag vet är att jag måste tillbaks, hur illa till mods det än får mig att må.
Men nu ska jag gå och försöka lugna mig lite.
Pusshej alla trogna läsare!
lördag 1 december 2007
The best and most beautiful things in the world cannot be seen or even touched. They must be felt with the heart.
Lördag, 1 december
Tänkte berätta lite om igår.
Det var sista dagen på djuhusveckan. Lite sorgligt sådär. Jag trivs där. Jag gillar det där. Jag är glad att jag fick ha min djurhusvecka med Sandra. Jag har saknat henne och under den här veckan fick vi chans att umgås lite. Det var skönt. Det var härligt.
Ettorna drog någon gång runt 2 tiden men jag och Sandra stannade kvar och fortsatte fixa. Vi gjorde många desperata försök för att få upp luftfuktigheten hos ormen, men lyckades bara få upp det till 30 något innan det skönk igen. Bättre än inget i alla fall, men jag tycker så synd om ormen. Den ska ju ha 80% fuktighet liksom. Men jag och Sandra har bestämt att vi ska gå ner dit så ofta vi kan och spraya vatten och massa för att försöka få det så fuktigt som möjligt där inne.
Efter vi var klara tänkte vi öva lite på råtthantering. Vi bad Linus, som vikarierade för Robban under dagen, att hjälpa oss. Men han kom bara in och pekade ut råttburarna sen drog han. Så ja, det var ju ingen större hjälp direkt då vi lika gärna också kunnat gå in och pekat ut i vilka burar råttorna befann sig i. Men jag och Sandra bestämde oss för att ta det i egna händer. Vi hanterade en av dem faktiskt. Hade den ute, klappade och höll den. Vi var super duktiga ju! :D
Hur som helst. Efter det skulle vi gå in till fåglarna. Gick in till samma voljär som dagen innan. Men jag lyckades inte få tag i nån fågel. De är så snabba och jag förmodar att jag inte har den rätta tekniken då jag faktiskt aldrig behövd fånga en fågel i en av voljärerna förut. Får be Robban visa mig hur man gör det sen.
Hur som helst. Efter det satte vi oss ner och drack lite saft. Därefter tog vi bussen till stan och bestämde oss för att äte på Donken istället för att bara ta en glass. På väg dig mötte vi Sund och Svensk. Kramade om Sund och vi pratade en stund. Sedan gick vi vidare. Väl inne på Donken beställde både jag och Sandra "lilla menyn". Det räckte gott och väl för att få oss mätta.
Där inne satt vi och bara pratade. Pratade och skrattade och hade det allmänt trevligt. Det var hur mysigt som helst. Vi drog upp lite gamla minnen och jag fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Jag har saknar dig Sandra. Din vänskap. Ditt stöd. Min stjärntvilling. Min Sandra Persson.
Igår kändes det som gamla tider. Allt var så underbart och vi bara skrattade och babblade på precis som förut. Under hela tiden fanns det en känsla inom mig. En känsla som så gärna ville ut. Jag ville mer än något berätta hur mycket jag saknat dig Sandra. Det är helt otroligt hur mycket man kan sakna någon. Jag vet inte varför vi glidigt så långt isär. Jag menar, folk bråkar, men det brukar ju inte förstöra en hel vänskap. Så jag vet inte om det ligger något mer bakom allt eller om det helt enkelt är för att vi är envisa båda två och därmed gick bråket till överdrift. Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att jag hatar mig själv för att jag inte vågade fram med dessa ord igår när vi satt där på Donken och hade det jätte mysigt. Jag vet inte vad som är fel på mig. Kanske är jag rädd för att du inte ska känna samma sak och därmed håller jag allt inne där ingen kan se det. Där orden är trygga, där ingen kan se mig. Jag vet inte. Men jag vet att jag mer än allt helt enkelt skulle vilja kunna prata med dig om det. Och jag vet att våran vänskap går att återfås. VI måste bara vilja det lika mycket båda två.
Jag saknar dig Sandra Persson!
Förlåt för allt jag gjort som har sårat dig. Förlåt. Förlåt.
Jag vet inte exakt hur du känner om allt det här men igår kändes allt så bra igen. Som att vi ändå har våran oövervinnerliga vänskap kvar. Vi tänker fortfarande samma saker, vi säger fortfarande samma saker. Vi har fortfarande samma humor och tycke.
Jag vill att det ska vara Du och Jag mot Världen igen. Jag vet att det kan bli så igen, vi måste bara vilja det lika mycket. Vi är båda viljestarka personer, så jag vet att det går.
Hur det än blir så vill jag bara säga att du är alltid älskad Sandra. Alltid.
Tänkte berätta lite om igår.
Det var sista dagen på djuhusveckan. Lite sorgligt sådär. Jag trivs där. Jag gillar det där. Jag är glad att jag fick ha min djurhusvecka med Sandra. Jag har saknat henne och under den här veckan fick vi chans att umgås lite. Det var skönt. Det var härligt.
Ettorna drog någon gång runt 2 tiden men jag och Sandra stannade kvar och fortsatte fixa. Vi gjorde många desperata försök för att få upp luftfuktigheten hos ormen, men lyckades bara få upp det till 30 något innan det skönk igen. Bättre än inget i alla fall, men jag tycker så synd om ormen. Den ska ju ha 80% fuktighet liksom. Men jag och Sandra har bestämt att vi ska gå ner dit så ofta vi kan och spraya vatten och massa för att försöka få det så fuktigt som möjligt där inne.
Efter vi var klara tänkte vi öva lite på råtthantering. Vi bad Linus, som vikarierade för Robban under dagen, att hjälpa oss. Men han kom bara in och pekade ut råttburarna sen drog han. Så ja, det var ju ingen större hjälp direkt då vi lika gärna också kunnat gå in och pekat ut i vilka burar råttorna befann sig i. Men jag och Sandra bestämde oss för att ta det i egna händer. Vi hanterade en av dem faktiskt. Hade den ute, klappade och höll den. Vi var super duktiga ju! :D
Hur som helst. Efter det skulle vi gå in till fåglarna. Gick in till samma voljär som dagen innan. Men jag lyckades inte få tag i nån fågel. De är så snabba och jag förmodar att jag inte har den rätta tekniken då jag faktiskt aldrig behövd fånga en fågel i en av voljärerna förut. Får be Robban visa mig hur man gör det sen.
Hur som helst. Efter det satte vi oss ner och drack lite saft. Därefter tog vi bussen till stan och bestämde oss för att äte på Donken istället för att bara ta en glass. På väg dig mötte vi Sund och Svensk. Kramade om Sund och vi pratade en stund. Sedan gick vi vidare. Väl inne på Donken beställde både jag och Sandra "lilla menyn". Det räckte gott och väl för att få oss mätta.
Där inne satt vi och bara pratade. Pratade och skrattade och hade det allmänt trevligt. Det var hur mysigt som helst. Vi drog upp lite gamla minnen och jag fick anstränga mig för att hålla tårarna tillbaka. Jag har saknar dig Sandra. Din vänskap. Ditt stöd. Min stjärntvilling. Min Sandra Persson.
Igår kändes det som gamla tider. Allt var så underbart och vi bara skrattade och babblade på precis som förut. Under hela tiden fanns det en känsla inom mig. En känsla som så gärna ville ut. Jag ville mer än något berätta hur mycket jag saknat dig Sandra. Det är helt otroligt hur mycket man kan sakna någon. Jag vet inte varför vi glidigt så långt isär. Jag menar, folk bråkar, men det brukar ju inte förstöra en hel vänskap. Så jag vet inte om det ligger något mer bakom allt eller om det helt enkelt är för att vi är envisa båda två och därmed gick bråket till överdrift. Jag vet ärligt talat inte. Men jag vet att jag hatar mig själv för att jag inte vågade fram med dessa ord igår när vi satt där på Donken och hade det jätte mysigt. Jag vet inte vad som är fel på mig. Kanske är jag rädd för att du inte ska känna samma sak och därmed håller jag allt inne där ingen kan se det. Där orden är trygga, där ingen kan se mig. Jag vet inte. Men jag vet att jag mer än allt helt enkelt skulle vilja kunna prata med dig om det. Och jag vet att våran vänskap går att återfås. VI måste bara vilja det lika mycket båda två.
Jag saknar dig Sandra Persson!
Förlåt för allt jag gjort som har sårat dig. Förlåt. Förlåt.
Jag vet inte exakt hur du känner om allt det här men igår kändes allt så bra igen. Som att vi ändå har våran oövervinnerliga vänskap kvar. Vi tänker fortfarande samma saker, vi säger fortfarande samma saker. Vi har fortfarande samma humor och tycke.
Jag vill att det ska vara Du och Jag mot Världen igen. Jag vet att det kan bli så igen, vi måste bara vilja det lika mycket. Vi är båda viljestarka personer, så jag vet att det går.
Hur det än blir så vill jag bara säga att du är alltid älskad Sandra. Alltid.
Neither fire nor wind, birth nor death can erase our good deeds.
Fredag, 30 november
Lörday, 1 december
Okej, jag minns typ ingenting av vad som hände i onsdags om jag ska vara ärlig.
Minns att vi såg en väldigt lång film på biologin som många somnade till, även jag nickade till lite ibland, vilket jag aldrig brukar göra med filmer. Men ja, så lång kändes den.
Efter det var det bara att påbörja arbetet. Svarta hål för min del? Har inte bestämt mig fullt än. Så vi får se. Sedan var det djurhus. I love it!
Torsdags.
Företagslektionen först. Var väl helt okej. Sedan var det idrott, kunde inte vara med eftersom det var fotboll och min tå är ju långt ifrån bra fortfarande. Så jag fick stå över. :(
Våran lärare, Anna, fick en super hård boll rakt i tinningen som sedan visade sig ha orsakat en rejäl hjärnskakning. När jag, Sund och Trisse satt och åt i matsalen så ramlade hon ihop och svimmade på glvet. Lite läskigt så där. Men jag tror hon klarade sig i alla fall.
Sedan var det djurhus igen. Kärlek till det. Efter vi hade slutat stannade jag, Sandra och Robban kvar en stund. Vi gick in till fågelrummet och tränade lite grepp där. Robban fångade en fågel i voljären längst till höger. Jag älskar hanfågeln där inne. Han är så fin och snäll. Sedan fick jag hålla honom. Och jag måste bara ägna en rad åt Sandra här också. Du var super duktig vännen, jag är så stolt över dig.<3
Anyway, efter det så stannade vi kvar och pratade en del. Mysigt. Sedan var det hem och där började helvetet. Men det orkar jag inte ta upp. Inget som angår vem som helst direkt.
Sedan är det fredag..men det ska få sitt eget lilla inlägg i min blogg. :)
Pusshej!<3
Lörday, 1 december
Okej, jag minns typ ingenting av vad som hände i onsdags om jag ska vara ärlig.
Minns att vi såg en väldigt lång film på biologin som många somnade till, även jag nickade till lite ibland, vilket jag aldrig brukar göra med filmer. Men ja, så lång kändes den.
Efter det var det bara att påbörja arbetet. Svarta hål för min del? Har inte bestämt mig fullt än. Så vi får se. Sedan var det djurhus. I love it!
Torsdags.
Företagslektionen först. Var väl helt okej. Sedan var det idrott, kunde inte vara med eftersom det var fotboll och min tå är ju långt ifrån bra fortfarande. Så jag fick stå över. :(
Våran lärare, Anna, fick en super hård boll rakt i tinningen som sedan visade sig ha orsakat en rejäl hjärnskakning. När jag, Sund och Trisse satt och åt i matsalen så ramlade hon ihop och svimmade på glvet. Lite läskigt så där. Men jag tror hon klarade sig i alla fall.
Sedan var det djurhus igen. Kärlek till det. Efter vi hade slutat stannade jag, Sandra och Robban kvar en stund. Vi gick in till fågelrummet och tränade lite grepp där. Robban fångade en fågel i voljären längst till höger. Jag älskar hanfågeln där inne. Han är så fin och snäll. Sedan fick jag hålla honom. Och jag måste bara ägna en rad åt Sandra här också. Du var super duktig vännen, jag är så stolt över dig.<3
Anyway, efter det så stannade vi kvar och pratade en del. Mysigt. Sedan var det hem och där började helvetet. Men det orkar jag inte ta upp. Inget som angår vem som helst direkt.
Sedan är det fredag..men det ska få sitt eget lilla inlägg i min blogg. :)
Pusshej!<3
onsdag 28 november 2007
I would rather see one happy plant of knotweed than half a dozen aristocratic individuals struggling unsuccessfully.
Onsdag, 28 november
Vet inte varför jag känner så här. Det är ingen känsla jag valt att känna. Det är ingen känsla jag gärna känner. Det är en känlsa av tomhet, av ensamhet. En känsla som finns där djupt inom mig där ingen kan nå den. Ingen kan nå den så den sitter kvar där.
Jag vet inte vad det är som alltid blir fel. Varför folk ser mig som mindre värd. Varför folk anser mig vara någon värdelös människa som ingen förstår varför min existens ens finns.
Varför är det så? Vad är det jag gör som får mig att betyda så lite att det inte ens går att klassifikeras? Kan någon förklara det för mig? Går det? Är jag så hemsk?
Alla pratar, men mest tomma ord. Mycket sägs där folk blir lurade för att de tror på andra de kallar deras vänner som man faktiskt har all rätt att lägga sin tillit på. Men inte ens där kan man vara helt säker. Ibland önskar jag att jag aldrig hadde fötts. Eller att jag fötts till att vara någon annan. Jag funderar mycket på det, grubblar, tänker. Försöker, men kommer aldrig fram till en slutsats om varför vi från första början var tvugna att leva. Varför är liv så viktig? Varför föddes just jag? Vad hade hänt om inte jag hade fötts? Hade världen sett annorlunda ut? Hade visa människor varit annorlunda? Det sägs att ens personlighet har till stor del att göra med människorna man mgås mest med. Kanske är det rätt, kanske inte. Men till viss del tror jag att det ligger något i det.
Mina dagar är ensamma. Alla har någon. verkligen alla, alla utom jag det vill säga. Men folk verkar heller inte lägga märke till det eftersom det inte har med dem att göra. Vi lever i en sådan egocentrisk värld. Vad har världen kommit till? Jag tror jag vill backa, snabbspola bak några år. Spola bak till tiden då jag var lycklig. Lycklig och älskade livet. Då livet var en dans på rosor utan några taggar. Jag hade allt. Allt någon någonsin kunnat önska sig. Men nu, nu har jag inget. Verkligen inget. Inget att leva för, inget att fortsätta kämpa för.
Min absolut bätsta kompis får jag inte ens träffa dagligen. Inte ens varje år. Hon bor i Las Vegas och jag i Uppsala. Jag orkar inte mer. Det är för överväldigande. Saker händer, tiden fortsätter ticka. Ticka som ett rytmiskt hjärta som slår stadigt till varenda andetag. Lugnt. Stabilt.
Mitt liv är allt utom stabilt. Den har allt utom stadga. Allt utom ett rytmiskt hjärta med regelbundna andetag. Jag håller andan, vill inte mer. Orkar inte mer. Vill bort. Men kan inte. Jag försöker och försöker. Misslyckas. Misslyckas varje gång. Vad är det håller mig tillbaks? Vad är det som får mig att misslyckas? Hur kan jag misslyckas på att misslyckas? En mystiskt gåta. Olöst. Obesvarad. Tom.
Hejdå!
Vet inte varför jag känner så här. Det är ingen känsla jag valt att känna. Det är ingen känsla jag gärna känner. Det är en känlsa av tomhet, av ensamhet. En känsla som finns där djupt inom mig där ingen kan nå den. Ingen kan nå den så den sitter kvar där.
Jag vet inte vad det är som alltid blir fel. Varför folk ser mig som mindre värd. Varför folk anser mig vara någon värdelös människa som ingen förstår varför min existens ens finns.
Varför är det så? Vad är det jag gör som får mig att betyda så lite att det inte ens går att klassifikeras? Kan någon förklara det för mig? Går det? Är jag så hemsk?
Alla pratar, men mest tomma ord. Mycket sägs där folk blir lurade för att de tror på andra de kallar deras vänner som man faktiskt har all rätt att lägga sin tillit på. Men inte ens där kan man vara helt säker. Ibland önskar jag att jag aldrig hadde fötts. Eller att jag fötts till att vara någon annan. Jag funderar mycket på det, grubblar, tänker. Försöker, men kommer aldrig fram till en slutsats om varför vi från första början var tvugna att leva. Varför är liv så viktig? Varför föddes just jag? Vad hade hänt om inte jag hade fötts? Hade världen sett annorlunda ut? Hade visa människor varit annorlunda? Det sägs att ens personlighet har till stor del att göra med människorna man mgås mest med. Kanske är det rätt, kanske inte. Men till viss del tror jag att det ligger något i det.
Mina dagar är ensamma. Alla har någon. verkligen alla, alla utom jag det vill säga. Men folk verkar heller inte lägga märke till det eftersom det inte har med dem att göra. Vi lever i en sådan egocentrisk värld. Vad har världen kommit till? Jag tror jag vill backa, snabbspola bak några år. Spola bak till tiden då jag var lycklig. Lycklig och älskade livet. Då livet var en dans på rosor utan några taggar. Jag hade allt. Allt någon någonsin kunnat önska sig. Men nu, nu har jag inget. Verkligen inget. Inget att leva för, inget att fortsätta kämpa för.
Min absolut bätsta kompis får jag inte ens träffa dagligen. Inte ens varje år. Hon bor i Las Vegas och jag i Uppsala. Jag orkar inte mer. Det är för överväldigande. Saker händer, tiden fortsätter ticka. Ticka som ett rytmiskt hjärta som slår stadigt till varenda andetag. Lugnt. Stabilt.
Mitt liv är allt utom stabilt. Den har allt utom stadga. Allt utom ett rytmiskt hjärta med regelbundna andetag. Jag håller andan, vill inte mer. Orkar inte mer. Vill bort. Men kan inte. Jag försöker och försöker. Misslyckas. Misslyckas varje gång. Vad är det håller mig tillbaks? Vad är det som får mig att misslyckas? Hur kan jag misslyckas på att misslyckas? En mystiskt gåta. Olöst. Obesvarad. Tom.
Hejdå!
The art of being wise is the art of knowing what to overlook.
onsdag, 28 november
Tisdag då.
Djursjukvård hela förmiddagen. Rävskabb går runt hos hundarna i skolan så under lektionen sanerade vi hela hundstallet. Eller, halva sidan så resten av gruppen skulle få något att göra till eftermiddagen.
Sedan var det lunch och därefter var det dags för djurhuset.trevligt trevligt. Josefina var där då också. :) Jag gillar ettorna vi fick, liksom, förra året gillade jag inte tvåorna, de va så elaka och snobbiga. Men men. That was then, this is now.
Idag var dock Malin sjuk. Usch asså. Pratade med henne på msn och shit asså, läääskigt de dära ju! Med den verkade vara mycket bättre till idag (onsdag) tack och lov! :)
Kattis kom och hälsade på massor idag. De hade tydligen fått sluta efter filmen på SH så hon hade väntat i timmar. Efter djurhuset följde hon med mig till sjuksyster. Där fick jag lite smått panik då jag verkligen inte villa bli skuren i igen. När jag kom dit sade jag det också och hon sade att jag kunde få slippa det i så fall. Men hon var tvungen att grejja lite med tån ändå. Kattis ville inte hålla mig i handen men var där i alla fall.
Denna gång blev det en tvättning. Sedan ännu mera tvättning med något hon hade satt på några topps och därefter blev det vätegasvätska på tån (0,3%). Tydligen gjorde det sa att tån kokade och det kändes. Det sveeed! :( Och så bublade det massa vitt.
Det har i alla fall inte kommit ut lika mycket grönt sedan i söndags. Så det är nog på bättringsväg skulle jag tro.
Sjuksyster fick dra till det som nu blivit det traditionella knepet med mig där inne med tån.
"Tyng ner rumpan, ta djupa andetag in genom näsan och ut genom munnen så det tar ändå från botten av magen..."
Efteråt var mamma framme. Kattis väntade kvar på Fredrik i ungefär 20 minuter till, om ens det. :) Sedan skulle de iväg till Fäboden. :)
Minns inte exakt vad som hände därefter. Jag verkar få många minnesluckor nu för tiden. Det är för mycket på gång helt enkelt.
Vill inte bli så neggo nu.
Puss!
Tisdag då.
Djursjukvård hela förmiddagen. Rävskabb går runt hos hundarna i skolan så under lektionen sanerade vi hela hundstallet. Eller, halva sidan så resten av gruppen skulle få något att göra till eftermiddagen.
Sedan var det lunch och därefter var det dags för djurhuset.trevligt trevligt. Josefina var där då också. :) Jag gillar ettorna vi fick, liksom, förra året gillade jag inte tvåorna, de va så elaka och snobbiga. Men men. That was then, this is now.
Idag var dock Malin sjuk. Usch asså. Pratade med henne på msn och shit asså, läääskigt de dära ju! Med den verkade vara mycket bättre till idag (onsdag) tack och lov! :)
Kattis kom och hälsade på massor idag. De hade tydligen fått sluta efter filmen på SH så hon hade väntat i timmar. Efter djurhuset följde hon med mig till sjuksyster. Där fick jag lite smått panik då jag verkligen inte villa bli skuren i igen. När jag kom dit sade jag det också och hon sade att jag kunde få slippa det i så fall. Men hon var tvungen att grejja lite med tån ändå. Kattis ville inte hålla mig i handen men var där i alla fall.
Denna gång blev det en tvättning. Sedan ännu mera tvättning med något hon hade satt på några topps och därefter blev det vätegasvätska på tån (0,3%). Tydligen gjorde det sa att tån kokade och det kändes. Det sveeed! :( Och så bublade det massa vitt.
Det har i alla fall inte kommit ut lika mycket grönt sedan i söndags. Så det är nog på bättringsväg skulle jag tro.
Sjuksyster fick dra till det som nu blivit det traditionella knepet med mig där inne med tån.
"Tyng ner rumpan, ta djupa andetag in genom näsan och ut genom munnen så det tar ändå från botten av magen..."
Efteråt var mamma framme. Kattis väntade kvar på Fredrik i ungefär 20 minuter till, om ens det. :) Sedan skulle de iväg till Fäboden. :)
Minns inte exakt vad som hände därefter. Jag verkar få många minnesluckor nu för tiden. Det är för mycket på gång helt enkelt.
Vill inte bli så neggo nu.
Puss!
Those are my principles. If you don't like them I have others.
Onsdag, 28 november
Måste väl börja med måndagen. Eller jag måste väl inte, men nu får det bli så.
Kom in tidigt..körkortsteori på morgonen liksom. Datasalarna låste och jag fattade inte hur man gick in i programmet så jag gick och satte mig i biblioteket med Sabina och Jessica. Vi snacka massa och hade det trevligt. Sedan kom Sara ett tag och sedan även Patricia. Hennes bakverk var, ja lets just say, gott men platt! Hah!
Anyway, tiden gick och det blev lunch. Sedan var det dags att ge mina bakelser till företaget och därefter dra ner till djurhuset eftersom jag har djurhusvecka denna vecka. Vi började med att städa labbrummet, hann klart med det också. Dagen bestod av Sandra, Malin och Amalia och mig själv såklart.
Jag och Sandra drog tidigare för att hinna fixa lite med marknaden innan det hela började. Marknaden gick bra och vi fick en del beställningar faktiskt. :)
Puss!
Måste väl börja med måndagen. Eller jag måste väl inte, men nu får det bli så.
Kom in tidigt..körkortsteori på morgonen liksom. Datasalarna låste och jag fattade inte hur man gick in i programmet så jag gick och satte mig i biblioteket med Sabina och Jessica. Vi snacka massa och hade det trevligt. Sedan kom Sara ett tag och sedan även Patricia. Hennes bakverk var, ja lets just say, gott men platt! Hah!
Anyway, tiden gick och det blev lunch. Sedan var det dags att ge mina bakelser till företaget och därefter dra ner till djurhuset eftersom jag har djurhusvecka denna vecka. Vi började med att städa labbrummet, hann klart med det också. Dagen bestod av Sandra, Malin och Amalia och mig själv såklart.
Jag och Sandra drog tidigare för att hinna fixa lite med marknaden innan det hela började. Marknaden gick bra och vi fick en del beställningar faktiskt. :)
Puss!
måndag 26 november 2007
For a man to achieve all that is demanded of him he must regard himself as greater than he is.
Tisdag, 27 november
Onsdag, 28 november
Lets begin with sunday.
Var på Gränbymässan med företaget Collar n' Leach. Det gick ändå ganska bra för oss.
Dagen började med att jag och mamma kom till skolan runt 10. Jag och mamma hjälpte Britta att lasta in borden i hennes bil för att sedan köra til Gränby och ställa allt i ordning.
VI FICK DE SÄMSTGA PLATSERNA...så jävla taskigt då det fkatiskt fanns en hel massa platser över. Jaja, such be life. Dagen flög förbi och innan jag visste av det hade alla 5-6 timmarna passerat. ganska skönt att dagen ändå snabbspolades. Vi fick i alla fall en det intresserade kunder även med den sämsta platsen.
Onsdag, 28 november
Lets begin with sunday.
Var på Gränbymässan med företaget Collar n' Leach. Det gick ändå ganska bra för oss.
Dagen började med att jag och mamma kom till skolan runt 10. Jag och mamma hjälpte Britta att lasta in borden i hennes bil för att sedan köra til Gränby och ställa allt i ordning.
VI FICK DE SÄMSTGA PLATSERNA...så jävla taskigt då det fkatiskt fanns en hel massa platser över. Jaja, such be life. Dagen flög förbi och innan jag visste av det hade alla 5-6 timmarna passerat. ganska skönt att dagen ändå snabbspolades. Vi fick i alla fall en det intresserade kunder även med den sämsta platsen.
Minii, Mimmi, Pilla och Jompa var också med på marknaden. Så det var kul. :)
Sedan kom Jessica och hennes familj och hälsade på oss lite. Hannas föräldrar och Idas mormor och Malins Philip kom också. :) Trevligt, trevligt. :)
Anyway, vid marknadens slut packade vi ihop och begav oss ner till nedervåningen. Där satte vi oss på bänken och väntade. Allihop. Malin på Philip, Kattis på Fredrik och jag, Hanna och Ida på mamma eftersom vi skulle sjuttsa dem till stan. :)
När Kattis hade gått in till affären för att handla med Fredrik och Malin hade gått in för att handla innan Philip kom, så kom först Kina för att ta ner en poster och därefter Caroline. Haha! Det tyckte jag var jätte kul. Hon stog verkligen där och försökte lista ut hur den där monter saken fungerade. Så jag gick fram och visade henne. Då blev hon glad. Sedan tyckte jag det såg ut som att hon behövde två extra händer eftersom hon tappade allt och allt verkade krångla till för henne. Så jag gick fram till henne igen och erbjöd min hjälp. Jag höll i lite saker och jhälpte med montern. Hon blev nog både lättad och väldigt glad. Tackade flera gånger med världens leende. :)
Anyway...de va typ den dagen. Slutade ju typ 4, eller om det var 5 kanske. Det minns jag inte^^
Men nu vet ni hur min söndag var.
Måndagens och dagens inlägg kommer i andra inlägg. vill inte göra alla så oändligt långa.^^
Efter söndagen hade vi iaf ett säljartillfälle avklarat! :D Bara två obligatoriska kvar. Men vi var ju med på Jällas julmässa också..så nu är det bara EN obligatorisk kvar. fast vem vet..blir nog fler. :D
Puss!
Time destroys the speculations of man, But it confirms the judgment of nature.
Söndag, 25 november
Måndag, 26 november
I lördags, eller, typ igår, så döptes lilla Ella. För er som inte vet det så är Ella min pappas kusins nyfödda lilla dotter. Eller hon är inte gammal i alla fall. Mamma hade gjort två handgjorda kors. Ett till Ella och ett till storasystern Tuva!<33 Jätte fina blev de och hon fick mycket beröm men hade såklart glömt kameran så nu måste hon åka dit och fota dem någon annan gång. Hon är alltid lika smart hon. ;) Dessutm kunde hon ju då heller inte ta kort på dopet eller något. Suck på mamma ibland.
Hade varit kul med lite bilder eftersom jag själv inte kunde komma. :( Hade ingen hundvakt och min tå gjorde så ont så jag skulle inte kunna gå i skor så mycket under dagen. Så jag fick stanna hemma och tråka. Kunde inte ens ta en sådan där mysig super duper lång promenad med Baylee. Så det fick bli fler korta i stället. Min tå klarade verkligen inte av mycket. Egentligen inte ens de korta promenaderna hon fick. Men jag kan ju inte bara strunta i att rasta min älskling ju.
Anywho. Fixade klart det sista med visitkorten på lördagen också. Printade ut och allt.
Sedan var det dags att linda on tån igen. JUSTE!!! Lördags var ju första gången jag gick utan "skydd" på tån. Den såg äcklig ut. Helt knallvit. Men runt om var den blå/lila och så var den varig. Blää!
Men jo då. Sedan till kvällen fick den hoppa in i ett nytt paket igen. De tyckte den inte om, men den blev hyfsat van under natten.
Puss hej.
Måndag, 26 november
I lördags, eller, typ igår, så döptes lilla Ella. För er som inte vet det så är Ella min pappas kusins nyfödda lilla dotter. Eller hon är inte gammal i alla fall. Mamma hade gjort två handgjorda kors. Ett till Ella och ett till storasystern Tuva!<33 Jätte fina blev de och hon fick mycket beröm men hade såklart glömt kameran så nu måste hon åka dit och fota dem någon annan gång. Hon är alltid lika smart hon. ;) Dessutm kunde hon ju då heller inte ta kort på dopet eller något. Suck på mamma ibland.
Hade varit kul med lite bilder eftersom jag själv inte kunde komma. :( Hade ingen hundvakt och min tå gjorde så ont så jag skulle inte kunna gå i skor så mycket under dagen. Så jag fick stanna hemma och tråka. Kunde inte ens ta en sådan där mysig super duper lång promenad med Baylee. Så det fick bli fler korta i stället. Min tå klarade verkligen inte av mycket. Egentligen inte ens de korta promenaderna hon fick. Men jag kan ju inte bara strunta i att rasta min älskling ju.
Anywho. Fixade klart det sista med visitkorten på lördagen också. Printade ut och allt.
Sedan var det dags att linda on tån igen. JUSTE!!! Lördags var ju första gången jag gick utan "skydd" på tån. Den såg äcklig ut. Helt knallvit. Men runt om var den blå/lila och så var den varig. Blää!
Men jo då. Sedan till kvällen fick den hoppa in i ett nytt paket igen. De tyckte den inte om, men den blev hyfsat van under natten.
Puss hej.
söndag 25 november 2007
Truth is as impossible to be soiled by any outward touch as the sunbeam.
Söndag, 25 november
Varför fattar han aldrig?! Vad är det som gör att han aldrig ger upp?! Hur många gånger ska jag behöva säga att jag inte är intresserad av honom?! Hur många år ska det här fortsätta innan han förstår att det aldir gkommer bli han och jag!?
Jag blir så trött på allt. När ska folk börja förstå? När ska folk börja bry sig på riktigt? Och när i helvete kommer folk sluta vara falska!?
Om någon kan besvara dessa frågor skulle mitt liv bli så mycket enklare. Jag orkar inte med mer. Jag orkar inte. Min kropps slits i hundra delar och alla delar är utspridda. Orken är minimal men allting fortsätter att komma. Fortsätter att stapla på den redan väldigt höga högen.
Jag orkar inte mer. Orkar inte längre. Nu stänger jag av datorn, släcker lampan och går och gömmer mig i sängen under mitt stora täcke. Något jag alltid kan lita på att vara stort och mysigt!<3
Varför fattar han aldrig?! Vad är det som gör att han aldrig ger upp?! Hur många gånger ska jag behöva säga att jag inte är intresserad av honom?! Hur många år ska det här fortsätta innan han förstår att det aldir gkommer bli han och jag!?
Jag blir så trött på allt. När ska folk börja förstå? När ska folk börja bry sig på riktigt? Och när i helvete kommer folk sluta vara falska!?
Om någon kan besvara dessa frågor skulle mitt liv bli så mycket enklare. Jag orkar inte med mer. Jag orkar inte. Min kropps slits i hundra delar och alla delar är utspridda. Orken är minimal men allting fortsätter att komma. Fortsätter att stapla på den redan väldigt höga högen.
Jag orkar inte mer. Orkar inte längre. Nu stänger jag av datorn, släcker lampan och går och gömmer mig i sängen under mitt stora täcke. Något jag alltid kan lita på att vara stort och mysigt!<3
lördag 24 november 2007
A drop of honey catches more flies than a hogshead of vinegar.
Lördag, 24 november
Söndag, 25 november
Okej, då ska jag skriva om i torsdags då.
Hade företag första lektionen. Hade tagit med mig kvittoblocken så nu har Kattis dem. Hade tänkt ta med mig visitkorten men självklart blev det något fel på printern just då. Blää!! Men nu är den fixad i alla fall. Skönt.
Hur som helst. Höll på lite med loggskylten och lite annat. Ville så gärna dra till sjuksyster men ingen ville följa med. Så jag sket i det och drog till iddrotten i stället. Var med även om min tå gjorde så grymt jävla ont. Det var Ida och Hanna som höll i lektionen idag. Det var kul men jobbigt. Grym träningsvärk efteråt asså. Anyway. Min tå däremot hade itne lika kul under lektionen. Den gjorde illa sig och eftersom det var mycket fotarbete under deras lektion så värkte den som in i helvete efter. Och så utöver det så råkade jag få en rockring i full fart rakt på tån. Gjorde att jag itne kunde gå på kanske fem minuter. Ingen verkade riktigt ta mig på allvar. Men det gjorde så in i helvetes ont.
Anna blev i alla fall inte arg för att jag iten hade skor på mig. Eftersom jag förklarade läget.
Anyway. Efter det var det lunch. Jag lyckades övertala Patricia att följa med mig till sjuksyster vilket hon gjorde men sade att hon bara kunde följamed mig dit och sedan dra så hon itne skulle missa lunchen eller vad det var. Men hur som helst spelade det ingen roll eftersom sjuksystern precis skulle gå på lunch och inte skulle komma tillbaks förrän vid 14.00. Jag sade att jag hade lektion då och slutade 15.50 så jag kunde komma efter det. Hon sade att man absolut får komma till henne under lektionstid men annars skulle hon vara där till 16.30 ändå. Så jag sade att jag skulle återkomma under dagen.
Vi fick sluta runt 15.00 någon gång eftersom Mia skulle till tandläkaren. Emelie var super söt och sade att hon kunde följa med mig till sjuksyster. Så vi gick dit. Och jag svär, utan Emelie hade jag fan avlidit! Min tå var fortfarande helt svullen men inte lika blå/lila fast lite ändå. Och varig och gjorde hur ont som helst. Så sjuksyster sade att jag skulle lägga mig på sängen och så skulle hon sticka hål med en nål. Emelie erbjöd sig att låta mig klämma hennes händer och det var bra det. För hennes händer kom verkligen i användning.
Förlåt Emelie för att jag klämde så hårt att dina händer blev helt blåa! Men tack gumman för att du fanns där för mig! <3
Du verkade vara den enda som faktiskt verkligen brydde sig. Det kändes skönt att veta att någon fanns där för mig!<3>
I alla fall. När sjuksyster pillat klart efter dryga en timme kanske så fick ajg reda på att hon inte bara stuckit mig med en nål utan även KLIPPT i min tå och skrapat bort all var som satt så hårt fast. Inte konstigt att det gjorde så ont liksom.
Både Emelie och sjuksyster var helt underbara när de skulle lugna mig. Tack!<33
Både jag och min tå tackar er mer än ni kan ana!<3
Även om det gjorde sjukt ont så fick ni mig grymt lugn om man tänker på situationen. Även om jag sparkade lite med höger foten, lyfte upp rumpan, klmde Sunds händer blåa, gjorde massa smärtfyllda grimarser och skrek med jämna mellanrum. Saker hade varit mycket värre utan er vid min sida!<33
När sjuksyster var klar med pillandet var Emelie tvungen att gå. Kramades om och jag sa tack för hon varit med mig. Sedan var det bara gasbindan och alsolspriten och allt det där kvar. Men det gick ändå ganska bra faktiskt. Men fy helvete vad ont det gjorde att gå efter allt asså. Tur för mig så kom mamma och hämtade mig. Sjuksyster berättade exakt hur jag skulle göra i flera dagar/veckor framöver och att jag ska söka upp henne på måndag igen. Och skulle mina föräldrar ha frågor kan de komma in till henne nu eller ringa henne.
Sedan ville hon se till att jag var okej så hon frågade om jag ville stanna ett tag och dricka lite vatten så jag inte skulle svimma. Jag tackade nej, sadea tt jag itne kände mig svimfärdig. Sedan tackade jag för hjälpen efter en liten pratstund och gick för att möta upp mamma.
Igår, i fredags asså, hade vi bara matte, snacka om att det gjorde ont att gå på foten. Och för att göra det ännu värre så hade jag träningsvärk från dagen innan. Mamma tyckte att ajg skulle stanna hemma men jag vägrade. Sade att det ändå bara var en lektion.
Träffade på Emelie där inne och gav henne en kram.
Sedan jobbade vi tillsammans med matten, gick ganska bra faktiskt. Vi äger på att räkna matte tillsammans. Det blir rätt roligt faktiskt. :)
Efter matten väntade Emelie på mig. Hon skulle skriva omprov så vi gick dit tillsammans. När jag önskat henne lycka till och kramats hejdå och allt, så gick jag. Träffade Sjuksyster på vägen som såg att jag gick väldigt försiktigt och haltande så hon frågade hur det var. Vi pratade en skund och jag fick då även reda på att hon SKURIT i min tå. Oj oj så min lilla tå fick vara med om. Jag älskar hennes hund Tindra!<3
På kvällen såg jag Idol och Criminal minds. FATTAR INTE HUR DANIEL KUDNE ÅKA UT!!
Idol börjar verkligen bli dåligt!!
Jag får skriva mer senare..nu måste jag släpp aut vovvsen lite :D
Pusshej. <3
Söndag, 25 november
Okej, då ska jag skriva om i torsdags då.
Hade företag första lektionen. Hade tagit med mig kvittoblocken så nu har Kattis dem. Hade tänkt ta med mig visitkorten men självklart blev det något fel på printern just då. Blää!! Men nu är den fixad i alla fall. Skönt.
Hur som helst. Höll på lite med loggskylten och lite annat. Ville så gärna dra till sjuksyster men ingen ville följa med. Så jag sket i det och drog till iddrotten i stället. Var med även om min tå gjorde så grymt jävla ont. Det var Ida och Hanna som höll i lektionen idag. Det var kul men jobbigt. Grym träningsvärk efteråt asså. Anyway. Min tå däremot hade itne lika kul under lektionen. Den gjorde illa sig och eftersom det var mycket fotarbete under deras lektion så värkte den som in i helvete efter. Och så utöver det så råkade jag få en rockring i full fart rakt på tån. Gjorde att jag itne kunde gå på kanske fem minuter. Ingen verkade riktigt ta mig på allvar. Men det gjorde så in i helvetes ont.
Anna blev i alla fall inte arg för att jag iten hade skor på mig. Eftersom jag förklarade läget.
Anyway. Efter det var det lunch. Jag lyckades övertala Patricia att följa med mig till sjuksyster vilket hon gjorde men sade att hon bara kunde följamed mig dit och sedan dra så hon itne skulle missa lunchen eller vad det var. Men hur som helst spelade det ingen roll eftersom sjuksystern precis skulle gå på lunch och inte skulle komma tillbaks förrän vid 14.00. Jag sade att jag hade lektion då och slutade 15.50 så jag kunde komma efter det. Hon sade att man absolut får komma till henne under lektionstid men annars skulle hon vara där till 16.30 ändå. Så jag sade att jag skulle återkomma under dagen.
Vi fick sluta runt 15.00 någon gång eftersom Mia skulle till tandläkaren. Emelie var super söt och sade att hon kunde följa med mig till sjuksyster. Så vi gick dit. Och jag svär, utan Emelie hade jag fan avlidit! Min tå var fortfarande helt svullen men inte lika blå/lila fast lite ändå. Och varig och gjorde hur ont som helst. Så sjuksyster sade att jag skulle lägga mig på sängen och så skulle hon sticka hål med en nål. Emelie erbjöd sig att låta mig klämma hennes händer och det var bra det. För hennes händer kom verkligen i användning.
Förlåt Emelie för att jag klämde så hårt att dina händer blev helt blåa! Men tack gumman för att du fanns där för mig! <3
Du verkade vara den enda som faktiskt verkligen brydde sig. Det kändes skönt att veta att någon fanns där för mig!<3>
I alla fall. När sjuksyster pillat klart efter dryga en timme kanske så fick ajg reda på att hon inte bara stuckit mig med en nål utan även KLIPPT i min tå och skrapat bort all var som satt så hårt fast. Inte konstigt att det gjorde så ont liksom.
Både Emelie och sjuksyster var helt underbara när de skulle lugna mig. Tack!<33
Både jag och min tå tackar er mer än ni kan ana!<3
Även om det gjorde sjukt ont så fick ni mig grymt lugn om man tänker på situationen. Även om jag sparkade lite med höger foten, lyfte upp rumpan, klmde Sunds händer blåa, gjorde massa smärtfyllda grimarser och skrek med jämna mellanrum. Saker hade varit mycket värre utan er vid min sida!<33
När sjuksyster var klar med pillandet var Emelie tvungen att gå. Kramades om och jag sa tack för hon varit med mig. Sedan var det bara gasbindan och alsolspriten och allt det där kvar. Men det gick ändå ganska bra faktiskt. Men fy helvete vad ont det gjorde att gå efter allt asså. Tur för mig så kom mamma och hämtade mig. Sjuksyster berättade exakt hur jag skulle göra i flera dagar/veckor framöver och att jag ska söka upp henne på måndag igen. Och skulle mina föräldrar ha frågor kan de komma in till henne nu eller ringa henne.
Sedan ville hon se till att jag var okej så hon frågade om jag ville stanna ett tag och dricka lite vatten så jag inte skulle svimma. Jag tackade nej, sadea tt jag itne kände mig svimfärdig. Sedan tackade jag för hjälpen efter en liten pratstund och gick för att möta upp mamma.
Igår, i fredags asså, hade vi bara matte, snacka om att det gjorde ont att gå på foten. Och för att göra det ännu värre så hade jag träningsvärk från dagen innan. Mamma tyckte att ajg skulle stanna hemma men jag vägrade. Sade att det ändå bara var en lektion.
Träffade på Emelie där inne och gav henne en kram.
Sedan jobbade vi tillsammans med matten, gick ganska bra faktiskt. Vi äger på att räkna matte tillsammans. Det blir rätt roligt faktiskt. :)
Efter matten väntade Emelie på mig. Hon skulle skriva omprov så vi gick dit tillsammans. När jag önskat henne lycka till och kramats hejdå och allt, så gick jag. Träffade Sjuksyster på vägen som såg att jag gick väldigt försiktigt och haltande så hon frågade hur det var. Vi pratade en skund och jag fick då även reda på att hon SKURIT i min tå. Oj oj så min lilla tå fick vara med om. Jag älskar hennes hund Tindra!<3
På kvällen såg jag Idol och Criminal minds. FATTAR INTE HUR DANIEL KUDNE ÅKA UT!!
Idol börjar verkligen bli dåligt!!
Jag får skriva mer senare..nu måste jag släpp aut vovvsen lite :D
Pusshej. <3
Light is good from whatever lamp it shines.
Fredag, 23 november
Lördag, 24 november
Lets start with monday, shall we.
Okej. Började med ett sabbat schema. Ja, från och med i måndags har jag körkortsteroi på morgonen vilket innebär att jag börjar redan 20 över 8. Toppen liksom. Men bättre blir det. Nu har det visats sig att vi dessutom inte ens har någon lärare. Ja, ni läste rätt. Vi har lektione, men ingen lärare. Så vi har ingen jävla aning om vad vi ska göra eller läsa på. Nej, så kan det gå. Helt fucked up. Men lets move on. Lektionen blev väl si så där hyfsad ändå.
Var först där. Träffade Marcus som var uppe tidigt och precis hade ätit frukost. Han fick roa mig ett tag. Sedan kom Lina och sen Jonathan. Och därefter alla andra. Vi hittade slutligen någon som kunde låsa upp datorklassrummet och gjorde vad vi kunde. Suck.
Efter det var det Djursjukvård. As kul, förutom det att mina ögon knappt höll sig öppna. Jag ville, jag kämpade, för jag gillar den lektionen och läraren, men ögonen sade emot. Jag besegrade deras vilja att sluta sig men med en knapp marginal. Jag var så trött. Sliten. Sjuk. Min stortå värkte och jag var förkyld och kände mig febrig. Vid rasten någon gång kom Kattis och lutade sitt huvud mot min panna och frågade direkt om jag hade feber. Jag visste inte eftersom jag kände mig sjuk kan ju självklart inte ta tempen på mig själv utan termometer, så jag visste inte. När jag kom hem visade det dig att jag hade feber. Sedan somnade jag och sov resten av dagen.
On to tuesday we go.
Tisdag då.
Vaknade med halsont och förkyldning. Jag var trött, sliten och orklös. Jag mådde illa. Mamma beslöt sig att jag skulle stanna hemma. Kämpade emot en aning då jag inte ville missa studiebesöket till Ultuna, men min ork tog slut och jag gav upp. Jag stannade hemma. Klockan 10.50 kommer en av byggarkillarna och plingar på hos oss (Han som älskar min vovve) och säger att de nu tydligen var tvungna att stänga ner våran gata i dryga 3 timmar framöver. Toppen timing liksom. Men jo, kanske. För vi skulle ju ändå precis åka och eftersom vi bara hade 10 minuter på oss innan vägen skulle stängas ner fick lägga på ett kol. Det var bara att koppla Baylee, Stoppa Pelle i buren och dra oss i väg. In i bilen och iväg till Ekeby djurkliniken. Där rastade jag Baylee och lämnade henne sedan i bilen så jag kunde följa med in till kliniken med Pelle. Medan vi väntade var det en super söt liten vovve som hade sövts ner för den hade skrapat en enorm mängd tandsten. Den var fortfarande rejält trött och ville inte vakna. Det tog en jävla tid för den att ens lägga tungan rätt. Även om veterinären kom och fixade tungan så den låg rätt i munnen så föll den ut lite då och då ändå. Haha! såg enormt roligt ut. Men sedan kvickna den till lite. Sen var det Peller tur. Camilla (veterinären) var super duktig. Vi kom jätte bra överrens och eftersom jag (tack vare alla underara djursjukvårds lektioner) vet exakt hur man ska agera och hålla katten och så vidare så gick allt finnemang! :D
Vi var där i drgt en timme och det var det värt. Hon var så noggrann med alla undersökningar. Lät sig ta sin tid för att verkligen vara säker på alla slutsatser och lät honom ta sig tid att undersöka den nya omgivningen en stund. Hon trodde nästan direkt att det var vingelsjukan. Något som fick hjärtat att bulta hårt inom både mig själv och mamma, då vi ägt Pelles mamma som faktiskt var tvungen att avlivas på grund av den sjukdomen som de på den tiden sa att det inte fanns något botemedel till.
Camilla sade att hon inte kunde vara helt säker men på grund av sättet han gick på och hans blick och allt vi förklarat och att han oftast bara sitter i ett hörn och stirrar, så tyckte hon att allt tillsammans lät som vingelsjukan. Sedan konstaterade hon om att det inte verkade vara den värsta formen av sjukdommen, vilket vi förstod då hans mamma hade den värsta formen av sjukdomen och Pelles symtomer inte ens kommer i närheten av alla fruktansvärda symtom hans mamma hade. Camilla sade att om man ger katter extra B-vitaminer och något annat som jag för stunden totalt har glömt vad det heter, så brukar de bli bättre och i vissa fall kan de botas helt. De rakade också en liten plutt på hans högra framben och tog sedan massa blodprov för att se om det kanske är något annat som kan visas i proven. Dessa provresultat får vi förhoppningsvis reda på på tisdag då vi skulle ringa och kolla resultaten då. Pelles ögon har ibland darrat som att han får något slags anfall, och han var grymt blek på tandkötten i några dagar där när han mat och vattenvägrade. Men det var väl mestadels på grund av järnbrist skulle jag tro.
Nu hoppas jag bara att han blir bra! Jag saknar honom! Hans gamla jag. Jag gillar inte att se honom på det här viset. Han är inte honom själv. Det är som att han är där men frånvarande ändå liksom.
Camilla och jag kom jätte bra överrens och jag sadea tt jag själv pluggade djursjukvård. Hennes reaktion på detta var mycket positivt. Hon blev så glad att hon genast drog till med att elever därifrån ofta praktiserar hos dem och att jag jätte gärna får göra det. NU HAR JAG HITTAT ETT ROLIGT STÄLLE ATT PRAKTISERA PÅ!!! WOHOO!! :D
Anyway. Resten av dagen fick ägnas åt att plugga kemi inför provet till onsdagen som jag btw fick VG på. Jag var bara 2.5 G poäng från ett MVG. Vilket jag troligtvis hade lyhckats uppnåt med mer pluggtid. Men tack vare att jag var/är sjuk och inte mår helt bra mentalt gör mig utmattad. Orklös liksom. Tad tär på krafterna. Sover bort hela dagen. Hela natten. Koma.
Lets jump to wednesday.
Onsdag då. Ja, vad ska man säga. Hade Kemiprov vilket ni redan vet resultatet på. Sedan var det samhällskunskap. Hade en lärarkandidat, Johan, som var fram och pratade nästan hela lektionen om sitt liv som mobbad under skoltid. Men det var mer än bara mobbing. Det gick över gränsen. Gränsen som bara mentalt sjuka kriminella personer någonsin skulle kunna göra. Han utsattes för allt verkligen. Allt från att låsas in i skåp tills någon hittade honom, kastas in i sjön, bli nerduschad med kläderna på i omklädningsrummet, bli slagen, nergrävd i snön, med så mkt snö över bröstet att det blev svårt att andas och sedan sätta järnrör över bröstet för att tynga ner det ännu lite mer. Sedan täcka ansiktet med snö och putta in ett järnrör i munnen på honom. Den händelsen har nu orsakat honom att ha klostrofobi. Men det tar inte slut där. Långt ifrån. Han blev slagen och sparkad så hårt att han blev medvetslös och hamnade på sjukhus fastän han inte ens minns att han varit på sjukhuset. Och alla elever på hans skola hade bara samlats runt om och skrikit "FIGHT FIGHT FIGHT FIGHT!!!" precis som i filmen 'Ondskan' av Jan Guillio (eller hur det nu stavas). Hemskt liksom. Och det hemskaste är att att han Christian som FORTFARANDE är ute efter honom aldirg får fängelsestraff då hans mamma är grymt högt uppsatt. Helt sjukt verkligen. Christian är på fri fot fortfarande och är ute efter Johan än. Även om dödshot, våld, försök till mord, drogmissbruk, rån och en hel del till har skett, får Christian aldrig fängelsestraff. Allt på grund av att hans mamma är högt uppsatt. Vad lever vi i för värld? Vad har hänt med världen. Hur kan man låta en sådan sinnersjuk människa som Christian gå fri? Ingen människa med det minska förnuft i skallen skulle låta det ske. Därför börjar man fundera på vad vi lever i för värld. Hur långt kan en människa gå innan brotten och potentiala mord begås? Det får en att börja tänka. Hur ska världen fortsätta frammåt om allt vi gör är att ta ett steg bakåt hela tiden?
Anyway, Johans historia lämnade ett starkt intryck i mig. Förevigt. Kommer aldrig glömma den inlevelse han berättade det med. Så jävla starkt av honom att våga stå för sin barndom och gå runt i olika klasser och berätt aom den. Och at than efter så mång aår hade vågat sig tillbaks till sin gamla skola och berättat det för en klass där..så jävla starkt asså! Avundar hans mod faktiskt, hans starkhet. När han berättade sin historia såblev jag faktiskt tårögd, tror även en liten saltig tår åkte ner lite diskret på kinden. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt jag ville var att springa upp och bara krama om honom. Men jag ville inte avbryta honom. Kändes fel. Ville låta honom berätta klart sin historia. Ville inte missa något. Men jag ville samtidigt så gärna bara springa fram och ge honom en lång kram. Bara visa att någon faktiskt bryr sig. Berätta för honom hur stark och modig han faktiskt är. Vilken hjälte han faktiskt är. Låta honom höra det liksom. Ge honom något att le för. Jag är glad för hans skull att han fann teatern. Det är en passion han verkligen inte kan leva utan. En till sak som jag faktiskt avundas honom. Han är verkligen stark. Skulle nog bli en toppen lärare!
Anyway, under onsdagens lopp började min stortå göra grymtish ont. Jag som trodde att det hela hade börjat försvinna. Så kommer onsdagen och min tå gör blä ont. Den var helt svullen och blå/lila och varig. Gjorde så himla ont. Konstanterade också, btw, att även min supersvullna stortå är mindre än Kattis stortå. Haha! MEN MINA FINGRAR ÄR STÖRRE! och kortare för den delen. Haha! :P
Under onsdagens lopp kom också salamin. Så då fick man gå runt och släpa 12 kg död salamivikt också. Tjihoo liksom.
Hur som helst. Resten av dagen var väl inte så spännande. Drog ner till Ga Uppsala en sväng och sedan till nån affär om ja minns rätt och sedan hem.
Greys Anatomy var på den dagen också. Alltid lika bra. :)
Nej, nu känner jag att det börjar bli dags att avrunda det här inlägget och kanske påbörja ett nytt.
Pusshej allihopa!<3
Lördag, 24 november
Lets start with monday, shall we.
Okej. Började med ett sabbat schema. Ja, från och med i måndags har jag körkortsteroi på morgonen vilket innebär att jag börjar redan 20 över 8. Toppen liksom. Men bättre blir det. Nu har det visats sig att vi dessutom inte ens har någon lärare. Ja, ni läste rätt. Vi har lektione, men ingen lärare. Så vi har ingen jävla aning om vad vi ska göra eller läsa på. Nej, så kan det gå. Helt fucked up. Men lets move on. Lektionen blev väl si så där hyfsad ändå.
Var först där. Träffade Marcus som var uppe tidigt och precis hade ätit frukost. Han fick roa mig ett tag. Sedan kom Lina och sen Jonathan. Och därefter alla andra. Vi hittade slutligen någon som kunde låsa upp datorklassrummet och gjorde vad vi kunde. Suck.
Efter det var det Djursjukvård. As kul, förutom det att mina ögon knappt höll sig öppna. Jag ville, jag kämpade, för jag gillar den lektionen och läraren, men ögonen sade emot. Jag besegrade deras vilja att sluta sig men med en knapp marginal. Jag var så trött. Sliten. Sjuk. Min stortå värkte och jag var förkyld och kände mig febrig. Vid rasten någon gång kom Kattis och lutade sitt huvud mot min panna och frågade direkt om jag hade feber. Jag visste inte eftersom jag kände mig sjuk kan ju självklart inte ta tempen på mig själv utan termometer, så jag visste inte. När jag kom hem visade det dig att jag hade feber. Sedan somnade jag och sov resten av dagen.
On to tuesday we go.
Tisdag då.
Vaknade med halsont och förkyldning. Jag var trött, sliten och orklös. Jag mådde illa. Mamma beslöt sig att jag skulle stanna hemma. Kämpade emot en aning då jag inte ville missa studiebesöket till Ultuna, men min ork tog slut och jag gav upp. Jag stannade hemma. Klockan 10.50 kommer en av byggarkillarna och plingar på hos oss (Han som älskar min vovve) och säger att de nu tydligen var tvungna att stänga ner våran gata i dryga 3 timmar framöver. Toppen timing liksom. Men jo, kanske. För vi skulle ju ändå precis åka och eftersom vi bara hade 10 minuter på oss innan vägen skulle stängas ner fick lägga på ett kol. Det var bara att koppla Baylee, Stoppa Pelle i buren och dra oss i väg. In i bilen och iväg till Ekeby djurkliniken. Där rastade jag Baylee och lämnade henne sedan i bilen så jag kunde följa med in till kliniken med Pelle. Medan vi väntade var det en super söt liten vovve som hade sövts ner för den hade skrapat en enorm mängd tandsten. Den var fortfarande rejält trött och ville inte vakna. Det tog en jävla tid för den att ens lägga tungan rätt. Även om veterinären kom och fixade tungan så den låg rätt i munnen så föll den ut lite då och då ändå. Haha! såg enormt roligt ut. Men sedan kvickna den till lite. Sen var det Peller tur. Camilla (veterinären) var super duktig. Vi kom jätte bra överrens och eftersom jag (tack vare alla underara djursjukvårds lektioner) vet exakt hur man ska agera och hålla katten och så vidare så gick allt finnemang! :D
Vi var där i drgt en timme och det var det värt. Hon var så noggrann med alla undersökningar. Lät sig ta sin tid för att verkligen vara säker på alla slutsatser och lät honom ta sig tid att undersöka den nya omgivningen en stund. Hon trodde nästan direkt att det var vingelsjukan. Något som fick hjärtat att bulta hårt inom både mig själv och mamma, då vi ägt Pelles mamma som faktiskt var tvungen att avlivas på grund av den sjukdomen som de på den tiden sa att det inte fanns något botemedel till.
Camilla sade att hon inte kunde vara helt säker men på grund av sättet han gick på och hans blick och allt vi förklarat och att han oftast bara sitter i ett hörn och stirrar, så tyckte hon att allt tillsammans lät som vingelsjukan. Sedan konstaterade hon om att det inte verkade vara den värsta formen av sjukdommen, vilket vi förstod då hans mamma hade den värsta formen av sjukdomen och Pelles symtomer inte ens kommer i närheten av alla fruktansvärda symtom hans mamma hade. Camilla sade att om man ger katter extra B-vitaminer och något annat som jag för stunden totalt har glömt vad det heter, så brukar de bli bättre och i vissa fall kan de botas helt. De rakade också en liten plutt på hans högra framben och tog sedan massa blodprov för att se om det kanske är något annat som kan visas i proven. Dessa provresultat får vi förhoppningsvis reda på på tisdag då vi skulle ringa och kolla resultaten då. Pelles ögon har ibland darrat som att han får något slags anfall, och han var grymt blek på tandkötten i några dagar där när han mat och vattenvägrade. Men det var väl mestadels på grund av järnbrist skulle jag tro.
Nu hoppas jag bara att han blir bra! Jag saknar honom! Hans gamla jag. Jag gillar inte att se honom på det här viset. Han är inte honom själv. Det är som att han är där men frånvarande ändå liksom.
Camilla och jag kom jätte bra överrens och jag sadea tt jag själv pluggade djursjukvård. Hennes reaktion på detta var mycket positivt. Hon blev så glad att hon genast drog till med att elever därifrån ofta praktiserar hos dem och att jag jätte gärna får göra det. NU HAR JAG HITTAT ETT ROLIGT STÄLLE ATT PRAKTISERA PÅ!!! WOHOO!! :D
Anyway. Resten av dagen fick ägnas åt att plugga kemi inför provet till onsdagen som jag btw fick VG på. Jag var bara 2.5 G poäng från ett MVG. Vilket jag troligtvis hade lyhckats uppnåt med mer pluggtid. Men tack vare att jag var/är sjuk och inte mår helt bra mentalt gör mig utmattad. Orklös liksom. Tad tär på krafterna. Sover bort hela dagen. Hela natten. Koma.
Lets jump to wednesday.
Onsdag då. Ja, vad ska man säga. Hade Kemiprov vilket ni redan vet resultatet på. Sedan var det samhällskunskap. Hade en lärarkandidat, Johan, som var fram och pratade nästan hela lektionen om sitt liv som mobbad under skoltid. Men det var mer än bara mobbing. Det gick över gränsen. Gränsen som bara mentalt sjuka kriminella personer någonsin skulle kunna göra. Han utsattes för allt verkligen. Allt från att låsas in i skåp tills någon hittade honom, kastas in i sjön, bli nerduschad med kläderna på i omklädningsrummet, bli slagen, nergrävd i snön, med så mkt snö över bröstet att det blev svårt att andas och sedan sätta järnrör över bröstet för att tynga ner det ännu lite mer. Sedan täcka ansiktet med snö och putta in ett järnrör i munnen på honom. Den händelsen har nu orsakat honom att ha klostrofobi. Men det tar inte slut där. Långt ifrån. Han blev slagen och sparkad så hårt att han blev medvetslös och hamnade på sjukhus fastän han inte ens minns att han varit på sjukhuset. Och alla elever på hans skola hade bara samlats runt om och skrikit "FIGHT FIGHT FIGHT FIGHT!!!" precis som i filmen 'Ondskan' av Jan Guillio (eller hur det nu stavas). Hemskt liksom. Och det hemskaste är att att han Christian som FORTFARANDE är ute efter honom aldirg får fängelsestraff då hans mamma är grymt högt uppsatt. Helt sjukt verkligen. Christian är på fri fot fortfarande och är ute efter Johan än. Även om dödshot, våld, försök till mord, drogmissbruk, rån och en hel del till har skett, får Christian aldrig fängelsestraff. Allt på grund av att hans mamma är högt uppsatt. Vad lever vi i för värld? Vad har hänt med världen. Hur kan man låta en sådan sinnersjuk människa som Christian gå fri? Ingen människa med det minska förnuft i skallen skulle låta det ske. Därför börjar man fundera på vad vi lever i för värld. Hur långt kan en människa gå innan brotten och potentiala mord begås? Det får en att börja tänka. Hur ska världen fortsätta frammåt om allt vi gör är att ta ett steg bakåt hela tiden?
Anyway, Johans historia lämnade ett starkt intryck i mig. Förevigt. Kommer aldrig glömma den inlevelse han berättade det med. Så jävla starkt av honom att våga stå för sin barndom och gå runt i olika klasser och berätt aom den. Och at than efter så mång aår hade vågat sig tillbaks till sin gamla skola och berättat det för en klass där..så jävla starkt asså! Avundar hans mod faktiskt, hans starkhet. När han berättade sin historia såblev jag faktiskt tårögd, tror även en liten saltig tår åkte ner lite diskret på kinden. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt jag ville var att springa upp och bara krama om honom. Men jag ville inte avbryta honom. Kändes fel. Ville låta honom berätta klart sin historia. Ville inte missa något. Men jag ville samtidigt så gärna bara springa fram och ge honom en lång kram. Bara visa att någon faktiskt bryr sig. Berätta för honom hur stark och modig han faktiskt är. Vilken hjälte han faktiskt är. Låta honom höra det liksom. Ge honom något att le för. Jag är glad för hans skull att han fann teatern. Det är en passion han verkligen inte kan leva utan. En till sak som jag faktiskt avundas honom. Han är verkligen stark. Skulle nog bli en toppen lärare!
Anyway, under onsdagens lopp började min stortå göra grymtish ont. Jag som trodde att det hela hade börjat försvinna. Så kommer onsdagen och min tå gör blä ont. Den var helt svullen och blå/lila och varig. Gjorde så himla ont. Konstanterade också, btw, att även min supersvullna stortå är mindre än Kattis stortå. Haha! MEN MINA FINGRAR ÄR STÖRRE! och kortare för den delen. Haha! :P
Under onsdagens lopp kom också salamin. Så då fick man gå runt och släpa 12 kg död salamivikt också. Tjihoo liksom.
Hur som helst. Resten av dagen var väl inte så spännande. Drog ner till Ga Uppsala en sväng och sedan till nån affär om ja minns rätt och sedan hem.
Greys Anatomy var på den dagen också. Alltid lika bra. :)
Nej, nu känner jag att det börjar bli dags att avrunda det här inlägget och kanske påbörja ett nytt.
Pusshej allihopa!<3
tisdag 20 november 2007
The confidence of ignorance will always overcome indecision of knowledge.
Måndag, 19 november
Tisdag, 20 november
Nej men hej!
Ja, ska jag dra fredagen lite snabbt då. Visst, inga problem.
Hade sovmorgon. Skulle haft det i alla fall. Men saker blir ju inte alltid som man tänkt sig direkt. Vaknade av att mobiljävlen ringde. Suck. Drog mig upp. Vaken. Mamma ringde och sade att vi snart skulle åka. Bara att gör sig i ordning då. Kastade på mig lite kläder, mascara och eyeliner. Parfynsprut. In till stora huset, släppa ut vovvs. Borsta tänderna. Åker iväg. Hämtar upp brorsan i stan, sjuttsar honom till våran husläkare i Boländerna. Han är ju då fortfarande sjuk. Ger honom lite pengar och sedan åker vi vidare till El Giganten med min systemkamera som jag fick när jag fyllde år. Åker dit, parkerar och märker att massa folk åker därifrån medan andra sitter i bilen och väntar. Ser en skylt på dörren där det står att de öppnar 11. Drygt. Anyway, bara att vänta då då. Så jag passade då att rasta Baylee. Hon kissade och hälsade på några som orkade ta sig tid i det kalla morgonvädret. Sedan fick hon hoppa in i bilen igen när affären öppnade och jag och mamma gick in. Jag gick till återlämningsavdelningen för jag vet att man kan fråga saker där också, så han hänvisade mig till avdelningen därpersonerna är "specialicerade" i just det området. Så jag gick dit, fann att mamma hittat en person att hjälpa oss så jag började förklara felet. Killen skulle kolla om det var minneskortet som gjorde att kameran inte funkade då det funkade med det lilla men inte med det stora, så han försvann ett jävla tag för att kolla det. Sedan kom han tillbaks med ett nytt stort kort i handen. Han sade att det var ytterst sällan som det var korten det var fel på men att han kan testa det ändå. Så han satte i ett nyss stort minnerkort som helle rinte funkade, men han sade att det var väldigt gammalt så det kan vara därför. Därefter försvann han ett jävla tag igen. Mamma gick för att leta upp någon annan som inte skulle försvinna hela tiden, och medan hon var borta kom han tillbaks...igen. Han började påstå att det var mitt fel att kameran inte fungerade fast än jag inte ens använt skiten. Sedan början han dra igenom hur jag måste skicka den på lagning vilket såklart kostar en slant eller köpa en ny. OFTA ATT JAG TÄNKER GÖRA DET LIKSOM!!
Först hann jag inte riktigt uppfatta vad han sade för jag var så upptagen i mitt tänkade att han var AIK fan. Vet inte varför jag tänkte på det men jag satt och tänkte på det sedan första gången jag såg honom när jag gick in i affären. Anyway. Sedan ställde jag frågan om hur han kunde vara så säker på att det var jag som gjort sönder den när jag inte ens använt den ännu. Och han började dra nån skit som inte alls lät logiskt. Sedan kom mamma. Och insisterade om att få tala med hans chef. Han gick och kom tilbaks ett jävla tag senare. Med henne som tur var. Hon fr¨ågade vad som var fel, och medan mamma pratade i telefon med pappa och förklarade hela saken så förklarade jag läget till kvinnan. Hon såg lite fundersam ut..lite misstänksam, jag lade genast till att jag fått den i födelsedagspresent och att jag inte ens kunnat använda den en enda gång. Mamma ser grymt arg ut, hon och Tom (killen vi pratat med på El giganten) hade bråkat, vilket ju var mycket förståligt då Tom betedde sig som världens idiot. Mamma berättar med en upprörd röst vad som hänt och att hon tycker det var helt totalt fel och väldigt lågt att lägga skulden på mig då jag inte ens använt skiten och hon vet själv hur stor "kedja" El giganten är och att dom har försäkring som täcker sådant här vilket är just därför man väljer att köpa dyra saker som danna sak hos företag som El giganten. Dessutom är märket på kameran Olympus och hon ver att deras policy om något skulle vara fel på kameran, att de lätt tar tillbaks den och ger kunden en ny då det är väldigt lätt för dem att bara reparera den och sedan sälja den på nytt eller bara skrota skiten och börja om. Sedan gav hon tjejen telefonen där pappa var på andra sidan luren. De pratade, och gick med på att hon skulle ta sig en titt på kameran och sedan ringa upp igen. Lika sant som sagt. Där försvann de igen. Kom tillbaks grymt myckedt senare. Och konstaterade at något var böjt där minneskortet ska sitta. Pappa hade sagt att han och Per Ess från El giganten hade testat minneskortet innan han köpt det och att det inte var mitt fel. Så de hade inget att skylla ifrån sig på. Susanne, eller Susanna eller vad hon nu hette som var kvinnan som hjälpte oss, hade ringt upp Per för att få detta konstaterat av honom också. Ja då. Idioter asså. Per är bra i alla fall. Så de gav med sig. Vad skulle de göra. Tom idioten hade vägrat att ens låta oss ge tillbaks den, då han insiterade om att man inte kan lämna tillbaka saker som man haft sönder. Vilken jävla idiot asså. Innan hon tjejen hade kommit så hade jag gått och letat efter en ny person att hjälpa oss, han sade att vi skulle prata med Tom som var ydligen var chef för den avdeleningen och min första respons till det var att det var honom vi pratade med och han som vägrade hjälpa oss, liksom han som gav oss så mycket problem och inte gjored gott för affären. Killen såg på mig lite förbryllat men utan ord. Jag tror han blev lite chockad att en kort ung tjej vågade släppa ut sådana ord tillräckligt nära Tom för att han troligen hörde. Killen vågade inte säga något negativt om Tom, men då sade jag att det inte spelade någon roll för nu kom ändå hon tjejen, Susanne eller vad hon hette. Och hans respons var "Oj jävlar. Något måste verklgien ha gått åt helvete här om Toms chef kommer ut, jag menar chefen för hela affären liksom" Jag kunde hjälpa att skratta och likaså han. Lite humor i det hela måste man ju ha. Han ville mer än gärna hjälp amig men kunde inte ett skit om kameror så jag sade att det var okej nu när hon hade kommit, och han sade att det bara var att leta upp honom igen sen om jag behövde hjälp. Alltid lika trevligt med unga, snygga, hjälpsamma arbetande killar ju. ;)
Kollade på Tom som trodde han fått Susanne på hans sida. Han stog där vid datorn fastklistrad med blicken medan han lyssnade på varenda ord vi sade med ett elakt leende på läpparna. Sedan märker han hur hom börjar luta sig mer åt våran sida än hans och han ska då ta fram sin mobil för att visa vad han menar. DÄR SATT DET!!! Hans bakgrund bid på mobilen vad AIK!! Hahaha! Är man bäst eller vad liksom!? Anyway, hon sade att hon redan sett det och även om han konstaterade att Olympus inte skickar produkter som är trasiga så föll hon mer åt vårat håll. De har ju ändå ett skyldighet att göra kunden nöjd, INTE SANT TOM!! Idiot asså. Men hur som helst, så efter mycket möda och tjat så fick jag en ny likadan kamera. ÄNTLIGEN!! Hade tagit över en timme och nu var det inte lång tid förrän jag började skolan. Brorsan hade ringt och sagt att han skulle ta bussen hem då han inte orkade vänta på oss. Förlåt. Kände mig dum som inte kunde dra mig ifrån för att hämta upp honom då han faktiskt är sjuk. Fast i och för sig har jag inte körkort, men ändå.
Väl i skolan då. Berättar om min händelserika morgon men vet inte hur många som faktiskyssnade. Spelar väl mindre roll kanske. Räknade på bra. och blev klar längre fram än nödvändigt. Kändes bra. Malin och Kattis skulle stanna lite extra för att jobba ikapp sedan de haft djurhusvecka så jag stannade med dem också då jag ändå var tvungen att vänta på mamma.
Åkte hem och somnade, igen. Vaknade till natten, stort bråk i några minuter. Gick hem till mig. Somnade om. Trött. Slut. Matt. Orklös.
Minns inte mer av vad som hände i fredags ärligt talat. Allt är så rörigt eftersom jag sover dagarna in och dagarna ut. Jag minns inte vad som hänt när. Det blir för mycket att hålla koll på. Allt blandas om. Som i en mixer.
Hejdå alla!
Tisdag, 20 november
Nej men hej!
Ja, ska jag dra fredagen lite snabbt då. Visst, inga problem.
Hade sovmorgon. Skulle haft det i alla fall. Men saker blir ju inte alltid som man tänkt sig direkt. Vaknade av att mobiljävlen ringde. Suck. Drog mig upp. Vaken. Mamma ringde och sade att vi snart skulle åka. Bara att gör sig i ordning då. Kastade på mig lite kläder, mascara och eyeliner. Parfynsprut. In till stora huset, släppa ut vovvs. Borsta tänderna. Åker iväg. Hämtar upp brorsan i stan, sjuttsar honom till våran husläkare i Boländerna. Han är ju då fortfarande sjuk. Ger honom lite pengar och sedan åker vi vidare till El Giganten med min systemkamera som jag fick när jag fyllde år. Åker dit, parkerar och märker att massa folk åker därifrån medan andra sitter i bilen och väntar. Ser en skylt på dörren där det står att de öppnar 11. Drygt. Anyway, bara att vänta då då. Så jag passade då att rasta Baylee. Hon kissade och hälsade på några som orkade ta sig tid i det kalla morgonvädret. Sedan fick hon hoppa in i bilen igen när affären öppnade och jag och mamma gick in. Jag gick till återlämningsavdelningen för jag vet att man kan fråga saker där också, så han hänvisade mig till avdelningen därpersonerna är "specialicerade" i just det området. Så jag gick dit, fann att mamma hittat en person att hjälpa oss så jag började förklara felet. Killen skulle kolla om det var minneskortet som gjorde att kameran inte funkade då det funkade med det lilla men inte med det stora, så han försvann ett jävla tag för att kolla det. Sedan kom han tillbaks med ett nytt stort kort i handen. Han sade att det var ytterst sällan som det var korten det var fel på men att han kan testa det ändå. Så han satte i ett nyss stort minnerkort som helle rinte funkade, men han sade att det var väldigt gammalt så det kan vara därför. Därefter försvann han ett jävla tag igen. Mamma gick för att leta upp någon annan som inte skulle försvinna hela tiden, och medan hon var borta kom han tillbaks...igen. Han började påstå att det var mitt fel att kameran inte fungerade fast än jag inte ens använt skiten. Sedan början han dra igenom hur jag måste skicka den på lagning vilket såklart kostar en slant eller köpa en ny. OFTA ATT JAG TÄNKER GÖRA DET LIKSOM!!
Först hann jag inte riktigt uppfatta vad han sade för jag var så upptagen i mitt tänkade att han var AIK fan. Vet inte varför jag tänkte på det men jag satt och tänkte på det sedan första gången jag såg honom när jag gick in i affären. Anyway. Sedan ställde jag frågan om hur han kunde vara så säker på att det var jag som gjort sönder den när jag inte ens använt den ännu. Och han började dra nån skit som inte alls lät logiskt. Sedan kom mamma. Och insisterade om att få tala med hans chef. Han gick och kom tilbaks ett jävla tag senare. Med henne som tur var. Hon fr¨ågade vad som var fel, och medan mamma pratade i telefon med pappa och förklarade hela saken så förklarade jag läget till kvinnan. Hon såg lite fundersam ut..lite misstänksam, jag lade genast till att jag fått den i födelsedagspresent och att jag inte ens kunnat använda den en enda gång. Mamma ser grymt arg ut, hon och Tom (killen vi pratat med på El giganten) hade bråkat, vilket ju var mycket förståligt då Tom betedde sig som världens idiot. Mamma berättar med en upprörd röst vad som hänt och att hon tycker det var helt totalt fel och väldigt lågt att lägga skulden på mig då jag inte ens använt skiten och hon vet själv hur stor "kedja" El giganten är och att dom har försäkring som täcker sådant här vilket är just därför man väljer att köpa dyra saker som danna sak hos företag som El giganten. Dessutom är märket på kameran Olympus och hon ver att deras policy om något skulle vara fel på kameran, att de lätt tar tillbaks den och ger kunden en ny då det är väldigt lätt för dem att bara reparera den och sedan sälja den på nytt eller bara skrota skiten och börja om. Sedan gav hon tjejen telefonen där pappa var på andra sidan luren. De pratade, och gick med på att hon skulle ta sig en titt på kameran och sedan ringa upp igen. Lika sant som sagt. Där försvann de igen. Kom tillbaks grymt myckedt senare. Och konstaterade at något var böjt där minneskortet ska sitta. Pappa hade sagt att han och Per Ess från El giganten hade testat minneskortet innan han köpt det och att det inte var mitt fel. Så de hade inget att skylla ifrån sig på. Susanne, eller Susanna eller vad hon nu hette som var kvinnan som hjälpte oss, hade ringt upp Per för att få detta konstaterat av honom också. Ja då. Idioter asså. Per är bra i alla fall. Så de gav med sig. Vad skulle de göra. Tom idioten hade vägrat att ens låta oss ge tillbaks den, då han insiterade om att man inte kan lämna tillbaka saker som man haft sönder. Vilken jävla idiot asså. Innan hon tjejen hade kommit så hade jag gått och letat efter en ny person att hjälpa oss, han sade att vi skulle prata med Tom som var ydligen var chef för den avdeleningen och min första respons till det var att det var honom vi pratade med och han som vägrade hjälpa oss, liksom han som gav oss så mycket problem och inte gjored gott för affären. Killen såg på mig lite förbryllat men utan ord. Jag tror han blev lite chockad att en kort ung tjej vågade släppa ut sådana ord tillräckligt nära Tom för att han troligen hörde. Killen vågade inte säga något negativt om Tom, men då sade jag att det inte spelade någon roll för nu kom ändå hon tjejen, Susanne eller vad hon hette. Och hans respons var "Oj jävlar. Något måste verklgien ha gått åt helvete här om Toms chef kommer ut, jag menar chefen för hela affären liksom" Jag kunde hjälpa att skratta och likaså han. Lite humor i det hela måste man ju ha. Han ville mer än gärna hjälp amig men kunde inte ett skit om kameror så jag sade att det var okej nu när hon hade kommit, och han sade att det bara var att leta upp honom igen sen om jag behövde hjälp. Alltid lika trevligt med unga, snygga, hjälpsamma arbetande killar ju. ;)
Kollade på Tom som trodde han fått Susanne på hans sida. Han stog där vid datorn fastklistrad med blicken medan han lyssnade på varenda ord vi sade med ett elakt leende på läpparna. Sedan märker han hur hom börjar luta sig mer åt våran sida än hans och han ska då ta fram sin mobil för att visa vad han menar. DÄR SATT DET!!! Hans bakgrund bid på mobilen vad AIK!! Hahaha! Är man bäst eller vad liksom!? Anyway, hon sade att hon redan sett det och även om han konstaterade att Olympus inte skickar produkter som är trasiga så föll hon mer åt vårat håll. De har ju ändå ett skyldighet att göra kunden nöjd, INTE SANT TOM!! Idiot asså. Men hur som helst, så efter mycket möda och tjat så fick jag en ny likadan kamera. ÄNTLIGEN!! Hade tagit över en timme och nu var det inte lång tid förrän jag började skolan. Brorsan hade ringt och sagt att han skulle ta bussen hem då han inte orkade vänta på oss. Förlåt. Kände mig dum som inte kunde dra mig ifrån för att hämta upp honom då han faktiskt är sjuk. Fast i och för sig har jag inte körkort, men ändå.
Väl i skolan då. Berättar om min händelserika morgon men vet inte hur många som faktiskyssnade. Spelar väl mindre roll kanske. Räknade på bra. och blev klar längre fram än nödvändigt. Kändes bra. Malin och Kattis skulle stanna lite extra för att jobba ikapp sedan de haft djurhusvecka så jag stannade med dem också då jag ändå var tvungen att vänta på mamma.
Åkte hem och somnade, igen. Vaknade till natten, stort bråk i några minuter. Gick hem till mig. Somnade om. Trött. Slut. Matt. Orklös.
Minns inte mer av vad som hände i fredags ärligt talat. Allt är så rörigt eftersom jag sover dagarna in och dagarna ut. Jag minns inte vad som hänt när. Det blir för mycket att hålla koll på. Allt blandas om. Som i en mixer.
Hejdå alla!
Where are we going, and why am I in this hand basket?
Måndag, 19 november
Tisdag, 20 november
Typ hej!
Nu ska jag berätta om hur min torsdag var ännu en "lyckad" dag. Förutom krogen så har den senaste tiden i mitt liv varit åt helvete! Får mig att bara vilja leva på krogen. "livet är en fest" Det får mig att vilja leva som det citatet.
I torsdags då. Började vanlig tid 20 över 8. Hade småföretagande A direkt. Det är alltid mysigt. Gillar faktiskt den lektionen. Sedan var det idrott och redan där började allt falla. Nog med att jag hade glömt idrottskläderna och att "fröken Anna" inte blev så värst glad över det, men sedan var det dags. Usch vad trött jag blir. Hon ville prata med mig på sitt kontor. Så jag lunkade på efter henne. Suck vad trött jag blir. Ja, snacket då. Arg var hon ju i och försig inte, men hon låter alltid så arg. Hon började ta snacket med hur jag inte får glömma idrottskläder även om det var första gången. I alla fall för i år. Hon tycker inte det gills som en bra ursäkt. Men vad ska jag göra när mit tliv rasar då? Faller ihop mitt framför ögonen på mig utan att jag kan göra något åt det eftersom allt jag gör bara förvärrar saken? Ge mig ett förslag så gör jag det!!
I alla fall, Minii och Jompa behövde en "assistent" till lektionen så jag tog på mig ansvaret. Fick i alla fall halv närvaro för det. Bättre än inget ju.
Anna hade pratat med Johnny också, Yippie liksom. Det gick ju åt helvete för mig på idrotten förra året och nu när jag faktiskt försöker så ska hon dra mig ner och släpa mig på marken som om jag vore en slav utan värde. Vad är det här för skit!? Vad lever jag i för helvete!? Vad går jag i för sjuk skola!? Tror lärarna att de har en rumpa gjord av guld eller! Nog med det! Jag tänke rinte ta skiten längre! Dags att börja stå upp för mig själv nu! Det är verkligen dags. Väx upp, Kim, väx upp! Vad är det för fel på mig? Varför vågar jag inte stå upp för mig själv? Varför tillåter jag alla att trampa över mig med deras smutsiga skor som om jag vore en sliten matta? Varför låter jag folk trycka ner mig bara så de ska känna att de har någon med mindre värde än de själva? Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara stå upp för mig själv!? Något jag verkligen måste jobba på. Men hur ska jag finna tid eller ork till det när jag inte ens kan hålla mig vaken en hel dag, knappt så det räcker till i skolan liksom. Mitt liv är kaos, allt är kaos. Humöret tappas, orken tappas, glädjen tappas. Allt är borta. Mitt liv är täckt med det mörkaste molnet. Ett moln som förföljer mig. Som vägrar låta mig se ens en skymt av solen. Deprimerad. Mitt liv rasar samman, det lilla som finns kvar det vill säga.
Jag hör om alla i klassen som bara hoppar av eller slutar. Jag avundas dem, men samtidigt inte. Dom slipper, dom slipper hemskheten. Dom behöver vakna varje morgon och veta att det kommer vara ännu en dag av att möta på helvetet. Samtidigt tycker jag att många ger upp för snabbt. Men kanske är det bättre att ge upp för snabbt, än att försvinna hel från världen och aldrig kunna återfå krafterna helt. Kanske gör dom det rätta. Kanske är det jag som bör tänka om lite. Jag vet inte.
Men något jag vet är att mina föräldrar inte skulle ha förståelse alls för mig om jag sade att jag ville hoppa av. Arga skulle de bli och totalvägra. Däremot är jag 18, nya förväntningar, nytt ansvar. Det blir för mycket. För mycket tyngd. En tngd som aldrig släpps. Den bara släpas efter mig som tio ton tungt metall. Det försvinner aldrig. Det bara ökar. Orken att ta sig genom en dag blir hårdare för varje dag. Släpet ökar, orken minskar. Man skulle tro att man skulle bli stark av att släpa så mycket efter sig. Men jag är inte så säker på det. Muskler har jag då inte märkt någon skillnad på och starkare psykist, "i wouldnt hold my breath on it".
Nej men hej. Det här inlägget skulle typ vara om i torsdags. Blev väl det, men med lite extra krydda i liksom.
Okay, back on track då. Efter idrotten så var det lunch. Ingen större aptit, men äter för att inte märkas. När lunchen passerat var det ingen större nyhet. Drog mig in till biblioteket för att dryga mig framför datorn under hela den enormt långa håltimmen. Sabina kom in och mötte mit där senare och vi drygade oss framför datorn. Ringde upp brorsan och frågade om några siter där man kunde hitta krogenbilder på nätet, och lika sant som sagt hjälpte han mig fram där. Han tyckte det var väldigt kul att se "lillsyrrans" kort uppe på nätet från krogen. Anyway, har glömt leta fler kort så hittils har jag bara hittat en.
Efter håltimmen var det matte. Ja, man kan ju gott ta och intyga att våra matte lektioner alltid blir lite extra speciella. Hade vikarie igen. Malin och Kattis gick ut i grupprummet för att göra lite geometri som de missat då de haft djurhusvecka. Hanna satt vid andra bordet med Sabina och räknade och jag satt med Sund och Jonathan till slut. Vi skrattade så jag vet inte vad. Känns så skönt att prata och ha sig med några man inte alltid umgås med. Känns skönt.
I alla fall. Efter ett tag märkte vi hur Marcus glodde på oss och skrattadre av att vi skrattade. Så vi bjöd glatt in honom till vårat bord där snacket om hur tom jag var i huvudet och trött efter gårdagens krogen kväll och bakande och hela fadderuttan. Han konstanterade att jag ändå var jävligt smart eftersom jag alltid förstod allting på matten, men där kom jag snabbt som tillägg och sade att jag egentligen inte fattar ett skit mer än på lektionerna. På proven visas liksom ett helt annat resultat. Men han gav sig inte, sa istället att jag var ett "undermedvetet geni" men tyckte det lät roligare att säga "undermedvetet underbarn" istället, så det fick bli det jag skulle föreställa då då. Haha! Det fick mig att skratta så jag vet inte vad. Jag var ju redan tom i huvudet men sedan kom vi alla på att tom i huvudet kunde jag inte vara eftersom då skulle det eka där inne och då skulle jag ju minnas allt eftersom det skulle eka om det där inne. Så då sa jag. "Haha! Okej, jag är tom i huvudet med sån där stoppning emellan..du vet som kan finnas i väggar" Som sagt. Mattelektionerna är alltid något extra. På ett sätt är jag faktiskt lite glad att jag valde matte B, även om det innebär att jag måste kämpa extra mycket som jag inte ens har orken för.
Sund insisterar om att jag är kär i Marcus, men det kan jag gott ta och intyga er alla om att vi är bara vänner. Inget mer, inget mindre. Så det så! :P
Efter matten gick jag och Sund till lärarrummet, skulle se hur mycket jag sålt för och wohoo!! ALLA bitar var borta. 114 kronor fick vi!! YEAAAH!! Whos the best, Im the best. Haha! nej då. Nu ska vi inte vara sånna. Men det kändes skönt att allt blivit sålt. Då slapp jag bära hem massor igen. Fast i och för sig hade jag och Sund tänkt äta upp det om något blivit över, men nu behövdes inte det. :P Haha!
Torsdag efter skolan minns jag inte så mycket av. Var med Pelle massor, min lilla älskling. Du måste bli bra gubben, du MÅSTE!! <33
Sedan så somnade jag tror jag, Imprincip direkt efter skolan. Vaknade väl någon gång så där, kollade datorn kanske, och somnade om. Helt sjukt. Men jag mår inte bra. Jag är inte sjuk, men det är för mycket som händer just nu. Jag mår inte bra. Sedan väckten jag sent och gick hem till mig och somnade om direkt. Helt sjukt. Jag fattar inte. Hur kan en människa må så dåligt!? Hur kan en människa må så dåligt utan att någon ser eller bryr sig!? Är jag så osynlig? Är jag så ovärd all uppmärksamhet? Är jag så mycket i vägen för er?
En liten tankeställare till alla er läsare, vilka ni nu är. (från idag, eller mån. 19/11)
Jag laddade upp en bild på Bilddagboken för några dagar sedan. En bild med en text nedanför förklarande lite om hur jag mår. Vilka kommenterade med söta små inlägg för att försöka få mig att må bättre. Jo det ska jag tal aom för er. Det var ENDAST folk som jag inte umgås med varje dag. Om man inte räknar med Cajsa, för hon vet ändå hur mycket hon betyder för mig, så var det bara folk som inte ens är i den "gruppen" som jag umgås i. Helt sjukt. Man börjar nästan fundera över hur mycket personerna i min grupp bryr sig om en. Inte verkar det vara mycket i alla fall. Och det verkar minska för varje dag. Jag blir mer och mer osynlig. Alla drar utan att vänta, alla går utan att säga till, alla kramar alla varje dag utom mig, alla finns där för alla utom för mig, alla beter sig som riktiga vänner mot alla, utom mot mig. I min grupp asså. Jag umgicks lite med sötnosarna som faktiskt verkar bry sig om mig en aning, idag. Helt sjutk asså, helt annan stämming. Dom var glada även om dom var rädda för saker jag inte tänker ta upp eftersom det inte är mig sak att skriva om. Dom brydde sig om mig precis som dom brydde sig om alla andra. Jag kände mig närvarande. Jag kände mig accepterad. Jag kände att det var okej, tillåtet, att få vara...mig. Det kändes bra. Det kändes så in i helvetes bra!
Därför vill jag bara säga Tack! Tack för att ni finns, tack för att ni bryr er, tack för att ni är ni!<333
Ni vet att jag ALLTID finns här för er!! ALLTID!! <333
Tisdag, 20 november
Typ hej!
Nu ska jag berätta om hur min torsdag var ännu en "lyckad" dag. Förutom krogen så har den senaste tiden i mitt liv varit åt helvete! Får mig att bara vilja leva på krogen. "livet är en fest" Det får mig att vilja leva som det citatet.
I torsdags då. Började vanlig tid 20 över 8. Hade småföretagande A direkt. Det är alltid mysigt. Gillar faktiskt den lektionen. Sedan var det idrott och redan där började allt falla. Nog med att jag hade glömt idrottskläderna och att "fröken Anna" inte blev så värst glad över det, men sedan var det dags. Usch vad trött jag blir. Hon ville prata med mig på sitt kontor. Så jag lunkade på efter henne. Suck vad trött jag blir. Ja, snacket då. Arg var hon ju i och försig inte, men hon låter alltid så arg. Hon började ta snacket med hur jag inte får glömma idrottskläder även om det var första gången. I alla fall för i år. Hon tycker inte det gills som en bra ursäkt. Men vad ska jag göra när mit tliv rasar då? Faller ihop mitt framför ögonen på mig utan att jag kan göra något åt det eftersom allt jag gör bara förvärrar saken? Ge mig ett förslag så gör jag det!!
I alla fall, Minii och Jompa behövde en "assistent" till lektionen så jag tog på mig ansvaret. Fick i alla fall halv närvaro för det. Bättre än inget ju.
Anna hade pratat med Johnny också, Yippie liksom. Det gick ju åt helvete för mig på idrotten förra året och nu när jag faktiskt försöker så ska hon dra mig ner och släpa mig på marken som om jag vore en slav utan värde. Vad är det här för skit!? Vad lever jag i för helvete!? Vad går jag i för sjuk skola!? Tror lärarna att de har en rumpa gjord av guld eller! Nog med det! Jag tänke rinte ta skiten längre! Dags att börja stå upp för mig själv nu! Det är verkligen dags. Väx upp, Kim, väx upp! Vad är det för fel på mig? Varför vågar jag inte stå upp för mig själv? Varför tillåter jag alla att trampa över mig med deras smutsiga skor som om jag vore en sliten matta? Varför låter jag folk trycka ner mig bara så de ska känna att de har någon med mindre värde än de själva? Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara stå upp för mig själv!? Något jag verkligen måste jobba på. Men hur ska jag finna tid eller ork till det när jag inte ens kan hålla mig vaken en hel dag, knappt så det räcker till i skolan liksom. Mitt liv är kaos, allt är kaos. Humöret tappas, orken tappas, glädjen tappas. Allt är borta. Mitt liv är täckt med det mörkaste molnet. Ett moln som förföljer mig. Som vägrar låta mig se ens en skymt av solen. Deprimerad. Mitt liv rasar samman, det lilla som finns kvar det vill säga.
Jag hör om alla i klassen som bara hoppar av eller slutar. Jag avundas dem, men samtidigt inte. Dom slipper, dom slipper hemskheten. Dom behöver vakna varje morgon och veta att det kommer vara ännu en dag av att möta på helvetet. Samtidigt tycker jag att många ger upp för snabbt. Men kanske är det bättre att ge upp för snabbt, än att försvinna hel från världen och aldrig kunna återfå krafterna helt. Kanske gör dom det rätta. Kanske är det jag som bör tänka om lite. Jag vet inte.
Men något jag vet är att mina föräldrar inte skulle ha förståelse alls för mig om jag sade att jag ville hoppa av. Arga skulle de bli och totalvägra. Däremot är jag 18, nya förväntningar, nytt ansvar. Det blir för mycket. För mycket tyngd. En tngd som aldrig släpps. Den bara släpas efter mig som tio ton tungt metall. Det försvinner aldrig. Det bara ökar. Orken att ta sig genom en dag blir hårdare för varje dag. Släpet ökar, orken minskar. Man skulle tro att man skulle bli stark av att släpa så mycket efter sig. Men jag är inte så säker på det. Muskler har jag då inte märkt någon skillnad på och starkare psykist, "i wouldnt hold my breath on it".
Nej men hej. Det här inlägget skulle typ vara om i torsdags. Blev väl det, men med lite extra krydda i liksom.
Okay, back on track då. Efter idrotten så var det lunch. Ingen större aptit, men äter för att inte märkas. När lunchen passerat var det ingen större nyhet. Drog mig in till biblioteket för att dryga mig framför datorn under hela den enormt långa håltimmen. Sabina kom in och mötte mit där senare och vi drygade oss framför datorn. Ringde upp brorsan och frågade om några siter där man kunde hitta krogenbilder på nätet, och lika sant som sagt hjälpte han mig fram där. Han tyckte det var väldigt kul att se "lillsyrrans" kort uppe på nätet från krogen. Anyway, har glömt leta fler kort så hittils har jag bara hittat en.
Efter håltimmen var det matte. Ja, man kan ju gott ta och intyga att våra matte lektioner alltid blir lite extra speciella. Hade vikarie igen. Malin och Kattis gick ut i grupprummet för att göra lite geometri som de missat då de haft djurhusvecka. Hanna satt vid andra bordet med Sabina och räknade och jag satt med Sund och Jonathan till slut. Vi skrattade så jag vet inte vad. Känns så skönt att prata och ha sig med några man inte alltid umgås med. Känns skönt.
I alla fall. Efter ett tag märkte vi hur Marcus glodde på oss och skrattadre av att vi skrattade. Så vi bjöd glatt in honom till vårat bord där snacket om hur tom jag var i huvudet och trött efter gårdagens krogen kväll och bakande och hela fadderuttan. Han konstanterade att jag ändå var jävligt smart eftersom jag alltid förstod allting på matten, men där kom jag snabbt som tillägg och sade att jag egentligen inte fattar ett skit mer än på lektionerna. På proven visas liksom ett helt annat resultat. Men han gav sig inte, sa istället att jag var ett "undermedvetet geni" men tyckte det lät roligare att säga "undermedvetet underbarn" istället, så det fick bli det jag skulle föreställa då då. Haha! Det fick mig att skratta så jag vet inte vad. Jag var ju redan tom i huvudet men sedan kom vi alla på att tom i huvudet kunde jag inte vara eftersom då skulle det eka där inne och då skulle jag ju minnas allt eftersom det skulle eka om det där inne. Så då sa jag. "Haha! Okej, jag är tom i huvudet med sån där stoppning emellan..du vet som kan finnas i väggar" Som sagt. Mattelektionerna är alltid något extra. På ett sätt är jag faktiskt lite glad att jag valde matte B, även om det innebär att jag måste kämpa extra mycket som jag inte ens har orken för.
Sund insisterar om att jag är kär i Marcus, men det kan jag gott ta och intyga er alla om att vi är bara vänner. Inget mer, inget mindre. Så det så! :P
Efter matten gick jag och Sund till lärarrummet, skulle se hur mycket jag sålt för och wohoo!! ALLA bitar var borta. 114 kronor fick vi!! YEAAAH!! Whos the best, Im the best. Haha! nej då. Nu ska vi inte vara sånna. Men det kändes skönt att allt blivit sålt. Då slapp jag bära hem massor igen. Fast i och för sig hade jag och Sund tänkt äta upp det om något blivit över, men nu behövdes inte det. :P Haha!
Torsdag efter skolan minns jag inte så mycket av. Var med Pelle massor, min lilla älskling. Du måste bli bra gubben, du MÅSTE!! <33
Sedan så somnade jag tror jag, Imprincip direkt efter skolan. Vaknade väl någon gång så där, kollade datorn kanske, och somnade om. Helt sjukt. Men jag mår inte bra. Jag är inte sjuk, men det är för mycket som händer just nu. Jag mår inte bra. Sedan väckten jag sent och gick hem till mig och somnade om direkt. Helt sjukt. Jag fattar inte. Hur kan en människa må så dåligt!? Hur kan en människa må så dåligt utan att någon ser eller bryr sig!? Är jag så osynlig? Är jag så ovärd all uppmärksamhet? Är jag så mycket i vägen för er?
En liten tankeställare till alla er läsare, vilka ni nu är. (från idag, eller mån. 19/11)
Jag laddade upp en bild på Bilddagboken för några dagar sedan. En bild med en text nedanför förklarande lite om hur jag mår. Vilka kommenterade med söta små inlägg för att försöka få mig att må bättre. Jo det ska jag tal aom för er. Det var ENDAST folk som jag inte umgås med varje dag. Om man inte räknar med Cajsa, för hon vet ändå hur mycket hon betyder för mig, så var det bara folk som inte ens är i den "gruppen" som jag umgås i. Helt sjukt. Man börjar nästan fundera över hur mycket personerna i min grupp bryr sig om en. Inte verkar det vara mycket i alla fall. Och det verkar minska för varje dag. Jag blir mer och mer osynlig. Alla drar utan att vänta, alla går utan att säga till, alla kramar alla varje dag utom mig, alla finns där för alla utom för mig, alla beter sig som riktiga vänner mot alla, utom mot mig. I min grupp asså. Jag umgicks lite med sötnosarna som faktiskt verkar bry sig om mig en aning, idag. Helt sjutk asså, helt annan stämming. Dom var glada även om dom var rädda för saker jag inte tänker ta upp eftersom det inte är mig sak att skriva om. Dom brydde sig om mig precis som dom brydde sig om alla andra. Jag kände mig närvarande. Jag kände mig accepterad. Jag kände att det var okej, tillåtet, att få vara...mig. Det kändes bra. Det kändes så in i helvetes bra!
Därför vill jag bara säga Tack! Tack för att ni finns, tack för att ni bryr er, tack för att ni är ni!<333
Ni vet att jag ALLTID finns här för er!! ALLTID!! <333
söndag 18 november 2007
Don't tell me I'm burning the candle at both ends, tell me where to get more wax.
Söndag, 18 november
Ja. Onsdagens inlägg då.
Allt fortsatta att gå fel. Så mkt fel att jag inte alls orkar dra det här. Lets just say i've had much better days.
Efter att jag hittat min present som då var kvar, satte jag mig och väntade in alla sötnosar. men under tiden började jag göra några av frågorna själv eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig. Hade lyckats göra hyfsat många ändå, innan Hanna kom. Efter det började vi göra massa tillsammans och sedan kom även Malin och Kattis och hängde på. Efter ett tag kom även lilla Ida. :) Men hon skulle göra frågorna senare. Men Rambo hade hon med sig. Sötnosen. :)
Jag åkte hem till lunch sen också. Vägrade ta provet. Jag tänker inte låta KG dra mig ner så där. Han var inte ens tillåten att ge oss provet den dagen enligt rektorn som pappa ringt och pratat med under morgonen. Så gör han det ändå. Så jävla dålig stil. Aja, skönt att slippa ha honom som lärare mer. Well, har ju fortfarande lektionen där man ska besöka skolor, men utöver det är det inget liksom.
