Söndag, 11 november
Varför känner jag mig alltid så tom och vilsen varje gång jag sätter mig här för att skriva? Kanske är det för att alla känslor jag knipit ihop under dagen helt enkelt väller fram. Kanske är det för att jag vet att jag är helt själv, med ingen som kan dömma varenda rörelse jag tar eller varenda andetag jag andas. Ingen utom Baylee, och hon kan ändå inte skvallra. Inte på så sätt.
Jag sitter i mitt rum, helt själv med Baylee och marsvinen som undantag. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ingen finns där som får mig att känna mig ovärdig. Jag kan göra precis vad jag vill, jag skulle kunna dansa upp och ned med trosorna på huvudet och ingen skulle märka. Ingen. Jag är själv. Det är skönt att bo själv. Men jag vill inte vara själv. Jag saknar att ha någon bredvid mig. Någon att berätta allt för. Någon jag kan mysa med och sova med. Jag saknar att vakna upp bredvid någon med ett leende på läpparna från den ömsamma pussen jag vaknat från. Jag saknar känslan att vara älskad. Saknar tryggheten. Jag saknar de kärleksfulla blickarna där om ögonen kunde tala, skulle säga "jag älskar dig mer än allt annat på jorden och det kommer jag altid att göra." Jag saknar den känslan. Jag saknar att ha någon som kommer smygande bakifrån och omfamnar mig och ger mig en puss tills jag vänder mig om och ser in i de ögon som står för kärlek och sedan pussa honom. Jag saknar att kunna ligga tätt intill dig och höra varenda hjärtslag, känna varenda andetag medan du håller om mig. Jag saknar din humor och din underbara röst. Jag saknar din kropp allt vi gjorde tillsammans. Jag saknar våra långa telefonsamtal och alla miljarder gånger vi skrattade tillsammans. Jag saknar känslan att kunna känna mig helt bekväm, trygg, säker och älskad i full tystnad med dig. Jag älskar allt som har med dig att göra och jag vet att du känner detsamma. Jag saknar redan din röst även om jag precis pratat med dig. Jag längtar tills om en halvtimme då du ska ringa mig igen. Varför kan inte saker vara som förut? Varför måste vi bo så långt ifrån varandra? Varför måste allt vara så komplicerat?
Saker är inte alltid rättvisa, sånt är livet. Men vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Känns som att allt är fel just nu. Jag undrar hur livet kommer se ut för mig i framtiden. Blir rädd bara av tanken.
Såg filmen "Roomer has it" den var bra, men jag hade sett den förut.
Btw;
GRATTIS PAPPA PÅ FARSDAG! <3
Nu börjar Cold Case. De ska jag se. Gillar det programmet.
Det verkar vara ett bra avsnitt idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar