Hunt half a day for a forgotten dream.

Onsdag, 7 november

Vad är det jag gör? Vad är det jag hela tiden gör som gör dig så ont? Gör det dig illa av att veta att jag existerar? Vad är det som får dig att se ner på mig? Vad är det som får dig att tycka att jag inte är värt ett ögonblick av din tid, att jag bara är i vägen?

Om du nu också tycker så, så varför inte säga det till mig? Varför gå runt och låtsas som att allt är bra när du egentligen mer än allt verkar vilja ha mig ur ditt liv? Säg vad jag gör istället för att tro på allt du hör. Vad får dig att tro att allt du hör från andra alltid är rätt? Och vem är det som snackar om mig så mycket till dig så du blir arg?

Jag kan säga precis som jag känner om du bara svara på vad det är som verkar får dig att hata mig så mycket. Utgå inte från att allt du hör om mig är sant. Folk snackar så jag vet inte vad. Jag har aldrig förr varit med om något liknande. Har jag gjort dig illa på något sätt så förlåt, men jag skulle uppskatta om du kunde säga mig vad det är jag har gjort. Ingen är perfekt. Alla gör misstag.

Passar verkligen inte in i min klass, men jag gillar linjen. Det motiverar mig väl en del till att stanna kvar. Dagarna blir längre och nätterna sömnlösa. Jag är inte perfekt. Egentligen vill jag bara ge upp, bara sluta kämpa, bara strunta i allt skit och bara flytta och börja om på nytt. Men ja tänker inte ge upp. Tänker gå klart den här linjen. Tänker inte låta någon eller något komma i vägen för det. Jag ska gå klart min utbildning. Ibland känns det som att livet skulle vara mycket lättare om jag jag bara kunde sluta ögonen och aldrig mer vakna upp. Men önskningar blir inte alltid till verklighet.

Känner mig jävligt ensam, inte en jävel som förstår mig. De bara stirrar rakt igenom mig. Finns jag ens? Är denna plåga bara en inbillning. Är livet bara en inbillning? Finns jag? Jag känner, så jag måste finnas. Drömmer jag. En marddröm. Väck mig. Nyp mig. Se till så mina ögon öppnas.

Jag vill ha mitt gamla liv tillbaks. Jag vill känna friheten av att leva. Livsglädjen. Min glöd är endast askor nu och min värd är lika mörk som natten då månen täcks bland tjocka moln. Gråten sitter som en klump i halsen och försöker tränga sig upp. Jag gör allt för att hålla det inne men misslyckas. Igen. Tänker. Undrar. Lyckas jag med något? Är jag verkligen så misslyckad att jag inte ens kan komma på saker jag lyckats med?

Min ork sipprar ur mig. Min kropp darrar. Jag fryser. Känner kylan sprida inom mig. Finns jag? Slår mitt hjärta? Mina andetag är tysta. Andas jag? Mitt bröst åker upp och ned, jag andas. Lever jag då? Kanske på usidan. Men insidan är död. Den orkar inte. Sista strået är snart plockat. Det är enkelt att dölja käslorna på utsidan. Dölja dem så ingen ska kunna se hur misslyckad man är. Så ingen ska veta. Min hemlighet är säker. Den finns bara inom mig. Där är den säker. Den vill ut, men vet inte vart utgången ligger. Förvirrad. Ledsen. Gråter. Svaghet.

Mitt hjärta gör ont. För många oläkta sår. Det svider. Såren fortsätter komma. Smärtan förvärras. Varför föddes jag? Jag har ingen mening. Varför skulle just jag födas? Vad har jag gjort som är så ont för att förtjäna ett brustet liv?

Jag är inte perfekt. Jag är inte ens hel. Men jag snackar inte skit, där har du fel.