Väl hemma så tog jag en lååång promenad med älskade Baylee!<33
Sedan var det bara att hoppa in i duschen och börja med bakningen då det var min vecka att baka så jag skulle baka till tisdagen och torsdagen. Det var skönt att duscha. Bara låta varmvattnet rinna över en som en lätt massage. Riktigt skönt. Dröjde mig kvar där inne tills varmvattnet var slut. Sedan var det bakningen. När jag haft den i ugnen ett jävla tag ser jag att den fortfarand einte ser klar ut. Så jag tar ut o känner på den med en tandpetare. Men märker att den börjar färjas brun, så jag lägger sån där frigolit mojjs över eller vad det nu heter men märker att det inte gör ngn skillnad som edt i vanliga fall hade gjort. Så jag tar ut det ur ugnen och kommer på mig själv om att jag glömt ha i mjölet! HUR DUM FÅR JA BLI!? seriöst, måste allt gå fel hela tiden. Mamma blev road i alla fall, skrattade något så jag vet inte vad medan jag höll på att ge allt för att inte bara sätt amig ner och gråta mig till sömns. Något grymt löjligt att gråta över men när allt går åt helvete hela tiden och livet är som mitt liv är så kan man inte mer än hjälpa det.
Hur som helst. Sedan var det krogen time med Malin!! Haf inte haft så kul på så länge att ja inte ens kan minnas det!!
Ja. Onsdagens inlägg då.
Allt fortsatta att gå fel. Så mkt fel att jag inte alls orkar dra det här. Lets just say i've had much better days.
Efter att jag hittat min present som då var kvar, satte jag mig och väntade in alla sötnosar. men under tiden började jag göra några av frågorna själv eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig. Hade lyckats göra hyfsat många ändå, innan Hanna kom. Efter det började vi göra massa tillsammans och sedan kom även Malin och Kattis och hängde på. Efter ett tag kom även lilla Ida. :) Men hon skulle göra frågorna senare. Men Rambo hade hon med sig. Sötnosen. :)
Jag åkte hem till lunch sen också. Vägrade ta provet. Jag tänker inte låta KG dra mig ner så där. Han var inte ens tillåten att ge oss provet den dagen enligt rektorn som pappa ringt och pratat med under morgonen. Så gör han det ändå. Så jävla dålig stil. Aja, skönt att slippa ha honom som lärare mer. Well, har ju fortfarande lektionen där man ska besöka skolor, men utöver det är det inget liksom.
Väl hemma så tog jag en lååång promenad med älskade Baylee!<33
Sedan var det bara att hoppa in i duschen och börja med bakningen då det var min vecka att baka så jag skulle baka till tisdagen och torsdagen. Det var skönt att duscha. Bara låta varmvattnet rinna över en som en lätt massage. Riktigt skönt. Dröjde mig kvar där inne tills varmvattnet var slut. Sedan var det bakningen. När jag haft den i ugnen ett jävla tag ser jag att den fortfarand einte ser klar ut. Så jag tar ut o känner på den med en tandpetare. Men märker att den börjar färjas brun, så jag lägger sån där frigolit mojjs över eller vad det nu heter men märker att det inte gör ngn skillnad som edt i vanliga fall hade gjort. Så jag tar ut det ur ugnen och kommer på mig själv om att jag glömt ha i mjölet! HUR DUM FÅR JA BLI!? seriöst, måste allt gå fel hela tiden. Mamma blev road i alla fall, skrattade något så jag vet inte vad medan jag höll på att ge allt för att inte bara sätt amig ner och gråta mig till sömns. Något grymt löjligt att gråta över men när allt går åt helvete hela tiden och livet är som mitt liv är så kan man inte mer än hjälpa det.
Hur som helst. Sedan var det krogen time med Malin!! Haf inte haft så kul på så länge att ja inte ens kan minnas det!!
Tack Malin gumman för en grymt lyckad kväll/natt!
VI hade as kul! Dissade alla killar, blev fotograferade några ggr, och träffade Jossan, Julia, Karin, Sandra, och Julias pojkvän? As kul!
Jag+Malin=bäst på fest!
Vi kom hem närmare 2 på morgonen. Men jag får berätta mer senare. För nu ska jag in i stora huset och äta middag.
Pusshej.
Out of sight, out of mind.
Söndag, 18 november
Innan jag fortsätter med fortsäättningen från förra inlägget så kan jag ta och berätt ahur grymt hektisk min dag blev i måndags.
Jo, det var ju då så att jag först och främst inte sett på mitt schema att körkortsteorin börjat. Så jag tänkte att jag hade sovmorgon som vilken annan måndag som helst. Förutom det att sovmorgonen skulle kortas av lite då vi skulle till riksdagen. Så jag hade satt mobilen på ringing till klockan 9 så jag skulle hinna ta mig en lång promenad med bus och göra mig i ordning innan jag behövde åka. Men så halv 10 ringer mamma och säger at tjag mste vara klar till 10. Jag hade ju knappt gjort mig i orning alls. Hon säger att jagmåste till doktorn för man måste få lite teori om livmodercanser och om sprutan mot det innan man får hämt aut receptet p åapoteket. Och eftersom man bara för en grym rabatt på det då man är under 18 år och jag fyllde 18 dagen efter, så var det bråttom. Det vara bara att kasta på sig kläder, dra några lager mascara på sig, släppa ut vovven i rasthagen och sedan åka. Åkte dit och var klar på några minuter bara, om ens det. Men vi fick vänta ett jävla tag innan det var min tur då patienten innan mig hade dragit ut på tiden. Men hur som helst så fick mamma lov att sjuttsa mig direkt till stationen efter det så jag inte skulle missa bussen till stockholm. Där kom Hanna och mötte mig så jag skulle veta vart bussen gick ifrån. Hade inte ätit allt under hela dagen som har blivit som en tradition nu verkar det som, så jag gick in till stationen och köpte en kanelbulle och en ramlösa.
Väl i Stockholm fick vi tid att promenera runt på stan där ett tag. Mötte upp Ida och jag, Ida, Kattis, Malin och Hanna gick därefter in i olika affärer för att leta saker till vårat företag. Men utan resultat. Det var grymt dyrt, så vi fick lov att strunta i det. Sedan var det dags att traska vidare till riksdagen. Det var lite intressant, men våran guid var så entonig att det blev tröttsamt att lyssna på henne.
Senare var det dags att dra sig hemmåt igen. Ida och Hanna skulle stanna på stan där ett tag så jag, Malin och Kattis drog till bussen. Där märkte vi att vi kunnat ta en tidigare buss, men det spelade mindre roll då vi hittade sätt att roa oss på under tiden. Jag och Malin var hungriga så vi köpte lite godis...jag däremot var tvungen att hålla mig till en budget av 10 kr så det var INTE lätt att hitta ngt ätbart för så lite på stockholms station. Men men. Sedan såg Kattis en fotobås, eller vad det heter, och hon ville at vi alla tre skulle ta kort på oss i en sådan. Men då såg hon att den var ur funktion. Men så kom hon med den smarta iden att jag ju hade min kamera med mig. Så vi gick in i fotobåset ändå och tog fram min kamera och knäppte masa flummbilder ändå. :D Mycket roligt men grymt snygga resultat! ;)
Väl på bussen blev det många hinder. Först nån krash i strockholm och sedan några järnbalkar som låg spridda över vägen i Väsby. Tog över två timmar att komma hem till Uppsala igen. Drygt, men vi kom fram i alla fall.
Pappa kom och hämtade mig på stationen evigheter och en dag efter att ag anlänt dit. Men det var bara att stå ut. En gammal dam började prata med mig och klaga om alla taxibolag utom uppsalataxi. Det lät lite roligt. Sedan träffade jag på Alexander. Haha! :P
Anyway, hände troligen massa saker på kvällen sen också, men inget ja längre minns. Däremot minns jag att mycket inte gick min väg den dagen. Haha! Inte min turdag direkt. :P
Pusshej!
Innan jag fortsätter med fortsäättningen från förra inlägget så kan jag ta och berätt ahur grymt hektisk min dag blev i måndags.
Jo, det var ju då så att jag först och främst inte sett på mitt schema att körkortsteorin börjat. Så jag tänkte att jag hade sovmorgon som vilken annan måndag som helst. Förutom det att sovmorgonen skulle kortas av lite då vi skulle till riksdagen. Så jag hade satt mobilen på ringing till klockan 9 så jag skulle hinna ta mig en lång promenad med bus och göra mig i ordning innan jag behövde åka. Men så halv 10 ringer mamma och säger at tjag mste vara klar till 10. Jag hade ju knappt gjort mig i orning alls. Hon säger att jagmåste till doktorn för man måste få lite teori om livmodercanser och om sprutan mot det innan man får hämt aut receptet p åapoteket. Och eftersom man bara för en grym rabatt på det då man är under 18 år och jag fyllde 18 dagen efter, så var det bråttom. Det vara bara att kasta på sig kläder, dra några lager mascara på sig, släppa ut vovven i rasthagen och sedan åka. Åkte dit och var klar på några minuter bara, om ens det. Men vi fick vänta ett jävla tag innan det var min tur då patienten innan mig hade dragit ut på tiden. Men hur som helst så fick mamma lov att sjuttsa mig direkt till stationen efter det så jag inte skulle missa bussen till stockholm. Där kom Hanna och mötte mig så jag skulle veta vart bussen gick ifrån. Hade inte ätit allt under hela dagen som har blivit som en tradition nu verkar det som, så jag gick in till stationen och köpte en kanelbulle och en ramlösa.
Väl i Stockholm fick vi tid att promenera runt på stan där ett tag. Mötte upp Ida och jag, Ida, Kattis, Malin och Hanna gick därefter in i olika affärer för att leta saker till vårat företag. Men utan resultat. Det var grymt dyrt, så vi fick lov att strunta i det. Sedan var det dags att traska vidare till riksdagen. Det var lite intressant, men våran guid var så entonig att det blev tröttsamt att lyssna på henne.
Senare var det dags att dra sig hemmåt igen. Ida och Hanna skulle stanna på stan där ett tag så jag, Malin och Kattis drog till bussen. Där märkte vi att vi kunnat ta en tidigare buss, men det spelade mindre roll då vi hittade sätt att roa oss på under tiden. Jag och Malin var hungriga så vi köpte lite godis...jag däremot var tvungen att hålla mig till en budget av 10 kr så det var INTE lätt att hitta ngt ätbart för så lite på stockholms station. Men men. Sedan såg Kattis en fotobås, eller vad det heter, och hon ville at vi alla tre skulle ta kort på oss i en sådan. Men då såg hon att den var ur funktion. Men så kom hon med den smarta iden att jag ju hade min kamera med mig. Så vi gick in i fotobåset ändå och tog fram min kamera och knäppte masa flummbilder ändå. :D Mycket roligt men grymt snygga resultat! ;)
Väl på bussen blev det många hinder. Först nån krash i strockholm och sedan några järnbalkar som låg spridda över vägen i Väsby. Tog över två timmar att komma hem till Uppsala igen. Drygt, men vi kom fram i alla fall.
Pappa kom och hämtade mig på stationen evigheter och en dag efter att ag anlänt dit. Men det var bara att stå ut. En gammal dam började prata med mig och klaga om alla taxibolag utom uppsalataxi. Det lät lite roligt. Sedan träffade jag på Alexander. Haha! :P
Anyway, hände troligen massa saker på kvällen sen också, men inget ja längre minns. Däremot minns jag att mycket inte gick min väg den dagen. Haha! Inte min turdag direkt. :P
Pusshej!
fredag 16 november 2007
Faith is like a bird that feels dawn breaking and sings while it is still dark.
Fredag, 16 november
Ja, nu är det ju efter midnatt så nu är det fredag. Väldigt mycket har hänt sedan jag sist skrev här. Jag kanske får ta och dela upp det i lite olika inlägg så det inte blir så mycket att läsa på en dag. Kan bli lite små jobbigt då. Ögonen kanske protesterar lite.
Hur som helst. I tisdags, 13 november så fyllde jag 18 år!! YEAH BABY!! Det var efterlängtat kan jag gott ta och intyga er alla om. Men samtidigt känns det lite ledsamt också. Med ålder kommer mer ansvar. Något jag inte alls tycker är illa, men ibland blir det lite för mycket med allt runt omkring som måste göras helt enkelt. Men så funkar det, sådant är livet.
Anyway, nu ska jag inte ta och snurra in mig i något totalt oviktigt för stunden.
Hela dagen började ungefär lika illa som skråcken om att ha sönder en spegel. Usch ja, nu hoppas jag att lyckan vänder lite och börjar tycka om mig.
Så här började min dag:
Natten till min födelsedag, runt 3 kanske så vaknar jag av att Baylee blir ängslig och hoppar ner från sängen. Jag tänker inte så mycket på det då jag helt enkelt tror att hon hoppade ner eftersom hon blev för varm eller något. Någon halvtimme senare, när jag somnat om för inte alls länge sedan, så väcks jag på nytt av att Baylee gnyr lite och verkar vara jätte orolig. Först tänker jag att hon bara drömmer, men sedan hör jag hur hon går omkring i huset och hoppar upp och ner från soffan och börjar skälla lite någon gång så där. Sedan lugnade hon ner sig och jag tänkte att hon bara sett någon där ute eller hört något hon tyckte verkade lite skumt. Sedan, kanske 5 minuter senare känner jag hur jag får massa hundpussar i ansiktet och hur Baylee buffar lite försiktigt på mitt ansikte och desperat försöker få min uppmärksamhet. Av ren reflex från när hon var lite yngre och då hon annars hoppar ner från sängen för det blir för varmt och sdan vill upp igen när hon svalkat sig lite, så lyfter jag upp henne. Jag märker att hon är ovanligt nervös på något sätt och vill inte lägga sig ner. Inget jag riktiggt hade tänkt på innan då jag typ halvsov. Men hur som helst så märker jag sedan att hon sätter sig som om hon verkligen behövde bajsa. Så jag sätter mig up med ett ryck, minns att hon varit för trött för att orka gå ut precis innan jag tog in henne för att sova och tänder lampan. Då lyfter jag snabbt ner henne och märker att hela hennes blöja är full med bajs. Stackars liten. Sedan hade det kommit lite på hennes täcke på sängen och massor av olika ställen på golvet runt om i mitt hus. Så typiskt.
Så jag kliver upp, inser att jag kanske borde ta ut henne nu när jag faktiskt insett vad som pågår. Så jag kopplar henne och tar ut henne till gräsmattan där vi går runt i ungefär 30 minuter utan resultat. Så vi går in då jag nästan dör av trötthet då jag inte sovit bra alls på senaste tiden. Bajskaos mitt i natten var inte till stor hjälp heller. Men inte var det Baylees fel. Hon försökte ju säga till mig när jag sov att hon behövde gå ut, men ja var så halvt borta att jag bara inte uppfattade signalerna. Anyway, blöjan var det bara att låta henne gå utan. Den var ju ändå full med bajs och jag hade då inte tänkt sätta igång med massa bajs städande klockan 4 på natten liksom. Men jag tvättade sängen tog bort täcket där det kommit lite bajs på. Sedan fick hon tvätta sig själv och därefter fick hon ligga utan blöja på min säng. Thank god att hon är i höglöpet asså, för de blodar hon inte i alla fall. Skönt. Sedan gick vi och lade oss igen. Baylee skämdes så mycket att hon fick den där söta lilla puppy eyes minen som bara hundar kan lyckas dra asså, hon såg så oskyldig ut med hennes stora mörkbruna försägande ögon. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne även om hon bajsat ner hela mitt hus. Men som sagt så var det ju inte hennes fel. I alla fall så när jag lade henne där hon alltid brukar ligga i sängen, så märker jag hur det helt plötsligt kommer en söt liten goding till valp som trycker sig närmare och närmare intill mitt bröst och vill bara ligga tätt intill och gosa som att säga förlåt. Min lilla skönhet! <3
Vaknar på morgonen inte alls långt efter hela incidenten. Minns att jag ställt mobilen på ringning hela 20 minuter tidigare än vanligt. Suck. Men det var bara att sätta på snooz i 9 minuter för att möjligen ge mig en stunds blund igen. Men nej, de där minutrarna gick något alldelles för fort. Dröjde mig kvar där i de 20 extra minuterna jag hade och gick i stället upp 6.40 som jag vanligtvis ställer klockan på. Men dessa dagar brukar jag alltid dröja mig kvar till prick så jag fick 20 extra minuter ändå. Vilket var20 välbehövda minutrar kan jag då lugnt tala om.
När jag går upp tänder jag och ser att det ligger grymt mycket mer bajs över hela huset än vad jag först trott. Det gjorde mg inte gladare. Sedan märker jag hur jag inte hittar klänningen jag hade tänkt ha på mig och sedan försvann leggingsarna med. Allt går utför verkligen. Jag går in i garderoben och slår i överarmen och sedan höften. Sedan går jag ut därifrån och fastnar i handtaget. Seriöst, hur bra kan en dag börja liksom!!? Men hur som helst. Sedan gick jag in i badrummet och märkte att mitt hår stog åt alla håll som värsta knullrufset. Ja, inte vill det lägga sig ner heller. Men men, sedan märker jag hur allt mitt vardagliga smink bara har försvunnit. Kommer md tanken att jag kanske glömt de i stora huset men självklart är det låst in dit. Så jag struntade i det för tillfället och gick in till mig igen. Efter mycket bökande hittade jag klänningen jag ville ha på mig och leggingsarna med för den delen. Något bra i alla fall. Men sedan brjade det gå åt helvete igen. Min katt hade legat på mina leggings så det var bara att ta till rollern. NÄR JAG VÄL HITTAT EN!! Suck. Sedan märkte jag att katten legat på min SVARTA kofta också, ännu bättre liksom, då han är beige/vit. Ja, mamma var snäll och rollade den åt mig då jag hade fullt upp med andra saker. Sedan kom ajg på att jag var tvungen att göra glasyresn til lmockarutorna jag hade baka kvällen innan då jag hade glömt glasyren som jag så praktiskt kom på inte alls långt innan jag behövde åka och hade miljoner saker kvar att göra. Men jag lyckades, hann i tid till skolan men med en hel del nya blåmärken och ett bultande hjärta som efter all stress behöver en låång resa. Har inte nämt allt som hände under morgonen men det orkar jag heller inte göra. Det blev för mycket. Negativt rakt igenom liksom. Aja. Åkte till skolan. Hade lektion där vi fick chans att fixa lite mer med vilken skola vi skulle åka till och sådant. Riktigt kul när Malin ringde faktiskt. Hennes mobil har en great timing. :D
Anyway, vi ställde ut mockarutorna, oj så de gick åt. Fick över 100 kronor och typ inget kvar. Endast 2 små mini mini bitar.
Efter detta var det djursjukvård. Det var kul med det praktiska men eftersom allt gick fel för mig den dagen så fortsatte det såklart även då. Verkligen allt gick fel. Ni vill inte ens veta. Allt jag rörde, all mark jag gick på, allt var emot mig den dagen. Lyckad födelsedag liksom.
Jag fick världens finaste present av Hanna och Ida också! Gud så fin den är!! Tack tjejer!<33
Tänker fundera ut en riktigt bra plats att ställa den på där den syns bra! :D <33
Under dagens lopp var det grymt mycket som bara gick fel och fel. Allt gick åt skogen verkligen.
