Måndag, 19 november
Tisdag, 20 november
Typ hej!
Nu ska jag berätta om hur min torsdag var ännu en "lyckad" dag. Förutom krogen så har den senaste tiden i mitt liv varit åt helvete! Får mig att bara vilja leva på krogen. "livet är en fest" Det får mig att vilja leva som det citatet.
I torsdags då. Började vanlig tid 20 över 8. Hade småföretagande A direkt. Det är alltid mysigt. Gillar faktiskt den lektionen. Sedan var det idrott och redan där började allt falla. Nog med att jag hade glömt idrottskläderna och att "fröken Anna" inte blev så värst glad över det, men sedan var det dags. Usch vad trött jag blir. Hon ville prata med mig på sitt kontor. Så jag lunkade på efter henne. Suck vad trött jag blir. Ja, snacket då. Arg var hon ju i och försig inte, men hon låter alltid så arg. Hon började ta snacket med hur jag inte får glömma idrottskläder även om det var första gången. I alla fall för i år. Hon tycker inte det gills som en bra ursäkt. Men vad ska jag göra när mit tliv rasar då? Faller ihop mitt framför ögonen på mig utan att jag kan göra något åt det eftersom allt jag gör bara förvärrar saken? Ge mig ett förslag så gör jag det!!
I alla fall, Minii och Jompa behövde en "assistent" till lektionen så jag tog på mig ansvaret. Fick i alla fall halv närvaro för det. Bättre än inget ju.
Anna hade pratat med Johnny också, Yippie liksom. Det gick ju åt helvete för mig på idrotten förra året och nu när jag faktiskt försöker så ska hon dra mig ner och släpa mig på marken som om jag vore en slav utan värde. Vad är det här för skit!? Vad lever jag i för helvete!? Vad går jag i för sjuk skola!? Tror lärarna att de har en rumpa gjord av guld eller! Nog med det! Jag tänke rinte ta skiten längre! Dags att börja stå upp för mig själv nu! Det är verkligen dags. Väx upp, Kim, väx upp! Vad är det för fel på mig? Varför vågar jag inte stå upp för mig själv? Varför tillåter jag alla att trampa över mig med deras smutsiga skor som om jag vore en sliten matta? Varför låter jag folk trycka ner mig bara så de ska känna att de har någon med mindre värde än de själva? Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara stå upp för mig själv!? Något jag verkligen måste jobba på. Men hur ska jag finna tid eller ork till det när jag inte ens kan hålla mig vaken en hel dag, knappt så det räcker till i skolan liksom. Mitt liv är kaos, allt är kaos. Humöret tappas, orken tappas, glädjen tappas. Allt är borta. Mitt liv är täckt med det mörkaste molnet. Ett moln som förföljer mig. Som vägrar låta mig se ens en skymt av solen. Deprimerad. Mitt liv rasar samman, det lilla som finns kvar det vill säga.
Jag hör om alla i klassen som bara hoppar av eller slutar. Jag avundas dem, men samtidigt inte. Dom slipper, dom slipper hemskheten. Dom behöver vakna varje morgon och veta att det kommer vara ännu en dag av att möta på helvetet. Samtidigt tycker jag att många ger upp för snabbt. Men kanske är det bättre att ge upp för snabbt, än att försvinna hel från världen och aldrig kunna återfå krafterna helt. Kanske gör dom det rätta. Kanske är det jag som bör tänka om lite. Jag vet inte.
Men något jag vet är att mina föräldrar inte skulle ha förståelse alls för mig om jag sade att jag ville hoppa av. Arga skulle de bli och totalvägra. Däremot är jag 18, nya förväntningar, nytt ansvar. Det blir för mycket. För mycket tyngd. En tngd som aldrig släpps. Den bara släpas efter mig som tio ton tungt metall. Det försvinner aldrig. Det bara ökar. Orken att ta sig genom en dag blir hårdare för varje dag. Släpet ökar, orken minskar. Man skulle tro att man skulle bli stark av att släpa så mycket efter sig. Men jag är inte så säker på det. Muskler har jag då inte märkt någon skillnad på och starkare psykist, "i wouldnt hold my breath on it".
Nej men hej. Det här inlägget skulle typ vara om i torsdags. Blev väl det, men med lite extra krydda i liksom.
Okay, back on track då. Efter idrotten så var det lunch. Ingen större aptit, men äter för att inte märkas. När lunchen passerat var det ingen större nyhet. Drog mig in till biblioteket för att dryga mig framför datorn under hela den enormt långa håltimmen. Sabina kom in och mötte mit där senare och vi drygade oss framför datorn. Ringde upp brorsan och frågade om några siter där man kunde hitta krogenbilder på nätet, och lika sant som sagt hjälpte han mig fram där. Han tyckte det var väldigt kul att se "lillsyrrans" kort uppe på nätet från krogen. Anyway, har glömt leta fler kort så hittils har jag bara hittat en.