Men låt oss glömma exakt allt smått som under dagen fortsatte gå fel och hata mig. Låt oss istället snabbspola fram till slutet av skoldagen. Jag och Hanna bestämde oss för att gå på mattestugan för vi kände att vi behövde de då vi inte hunnit göra något i geometrin typ. Så vi gick dit. Jag hade självklart inga matteböcker eller något med mig så söta Hanna fick lov att dela med sig, vilket i och för sig inte var någon större grej då vi ändå låg på samma tal eftersom vi jobbat ihop. Vi skulle inte räkna pythagora sats sidan men eftersom vi trodde vi hade räknat resten så gjorde vi det ändå. Efter, är vi precis blivit klara med pythagoran så märker vi att vi missat en hel sida. Of course, vad mer kan gå fel liksom. Men självklart kunde vi inte stanna och fortsätta räkna eftersom vi skulle åka 16:45. Så vi packade ihop och gick ner till klassrummet. Väl där hade vi börjat packa ihop alla våra saker när allt heltplötsligt bara släcks. Med tankte på att det var bäckmörkt ute så blev det helt kolsvart inomhus med. Vi såg ingenting. Hanna springer och skriker som en liten tjur och jag kommer flygande efter henne då allt jag ser är Hanna och vill inte tappa bort henne. Väl nere syns ingen, Sedan bemöts vi av något vitt, spöket. Vi inser sedan att det var Robban och hand vita tröja som vi såg. Han fick sig ett gott skratt av oss två konstiga små saker. Det måste sett väldigt roligt ut. Hur som helst. Jag erbjuder Hanna sjutts så hon ska slippa behöva åka bussen helt själv till stationen. Hon tackar ja såklart och vi väntar på mamma. Går in i kohuset för att värma os slite medan vi väntar. Sedan kom hon och vi hoppar in. Åker till gränby för mamma behövde spolarvätska. Jävlar vilken tid det tog. Jag och Hanna satt och funderade på vad hon gjorde där inne egentligen. Ålade sig baklänges kanske? Nej, men sedan kom vi fram till att det troligen var en enorm kö som det kan vara där ibland. Så jag började förhöra Hanna på mikrobiologin lite för jag kände mig så dum som erbjudit henne sjutts för ja tänkte att det borde bli både snabbare och skönare. Men självklart kom ett förhinder upp nu med. Efter låånh tid kom mamma ut och slänger en stooor godispåse i min famn som jag och Hanna sitter och glupskar i oss av. :) Sedan sätter hon sig i bilen och berättar att spolarvätskan var slut. Lyckat liksom. Eller inte. Hur som helst. Därefter körde vi Hanna till stationen och sedan hem. Väl hemma tänkte jag visa mamma den fina presenten jag fått men självklart hade jag glömt den i skolan. och inte i skåpet heller. Men när Robban släckte så blev vi så chockade och bara sprang att jag glömde den ovanpå mitt skåp. Som sagt, vad mer kan gå fel?
Blir as ledsen, ringer varenda jävla lärare i hela skolan för att se om någon är kvar, men nej, inte en enda jävel var kvar. Då blev jag ledsen. Och eftersom allt hade gått fel från första början så började jag gråta. Blev enormt trött på allt. Usch. Messade Hanna som var urgullig och tröstade mig. Efter den incidenten var dagen förstörd för mig. Mer än innan. Nu hade det gått för långt. Var ledsen hela resten av kvällen på grund av att jag glömt min fina present. Var så rädd att någon skulle sno den innan jag kom till skolan dagen efter. Med tankte på hur mycket som blivit snott i våran klass så ville jag inte ta några risker. Så jag bestämde mig för att åka så tidigt att jag skulle vara där innan allt öppnades.
Precis innan maten fick ja gmina presenter. Den bästa var LUGNT systemkameran. Tack mamma och pappa. Sedan fick jag massa annat roligt också men orkar inte dra allting här.
Sedan var det middagen som gällde. Den jag hade valt. Potatisgratäng med kyckling, broccoli och majskolvar. Tihi, jag är som jag är, men det är ju såå gott! :D <33
Satte kameran på laddning för att kunna använda den dagen efter....men fortsättningen på det för vi veta i nästa inlägg.
Däremot kan jag dra lite snabbt om hur det gick med min fina present. Jag kom till skolan runt 7-halv 8. Hittade ingen som kunde låsa upp, min tur fortsatte med andra ord. Sedan helt plötsligt ser jag en kille, rektorn? nej, men någon, som åker en liten golfbil ungefär. Han ser mig utanför klassrumsbyggnaden och frågar om jag vill att han ska låsa upp, då blev jag glad. Ringde pappa som var inne i ladugården och frågade om någon hade nyckeln in dit. Så då kom han och min fina present var kvar!! Jag blev så lycklig. Ååh så lycklig jag blev. Jag bad pappa ta med sig den då jag inte ville ta risken att glömma den igen, med tanke på hur fel allting gick, och han gick med på det. Sedan var det bara att vänt ain Hanna och sedan de andra. Men det kommer i nästa inlägg.
Puss och godnatt nu kära läsare!<3
Ja, nu är det ju efter midnatt så nu är det fredag. Väldigt mycket har hänt sedan jag sist skrev här. Jag kanske får ta och dela upp det i lite olika inlägg så det inte blir så mycket att läsa på en dag. Kan bli lite små jobbigt då. Ögonen kanske protesterar lite.
Hur som helst. I tisdags, 13 november så fyllde jag 18 år!! YEAH BABY!! Det var efterlängtat kan jag gott ta och intyga er alla om. Men samtidigt känns det lite ledsamt också. Med ålder kommer mer ansvar. Något jag inte alls tycker är illa, men ibland blir det lite för mycket med allt runt omkring som måste göras helt enkelt. Men så funkar det, sådant är livet.
Anyway, nu ska jag inte ta och snurra in mig i något totalt oviktigt för stunden.
Hela dagen började ungefär lika illa som skråcken om att ha sönder en spegel. Usch ja, nu hoppas jag att lyckan vänder lite och börjar tycka om mig.
Så här började min dag:
Natten till min födelsedag, runt 3 kanske så vaknar jag av att Baylee blir ängslig och hoppar ner från sängen. Jag tänker inte så mycket på det då jag helt enkelt tror att hon hoppade ner eftersom hon blev för varm eller något. Någon halvtimme senare, när jag somnat om för inte alls länge sedan, så väcks jag på nytt av att Baylee gnyr lite och verkar vara jätte orolig. Först tänker jag att hon bara drömmer, men sedan hör jag hur hon går omkring i huset och hoppar upp och ner från soffan och börjar skälla lite någon gång så där. Sedan lugnade hon ner sig och jag tänkte att hon bara sett någon där ute eller hört något hon tyckte verkade lite skumt. Sedan, kanske 5 minuter senare känner jag hur jag får massa hundpussar i ansiktet och hur Baylee buffar lite försiktigt på mitt ansikte och desperat försöker få min uppmärksamhet. Av ren reflex från när hon var lite yngre och då hon annars hoppar ner från sängen för det blir för varmt och sdan vill upp igen när hon svalkat sig lite, så lyfter jag upp henne. Jag märker att hon är ovanligt nervös på något sätt och vill inte lägga sig ner. Inget jag riktiggt hade tänkt på innan då jag typ halvsov. Men hur som helst så märker jag sedan att hon sätter sig som om hon verkligen behövde bajsa. Så jag sätter mig up med ett ryck, minns att hon varit för trött för att orka gå ut precis innan jag tog in henne för att sova och tänder lampan. Då lyfter jag snabbt ner henne och märker att hela hennes blöja är full med bajs. Stackars liten. Sedan hade det kommit lite på hennes täcke på sängen och massor av olika ställen på golvet runt om i mitt hus. Så typiskt.
Så jag kliver upp, inser att jag kanske borde ta ut henne nu när jag faktiskt insett vad som pågår. Så jag kopplar henne och tar ut henne till gräsmattan där vi går runt i ungefär 30 minuter utan resultat. Så vi går in då jag nästan dör av trötthet då jag inte sovit bra alls på senaste tiden. Bajskaos mitt i natten var inte till stor hjälp heller. Men inte var det Baylees fel. Hon försökte ju säga till mig när jag sov att hon behövde gå ut, men ja var så halvt borta att jag bara inte uppfattade signalerna. Anyway, blöjan var det bara att låta henne gå utan. Den var ju ändå full med bajs och jag hade då inte tänkt sätta igång med massa bajs städande klockan 4 på natten liksom. Men jag tvättade sängen tog bort täcket där det kommit lite bajs på. Sedan fick hon tvätta sig själv och därefter fick hon ligga utan blöja på min säng. Thank god att hon är i höglöpet asså, för de blodar hon inte i alla fall. Skönt. Sedan gick vi och lade oss igen. Baylee skämdes så mycket att hon fick den där söta lilla puppy eyes minen som bara hundar kan lyckas dra asså, hon såg så oskyldig ut med hennes stora mörkbruna försägande ögon. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne även om hon bajsat ner hela mitt hus. Men som sagt så var det ju inte hennes fel. I alla fall så när jag lade henne där hon alltid brukar ligga i sängen, så märker jag hur det helt plötsligt kommer en söt liten goding till valp som trycker sig närmare och närmare intill mitt bröst och vill bara ligga tätt intill och gosa som att säga förlåt. Min lilla skönhet! <3
Vaknar på morgonen inte alls långt efter hela incidenten. Minns att jag ställt mobilen på ringning hela 20 minuter tidigare än vanligt. Suck. Men det var bara att sätta på snooz i 9 minuter för att möjligen ge mig en stunds blund igen. Men nej, de där minutrarna gick något alldelles för fort. Dröjde mig kvar där i de 20 extra minuterna jag hade och gick i stället upp 6.40 som jag vanligtvis ställer klockan på. Men dessa dagar brukar jag alltid dröja mig kvar till prick så jag fick 20 extra minuter ändå. Vilket var20 välbehövda minutrar kan jag då lugnt tala om.
När jag går upp tänder jag och ser att det ligger grymt mycket mer bajs över hela huset än vad jag först trott. Det gjorde mg inte gladare. Sedan märker jag hur jag inte hittar klänningen jag hade tänkt ha på mig och sedan försvann leggingsarna med. Allt går utför verkligen. Jag går in i garderoben och slår i överarmen och sedan höften. Sedan går jag ut därifrån och fastnar i handtaget. Seriöst, hur bra kan en dag börja liksom!!? Men hur som helst. Sedan gick jag in i badrummet och märkte att mitt hår stog åt alla håll som värsta knullrufset. Ja, inte vill det lägga sig ner heller. Men men, sedan märker jag hur allt mitt vardagliga smink bara har försvunnit. Kommer md tanken att jag kanske glömt de i stora huset men självklart är det låst in dit. Så jag struntade i det för tillfället och gick in till mig igen. Efter mycket bökande hittade jag klänningen jag ville ha på mig och leggingsarna med för den delen. Något bra i alla fall. Men sedan brjade det gå åt helvete igen. Min katt hade legat på mina leggings så det var bara att ta till rollern. NÄR JAG VÄL HITTAT EN!! Suck. Sedan märkte jag att katten legat på min SVARTA kofta också, ännu bättre liksom, då han är beige/vit. Ja, mamma var snäll och rollade den åt mig då jag hade fullt upp med andra saker. Sedan kom ajg på att jag var tvungen att göra glasyresn til lmockarutorna jag hade baka kvällen innan då jag hade glömt glasyren som jag så praktiskt kom på inte alls långt innan jag behövde åka och hade miljoner saker kvar att göra. Men jag lyckades, hann i tid till skolan men med en hel del nya blåmärken och ett bultande hjärta som efter all stress behöver en låång resa. Har inte nämt allt som hände under morgonen men det orkar jag heller inte göra. Det blev för mycket. Negativt rakt igenom liksom. Aja. Åkte till skolan. Hade lektion där vi fick chans att fixa lite mer med vilken skola vi skulle åka till och sådant. Riktigt kul när Malin ringde faktiskt. Hennes mobil har en great timing. :D
Anyway, vi ställde ut mockarutorna, oj så de gick åt. Fick över 100 kronor och typ inget kvar. Endast 2 små mini mini bitar.
Efter detta var det djursjukvård. Det var kul med det praktiska men eftersom allt gick fel för mig den dagen så fortsatte det såklart även då. Verkligen allt gick fel. Ni vill inte ens veta. Allt jag rörde, all mark jag gick på, allt var emot mig den dagen. Lyckad födelsedag liksom.
Jag fick världens finaste present av Hanna och Ida också! Gud så fin den är!! Tack tjejer!<33
Tänker fundera ut en riktigt bra plats att ställa den på där den syns bra! :D <33
Under dagens lopp var det grymt mycket som bara gick fel och fel. Allt gick åt skogen verkligen.
Men låt oss glömma exakt allt smått som under dagen fortsatte gå fel och hata mig. Låt oss istället snabbspola fram till slutet av skoldagen. Jag och Hanna bestämde oss för att gå på mattestugan för vi kände att vi behövde de då vi inte hunnit göra något i geometrin typ. Så vi gick dit. Jag hade självklart inga matteböcker eller något med mig så söta Hanna fick lov att dela med sig, vilket i och för sig inte var någon större grej då vi ändå låg på samma tal eftersom vi jobbat ihop. Vi skulle inte räkna pythagora sats sidan men eftersom vi trodde vi hade räknat resten så gjorde vi det ändå. Efter, är vi precis blivit klara med pythagoran så märker vi att vi missat en hel sida. Of course, vad mer kan gå fel liksom. Men självklart kunde vi inte stanna och fortsätta räkna eftersom vi skulle åka 16:45. Så vi packade ihop och gick ner till klassrummet. Väl där hade vi börjat packa ihop alla våra saker när allt heltplötsligt bara släcks. Med tankte på att det var bäckmörkt ute så blev det helt kolsvart inomhus med. Vi såg ingenting. Hanna springer och skriker som en liten tjur och jag kommer flygande efter henne då allt jag ser är Hanna och vill inte tappa bort henne. Väl nere syns ingen, Sedan bemöts vi av något vitt, spöket. Vi inser sedan att det var Robban och hand vita tröja som vi såg. Han fick sig ett gott skratt av oss två konstiga små saker. Det måste sett väldigt roligt ut. Hur som helst. Jag erbjuder Hanna sjutts så hon ska slippa behöva åka bussen helt själv till stationen. Hon tackar ja såklart och vi väntar på mamma. Går in i kohuset för att värma os slite medan vi väntar. Sedan kom hon och vi hoppar in. Åker till gränby för mamma behövde spolarvätska. Jävlar vilken tid det tog. Jag och Hanna satt och funderade på vad hon gjorde där inne egentligen. Ålade sig baklänges kanske? Nej, men sedan kom vi fram till att det troligen var en enorm kö som det kan vara där ibland. Så jag började förhöra Hanna på mikrobiologin lite för jag kände mig så dum som erbjudit henne sjutts för ja tänkte att det borde bli både snabbare och skönare. Men självklart kom ett förhinder upp nu med. Efter låånh tid kom mamma ut och slänger en stooor godispåse i min famn som jag och Hanna sitter och glupskar i oss av. :) Sedan sätter hon sig i bilen och berättar att spolarvätskan var slut. Lyckat liksom. Eller inte. Hur som helst. Därefter körde vi Hanna till stationen och sedan hem. Väl hemma tänkte jag visa mamma den fina presenten jag fått men självklart hade jag glömt den i skolan. och inte i skåpet heller. Men när Robban släckte så blev vi så chockade och bara sprang att jag glömde den ovanpå mitt skåp. Som sagt, vad mer kan gå fel?
Blir as ledsen, ringer varenda jävla lärare i hela skolan för att se om någon är kvar, men nej, inte en enda jävel var kvar. Då blev jag ledsen. Och eftersom allt hade gått fel från första början så började jag gråta. Blev enormt trött på allt. Usch. Messade Hanna som var urgullig och tröstade mig. Efter den incidenten var dagen förstörd för mig. Mer än innan. Nu hade det gått för långt. Var ledsen hela resten av kvällen på grund av att jag glömt min fina present. Var så rädd att någon skulle sno den innan jag kom till skolan dagen efter. Med tankte på hur mycket som blivit snott i våran klass så ville jag inte ta några risker. Så jag bestämde mig för att åka så tidigt att jag skulle vara där innan allt öppnades.
Precis innan maten fick ja gmina presenter. Den bästa var LUGNT systemkameran. Tack mamma och pappa. Sedan fick jag massa annat roligt också men orkar inte dra allting här.
Sedan var det middagen som gällde. Den jag hade valt. Potatisgratäng med kyckling, broccoli och majskolvar. Tihi, jag är som jag är, men det är ju såå gott! :D <33
Satte kameran på laddning för att kunna använda den dagen efter....men fortsättningen på det för vi veta i nästa inlägg.
Däremot kan jag dra lite snabbt om hur det gick med min fina present. Jag kom till skolan runt 7-halv 8. Hittade ingen som kunde låsa upp, min tur fortsatte med andra ord. Sedan helt plötsligt ser jag en kille, rektorn? nej, men någon, som åker en liten golfbil ungefär. Han ser mig utanför klassrumsbyggnaden och frågar om jag vill att han ska låsa upp, då blev jag glad. Ringde pappa som var inne i ladugården och frågade om någon hade nyckeln in dit. Så då kom han och min fina present var kvar!! Jag blev så lycklig. Ååh så lycklig jag blev. Jag bad pappa ta med sig den då jag inte ville ta risken att glömma den igen, med tanke på hur fel allting gick, och han gick med på det. Sedan var det bara att vänt ain Hanna och sedan de andra. Men det kommer i nästa inlägg.
Puss och godnatt nu kära läsare!<3
måndag 12 november 2007
Age makes us not childish, as some say; it finds us still true children.
Måndag, 12 november
Ja, då var det bara en dag kvar. Bara en dag tills jag fyller 18. EN DAG! Åh vad jag längtar. Gissar på att jag kommer att få en systemkamera. Längtar så jag dör. Då är jag 18 också och kan gå på krogen hur mycket jag vill!! WOHOO! KROGEN HERE I COME!! På onsdag ska jag och Malin på krogen. YEAH FÖR OSS!! Firandet med alla sötnosar får flyttas upp lite då det inte går nu i helgen. Dumma skola som ska komma i vägen med alla prov. Jaja, sånt är livet ibland. Min brorsa ska kidnappa mig också. Han ska väl ringa runt till folk jag känner som är minst 18 år och kolla vilka som ska hänga med. Vet inte exakt vad han har planerat för skumt denna gång, men alkohol är inblandat, det är jag säker på. Han sade att han hade planerat något speciellt. Nyfiken. En aldelles speciell middag ska jag få imorgon som jag själv får välja. Men jag valde att flytt amin födelsedags frukost till fredag eller lördag då jag inte kommer hinna äta den och njuta i lugn takt annars. Men sånt får man ta. Its life in the city liksom. Fast, ja, kan ju inte påstå att jag bor precis i centrum, men inte allt för långt ifrån ändå.^^
IMORGON FYLLER JAG 18!!
Idag åkte klassen till riksdagen i Sthockholm. Det var ganska så kul, men blev lite entonigt ibland då våran guide hade en sådan där röst man gärna somnar till. Men annars var det kul. Hadde hoppats på att det skulle vara något roligt möte med de olika partierna där men jusat idag var det såklart inte det. Men resten av veckan skulle det vara det. Typsikt eller vad liksom. Jaja, such be life. Gick på stan lite innan med Kattis, Malin, Ida och Hanna. Gick in i lite olika affärer för att kolla saker till vårat företag, hittade inget bra, de sakerna vi hittade var ju SVINDYRA. Jaja, sedan traskade vi vidare in till lite oliga sko och klädesaffärer. Lite mysigt så där.
Efter riksdagen skulle Hanna och Ida på stan och planera. Tihi. Så jag, Kattis och Malin drog till stationen och köpte godis. Sedan såg Kattis en sådan där foto sak som man kan sitta i och så tar den kort. Men när vi kom fram så var den ur funktion men då kom Kattis med den smarta iden att ja ghade min kamera med mig. Så vi hoppad ein där alla tre och tog ut min kamera och började knäppa kort. Haha! riktigt kul måste jag erkänna. Gardinen och jag kom itne bra överrens. Haha!
På bussen hem tog det typ 2 timmar. Först var det en olycka i Stockholm och sedan, i Väsby, så var det nå järnbalkar, eller vad det hette, över hela gatan, guuud vad lång tid det tog asså. But all safe, all well. Vi tog oss fram i alla fall. And thats what counts in the end. :)
Nä, nu ska jag gå och ta mer huvudvärkstabletter. Fick as ont i huvudet på riksdagen. :(
Puss&hej! <3
Ja, då var det bara en dag kvar. Bara en dag tills jag fyller 18. EN DAG! Åh vad jag längtar. Gissar på att jag kommer att få en systemkamera. Längtar så jag dör. Då är jag 18 också och kan gå på krogen hur mycket jag vill!! WOHOO! KROGEN HERE I COME!! På onsdag ska jag och Malin på krogen. YEAH FÖR OSS!! Firandet med alla sötnosar får flyttas upp lite då det inte går nu i helgen. Dumma skola som ska komma i vägen med alla prov. Jaja, sånt är livet ibland. Min brorsa ska kidnappa mig också. Han ska väl ringa runt till folk jag känner som är minst 18 år och kolla vilka som ska hänga med. Vet inte exakt vad han har planerat för skumt denna gång, men alkohol är inblandat, det är jag säker på. Han sade att han hade planerat något speciellt. Nyfiken. En aldelles speciell middag ska jag få imorgon som jag själv får välja. Men jag valde att flytt amin födelsedags frukost till fredag eller lördag då jag inte kommer hinna äta den och njuta i lugn takt annars. Men sånt får man ta. Its life in the city liksom. Fast, ja, kan ju inte påstå att jag bor precis i centrum, men inte allt för långt ifrån ändå.^^
IMORGON FYLLER JAG 18!!
GRATTIS MIG!!
Idag åkte klassen till riksdagen i Sthockholm. Det var ganska så kul, men blev lite entonigt ibland då våran guide hade en sådan där röst man gärna somnar till. Men annars var det kul. Hadde hoppats på att det skulle vara något roligt möte med de olika partierna där men jusat idag var det såklart inte det. Men resten av veckan skulle det vara det. Typsikt eller vad liksom. Jaja, such be life. Gick på stan lite innan med Kattis, Malin, Ida och Hanna. Gick in i lite olika affärer för att kolla saker till vårat företag, hittade inget bra, de sakerna vi hittade var ju SVINDYRA. Jaja, sedan traskade vi vidare in till lite oliga sko och klädesaffärer. Lite mysigt så där.
Efter riksdagen skulle Hanna och Ida på stan och planera. Tihi. Så jag, Kattis och Malin drog till stationen och köpte godis. Sedan såg Kattis en sådan där foto sak som man kan sitta i och så tar den kort. Men när vi kom fram så var den ur funktion men då kom Kattis med den smarta iden att ja ghade min kamera med mig. Så vi hoppad ein där alla tre och tog ut min kamera och började knäppa kort. Haha! riktigt kul måste jag erkänna. Gardinen och jag kom itne bra överrens. Haha!
På bussen hem tog det typ 2 timmar. Först var det en olycka i Stockholm och sedan, i Väsby, så var det nå järnbalkar, eller vad det hette, över hela gatan, guuud vad lång tid det tog asså. But all safe, all well. Vi tog oss fram i alla fall. And thats what counts in the end. :)
Nä, nu ska jag gå och ta mer huvudvärkstabletter. Fick as ont i huvudet på riksdagen. :(
Puss&hej! <3
söndag 11 november 2007
The first and wisest of them all professed To know this only, that he nothing knew.
Söndag, 11 november
Varför känner jag mig alltid så tom och vilsen varje gång jag sätter mig här för att skriva? Kanske är det för att alla känslor jag knipit ihop under dagen helt enkelt väller fram. Kanske är det för att jag vet att jag är helt själv, med ingen som kan dömma varenda rörelse jag tar eller varenda andetag jag andas. Ingen utom Baylee, och hon kan ändå inte skvallra. Inte på så sätt.
Jag sitter i mitt rum, helt själv med Baylee och marsvinen som undantag. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ingen finns där som får mig att känna mig ovärdig. Jag kan göra precis vad jag vill, jag skulle kunna dansa upp och ned med trosorna på huvudet och ingen skulle märka. Ingen. Jag är själv. Det är skönt att bo själv. Men jag vill inte vara själv. Jag saknar att ha någon bredvid mig. Någon att berätta allt för. Någon jag kan mysa med och sova med. Jag saknar att vakna upp bredvid någon med ett leende på läpparna från den ömsamma pussen jag vaknat från. Jag saknar känslan att vara älskad. Saknar tryggheten. Jag saknar de kärleksfulla blickarna där om ögonen kunde tala, skulle säga "jag älskar dig mer än allt annat på jorden och det kommer jag altid att göra." Jag saknar den känslan. Jag saknar att ha någon som kommer smygande bakifrån och omfamnar mig och ger mig en puss tills jag vänder mig om och ser in i de ögon som står för kärlek och sedan pussa honom. Jag saknar att kunna ligga tätt intill dig och höra varenda hjärtslag, känna varenda andetag medan du håller om mig. Jag saknar din humor och din underbara röst. Jag saknar din kropp allt vi gjorde tillsammans. Jag saknar våra långa telefonsamtal och alla miljarder gånger vi skrattade tillsammans. Jag saknar känslan att kunna känna mig helt bekväm, trygg, säker och älskad i full tystnad med dig. Jag älskar allt som har med dig att göra och jag vet att du känner detsamma. Jag saknar redan din röst även om jag precis pratat med dig. Jag längtar tills om en halvtimme då du ska ringa mig igen. Varför kan inte saker vara som förut? Varför måste vi bo så långt ifrån varandra? Varför måste allt vara så komplicerat?
Saker är inte alltid rättvisa, sånt är livet. Men vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Känns som att allt är fel just nu. Jag undrar hur livet kommer se ut för mig i framtiden. Blir rädd bara av tanken.
Såg filmen "Roomer has it" den var bra, men jag hade sett den förut.
Btw;
GRATTIS PAPPA PÅ FARSDAG! <3
Nu börjar Cold Case. De ska jag se. Gillar det programmet.
Det verkar vara ett bra avsnitt idag.
Varför känner jag mig alltid så tom och vilsen varje gång jag sätter mig här för att skriva? Kanske är det för att alla känslor jag knipit ihop under dagen helt enkelt väller fram. Kanske är det för att jag vet att jag är helt själv, med ingen som kan dömma varenda rörelse jag tar eller varenda andetag jag andas. Ingen utom Baylee, och hon kan ändå inte skvallra. Inte på så sätt.
Jag sitter i mitt rum, helt själv med Baylee och marsvinen som undantag. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ingen finns där som får mig att känna mig ovärdig. Jag kan göra precis vad jag vill, jag skulle kunna dansa upp och ned med trosorna på huvudet och ingen skulle märka. Ingen. Jag är själv. Det är skönt att bo själv. Men jag vill inte vara själv. Jag saknar att ha någon bredvid mig. Någon att berätta allt för. Någon jag kan mysa med och sova med. Jag saknar att vakna upp bredvid någon med ett leende på läpparna från den ömsamma pussen jag vaknat från. Jag saknar känslan att vara älskad. Saknar tryggheten. Jag saknar de kärleksfulla blickarna där om ögonen kunde tala, skulle säga "jag älskar dig mer än allt annat på jorden och det kommer jag altid att göra." Jag saknar den känslan. Jag saknar att ha någon som kommer smygande bakifrån och omfamnar mig och ger mig en puss tills jag vänder mig om och ser in i de ögon som står för kärlek och sedan pussa honom. Jag saknar att kunna ligga tätt intill dig och höra varenda hjärtslag, känna varenda andetag medan du håller om mig. Jag saknar din humor och din underbara röst. Jag saknar din kropp allt vi gjorde tillsammans. Jag saknar våra långa telefonsamtal och alla miljarder gånger vi skrattade tillsammans. Jag saknar känslan att kunna känna mig helt bekväm, trygg, säker och älskad i full tystnad med dig. Jag älskar allt som har med dig att göra och jag vet att du känner detsamma. Jag saknar redan din röst även om jag precis pratat med dig. Jag längtar tills om en halvtimme då du ska ringa mig igen. Varför kan inte saker vara som förut? Varför måste vi bo så långt ifrån varandra? Varför måste allt vara så komplicerat?
Saker är inte alltid rättvisa, sånt är livet. Men vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Känns som att allt är fel just nu. Jag undrar hur livet kommer se ut för mig i framtiden. Blir rädd bara av tanken.
Såg filmen "Roomer has it" den var bra, men jag hade sett den förut.
Btw;
GRATTIS PAPPA PÅ FARSDAG! <3
Nu börjar Cold Case. De ska jag se. Gillar det programmet.
Det verkar vara ett bra avsnitt idag.
The eyes are the window to the soul.
Lördag, 10 november
Söndag, 11 november
Morgonen började dåligt. Dålig start.
Hade satt mobilen på ringning klockan 8. Den ringde prick på. Usch ja. Gå upp så tidigt på en lördag. Men men, jag kämpade mig upp. Baylee ville inte upp hon heller. Hon blängde upp på mig som för att tala om att jag skulle stänga av mobilen och gå och lägga mig igen. Min lilla sötnos. Men hon fick inte sin vilja. Jag klev upp. Gjorde mig i ordning. Tog mig några minuter framför datorn. Fortsatte sedan att göra mig i ordning. Gick in till stora huset. Rastade Baylee lite. Gick upp för trappan i stora huset, möttes av en grymt förbannad mamma. Oväntat? Eh, nej. Fick en utskällning direkt. Allt jag sagt var "Hej". Men men. Det var bara att bita ihop och ta det. Orkade inte säga emot. Orkade inte göra det värre. Jag hade fixat hundvakt, men det blev helt enkelt inte av. Vet inte varför. Det bara gick inte. Så var utan hundvakt och var tvungen att åka iväg för dagen. Sade att om det verkligen inte gick så fick jag ta med mig henne, men då börjar hon käfta emot om det. Vad ska jag säga då. Satt där i tystnad. Inget jag sade hjälptes ju ändå. Lät henne avreagera sig.
Allt blev så tressigt och det blev så mycket tjafs att jag helt totalt glömde äta. Tanken slog mig inte ens. Sedan var det dags att åka. Har fortfarande sommardäck på bilarna så vi fick bege oss mycket tidigare än vanligt vilket resulterade i att jag kom till tågstationen 40 minuter för tidigt. Men jag hade inte orkat säga emot, så jag lät det glida. Väl där sade jag hejdå till mamma och Baylee och traskade sedan in till stationen där jag gick och köpte ett ungdomskort. Väntade i de 40 minuterna tills tåget kom. Hoppade på. Träffade Håkan som klev av tåget. Han hade sovit hos Hanna. Väl på tåget träffade jag Hanna och Ida. Satte mig vid dem såklart. Kramades. Tåget åkte vidare. I Skyttorp klev Malin på. Sedan åkte vi alla vidare till Kattis i Tierp. Väl där hoppade vi av tåget och gick hem till Kattis där även Fredrik var. Han skulle åka ner till stan i Uppsala men var där ett litet tag först. Kattis och Fredrik åkte till Kattis mamma och köpte lite saker vi behövde till vårat företag. När de sedan kom tillbaks var vi alla lagom hungriga så Hanna och Ida drog till närmaste Hemköp affär för att köpa lite lunch tillbehör. Sedan började Ida laga mat. Och jävlar vad gott det blev. Hon är duktig hon.
Hur som haver. Efter det var det dags att sätta igång med arbetet. Jag och Ida satte oss framför datorn och började skriva på affärsplanen medan Kattis och Hanna började sy halsband. Kattis den söten visste inte vad hon skulle göra så hon gjorde en kladdkaka. Den sötnosen! Och den blev super god!
Hur som helst. Tog en fika paus, åt kladdkaka och kakor som Ida och Hanna passat på att köpa i affären och så drack vi saft. Det var gott.
Sedan var det bara och sätta igång med arbetet igen. Då ville kattis sy själva koppel handtaget vilket hon självklart fick. Jätte fint blev det. Allt blev jätte fint. Så stolt över alla er flickor.
Jag tog mig en liten paus på några minuter som alla gjorde någon gång. Under min paus lekte jag med Suki. Älskar den kattungen asså. Sprang runt hela huset med måttbandet och en Suki springande tätt efter mig. Haha! Jag höll på att garva ihjäl mig. Solo den sköna katten var såklart lika chill som vanligt. Och Melvin lika söt som alltid.
Efter några timmars arbete kom Fredrik hem igen. Han hade köpt en ny mobil, K810i. Då blev Kattis lagom avundsjuk.
När klockan var 10 i 5 var det dags att bege sig. Jag var tvungen att vara hemma tidigt eftersom mamma var så förbannad. Och då hängde alla andra på. Så jag fick sällskap på tåget. :)
Klev av i Uppsala. Pappa stog och väntade med bilen. Då blev jag chockad. Men skönt var det. Åkte hem. Och självklart ska han ta upp massa saker som han vet att jag blir upprörd av. Men ännu en gång var det bara att bita ihop och svara på allt. Sedan kom vi in på KG ämnen. Vi kom överrens om att han ska ringa rektorn angående KG på måndag. Så så får det bli nu.
Åt middag. Såg en as dålig film "Just my luck" hette den. Sedan såg jag en till film men ja minns inte vad den hette. Ingen film som var så där super bra i alla fall. Men men. Så kan det gå ibland.
Sedan gick jag in till mitt hus. Logga in på datorn, satte på en musikkanal faktiskt och började lulla runt. Sedan var det helt plötsligt någon som addade mig angående gårdagens inlägg. Hon/han ville visa att det visst var någon som brydde sig även om jag nu inte känner personen. Kändes faktiskt väldigt bra att veta att det finns riktiga människor där ute också. Inte bara en masa falskhet. Har däremot ingen aning om vem det var jag pratade med. Men men, sak samma. Det viktiga är väl att den brydde sig.
Hjälpte Minii med djursjukvårdsarbetet en del. Sedan kom vi överrens om att vi ska gå runt med "Bojkotta KG provet" på bussen på måndag. Pappas förslag som jag och Minii nappae på direkt. Har fått nog av idiot lärare som inte bryr sig mer än vad de bryr sig om en sten mitt inne i skogen någonstans.
Nu sitter jag här. Farsdag imorn. Har inte köpt ett skit. Får väl åka ut imorn och köpa lite saker imorgon innan firandet. Det brukar lösa sig.
Nej, nu orkar jag inte tänka mer. Orkar inte lägga mer energi i dessa bokstäver jag varsamt trycker ner med fingrarna på tangentbordet. Min hjärna brinner. Överflöd.
Hejdå.
Söndag, 11 november
Morgonen började dåligt. Dålig start.
Hade satt mobilen på ringning klockan 8. Den ringde prick på. Usch ja. Gå upp så tidigt på en lördag. Men men, jag kämpade mig upp. Baylee ville inte upp hon heller. Hon blängde upp på mig som för att tala om att jag skulle stänga av mobilen och gå och lägga mig igen. Min lilla sötnos. Men hon fick inte sin vilja. Jag klev upp. Gjorde mig i ordning. Tog mig några minuter framför datorn. Fortsatte sedan att göra mig i ordning. Gick in till stora huset. Rastade Baylee lite. Gick upp för trappan i stora huset, möttes av en grymt förbannad mamma. Oväntat? Eh, nej. Fick en utskällning direkt. Allt jag sagt var "Hej". Men men. Det var bara att bita ihop och ta det. Orkade inte säga emot. Orkade inte göra det värre. Jag hade fixat hundvakt, men det blev helt enkelt inte av. Vet inte varför. Det bara gick inte. Så var utan hundvakt och var tvungen att åka iväg för dagen. Sade att om det verkligen inte gick så fick jag ta med mig henne, men då börjar hon käfta emot om det. Vad ska jag säga då. Satt där i tystnad. Inget jag sade hjälptes ju ändå. Lät henne avreagera sig.
Allt blev så tressigt och det blev så mycket tjafs att jag helt totalt glömde äta. Tanken slog mig inte ens. Sedan var det dags att åka. Har fortfarande sommardäck på bilarna så vi fick bege oss mycket tidigare än vanligt vilket resulterade i att jag kom till tågstationen 40 minuter för tidigt. Men jag hade inte orkat säga emot, så jag lät det glida. Väl där sade jag hejdå till mamma och Baylee och traskade sedan in till stationen där jag gick och köpte ett ungdomskort. Väntade i de 40 minuterna tills tåget kom. Hoppade på. Träffade Håkan som klev av tåget. Han hade sovit hos Hanna. Väl på tåget träffade jag Hanna och Ida. Satte mig vid dem såklart. Kramades. Tåget åkte vidare. I Skyttorp klev Malin på. Sedan åkte vi alla vidare till Kattis i Tierp. Väl där hoppade vi av tåget och gick hem till Kattis där även Fredrik var. Han skulle åka ner till stan i Uppsala men var där ett litet tag först. Kattis och Fredrik åkte till Kattis mamma och köpte lite saker vi behövde till vårat företag. När de sedan kom tillbaks var vi alla lagom hungriga så Hanna och Ida drog till närmaste Hemköp affär för att köpa lite lunch tillbehör. Sedan började Ida laga mat. Och jävlar vad gott det blev. Hon är duktig hon.
Hur som haver. Efter det var det dags att sätta igång med arbetet. Jag och Ida satte oss framför datorn och började skriva på affärsplanen medan Kattis och Hanna började sy halsband. Kattis den söten visste inte vad hon skulle göra så hon gjorde en kladdkaka. Den sötnosen! Och den blev super god!
Hur som helst. Tog en fika paus, åt kladdkaka och kakor som Ida och Hanna passat på att köpa i affären och så drack vi saft. Det var gott.
Sedan var det bara och sätta igång med arbetet igen. Då ville kattis sy själva koppel handtaget vilket hon självklart fick. Jätte fint blev det. Allt blev jätte fint. Så stolt över alla er flickor.
Jag tog mig en liten paus på några minuter som alla gjorde någon gång. Under min paus lekte jag med Suki. Älskar den kattungen asså. Sprang runt hela huset med måttbandet och en Suki springande tätt efter mig. Haha! Jag höll på att garva ihjäl mig. Solo den sköna katten var såklart lika chill som vanligt. Och Melvin lika söt som alltid.
Efter några timmars arbete kom Fredrik hem igen. Han hade köpt en ny mobil, K810i. Då blev Kattis lagom avundsjuk.
När klockan var 10 i 5 var det dags att bege sig. Jag var tvungen att vara hemma tidigt eftersom mamma var så förbannad. Och då hängde alla andra på. Så jag fick sällskap på tåget. :)
Klev av i Uppsala. Pappa stog och väntade med bilen. Då blev jag chockad. Men skönt var det. Åkte hem. Och självklart ska han ta upp massa saker som han vet att jag blir upprörd av. Men ännu en gång var det bara att bita ihop och svara på allt. Sedan kom vi in på KG ämnen. Vi kom överrens om att han ska ringa rektorn angående KG på måndag. Så så får det bli nu.
Åt middag. Såg en as dålig film "Just my luck" hette den. Sedan såg jag en till film men ja minns inte vad den hette. Ingen film som var så där super bra i alla fall. Men men. Så kan det gå ibland.
Sedan gick jag in till mitt hus. Logga in på datorn, satte på en musikkanal faktiskt och började lulla runt. Sedan var det helt plötsligt någon som addade mig angående gårdagens inlägg. Hon/han ville visa att det visst var någon som brydde sig även om jag nu inte känner personen. Kändes faktiskt väldigt bra att veta att det finns riktiga människor där ute också. Inte bara en masa falskhet. Har däremot ingen aning om vem det var jag pratade med. Men men, sak samma. Det viktiga är väl att den brydde sig.
Hjälpte Minii med djursjukvårdsarbetet en del. Sedan kom vi överrens om att vi ska gå runt med "Bojkotta KG provet" på bussen på måndag. Pappas förslag som jag och Minii nappae på direkt. Har fått nog av idiot lärare som inte bryr sig mer än vad de bryr sig om en sten mitt inne i skogen någonstans.
Nu sitter jag här. Farsdag imorn. Har inte köpt ett skit. Får väl åka ut imorn och köpa lite saker imorgon innan firandet. Det brukar lösa sig.
Nej, nu orkar jag inte tänka mer. Orkar inte lägga mer energi i dessa bokstäver jag varsamt trycker ner med fingrarna på tangentbordet. Min hjärna brinner. Överflöd.
Hejdå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)