Efter håltimmen var det matte. Ja, man kan ju gott ta och intyga att våra matte lektioner alltid blir lite extra speciella. Hade vikarie igen. Malin och Kattis gick ut i grupprummet för att göra lite geometri som de missat då de haft djurhusvecka. Hanna satt vid andra bordet med Sabina och räknade och jag satt med Sund och Jonathan till slut. Vi skrattade så jag vet inte vad. Känns så skönt att prata och ha sig med några man inte alltid umgås med. Känns skönt.
I alla fall. Efter ett tag märkte vi hur Marcus glodde på oss och skrattadre av att vi skrattade. Så vi bjöd glatt in honom till vårat bord där snacket om hur tom jag var i huvudet och trött efter gårdagens krogen kväll och bakande och hela fadderuttan. Han konstanterade att jag ändå var jävligt smart eftersom jag alltid förstod allting på matten, men där kom jag snabbt som tillägg och sade att jag egentligen inte fattar ett skit mer än på lektionerna. På proven visas liksom ett helt annat resultat. Men han gav sig inte, sa istället att jag var ett "undermedvetet geni" men tyckte det lät roligare att säga "undermedvetet underbarn" istället, så det fick bli det jag skulle föreställa då då. Haha! Det fick mig att skratta så jag vet inte vad. Jag var ju redan tom i huvudet men sedan kom vi alla på att tom i huvudet kunde jag inte vara eftersom då skulle det eka där inne och då skulle jag ju minnas allt eftersom det skulle eka om det där inne. Så då sa jag. "Haha! Okej, jag är tom i huvudet med sån där stoppning emellan..du vet som kan finnas i väggar" Som sagt. Mattelektionerna är alltid något extra. På ett sätt är jag faktiskt lite glad att jag valde matte B, även om det innebär att jag måste kämpa extra mycket som jag inte ens har orken för.
Sund insisterar om att jag är kär i Marcus, men det kan jag gott ta och intyga er alla om att vi är bara vänner. Inget mer, inget mindre. Så det så! :P
Efter matten gick jag och Sund till lärarrummet, skulle se hur mycket jag sålt för och wohoo!! ALLA bitar var borta. 114 kronor fick vi!! YEAAAH!! Whos the best, Im the best. Haha! nej då. Nu ska vi inte vara sånna. Men det kändes skönt att allt blivit sålt. Då slapp jag bära hem massor igen. Fast i och för sig hade jag och Sund tänkt äta upp det om något blivit över, men nu behövdes inte det. :P Haha!
Torsdag efter skolan minns jag inte så mycket av. Var med Pelle massor, min lilla älskling. Du måste bli bra gubben, du MÅSTE!! <33
Sedan så somnade jag tror jag, Imprincip direkt efter skolan. Vaknade väl någon gång så där, kollade datorn kanske, och somnade om. Helt sjukt. Men jag mår inte bra. Jag är inte sjuk, men det är för mycket som händer just nu. Jag mår inte bra. Sedan väckten jag sent och gick hem till mig och somnade om direkt. Helt sjukt. Jag fattar inte. Hur kan en människa må så dåligt!? Hur kan en människa må så dåligt utan att någon ser eller bryr sig!? Är jag så osynlig? Är jag så ovärd all uppmärksamhet? Är jag så mycket i vägen för er?
En liten tankeställare till alla er läsare, vilka ni nu är. (från idag, eller mån. 19/11)
Jag laddade upp en bild på Bilddagboken för några dagar sedan. En bild med en text nedanför förklarande lite om hur jag mår. Vilka kommenterade med söta små inlägg för att försöka få mig att må bättre. Jo det ska jag tal aom för er. Det var ENDAST folk som jag inte umgås med varje dag. Om man inte räknar med Cajsa, för hon vet ändå hur mycket hon betyder för mig, så var det bara folk som inte ens är i den "gruppen" som jag umgås i. Helt sjukt. Man börjar nästan fundera över hur mycket personerna i min grupp bryr sig om en. Inte verkar det vara mycket i alla fall. Och det verkar minska för varje dag. Jag blir mer och mer osynlig. Alla drar utan att vänta, alla går utan att säga till, alla kramar alla varje dag utom mig, alla finns där för alla utom för mig, alla beter sig som riktiga vänner mot alla, utom mot mig. I min grupp asså. Jag umgicks lite med sötnosarna som faktiskt verkar bry sig om mig en aning, idag. Helt sjutk asså, helt annan stämming. Dom var glada även om dom var rädda för saker jag inte tänker ta upp eftersom det inte är mig sak att skriva om. Dom brydde sig om mig precis som dom brydde sig om alla andra. Jag kände mig närvarande. Jag kände mig accepterad. Jag kände att det var okej, tillåtet, att få vara...mig. Det kändes bra. Det kändes så in i helvetes bra!
Därför vill jag bara säga Tack! Tack för att ni finns, tack för att ni bryr er, tack för att ni är ni!<333
Ni vet att jag ALLTID finns här för er!! ALLTID!! <333
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar