Light is good from whatever lamp it shines.

Fredag, 23 november
Lördag, 24 november

Lets start with monday, shall we.
Okej. Började med ett sabbat schema. Ja, från och med i måndags har jag körkortsteroi på morgonen vilket innebär att jag börjar redan 20 över 8. Toppen liksom. Men bättre blir det. Nu har det visats sig att vi dessutom inte ens har någon lärare. Ja, ni läste rätt. Vi har lektione, men ingen lärare. Så vi har ingen jävla aning om vad vi ska göra eller läsa på. Nej, så kan det gå. Helt fucked up. Men lets move on. Lektionen blev väl si så där hyfsad ändå.
Var först där. Träffade Marcus som var uppe tidigt och precis hade ätit frukost. Han fick roa mig ett tag. Sedan kom Lina och sen Jonathan. Och därefter alla andra. Vi hittade slutligen någon som kunde låsa upp datorklassrummet och gjorde vad vi kunde. Suck.

Efter det var det Djursjukvård. As kul, förutom det att mina ögon knappt höll sig öppna. Jag ville, jag kämpade, för jag gillar den lektionen och läraren, men ögonen sade emot. Jag besegrade deras vilja att sluta sig men med en knapp marginal. Jag var så trött. Sliten. Sjuk. Min stortå värkte och jag var förkyld och kände mig febrig. Vid rasten någon gång kom Kattis och lutade sitt huvud mot min panna och frågade direkt om jag hade feber. Jag visste inte eftersom jag kände mig sjuk kan ju självklart inte ta tempen på mig själv utan termometer, så jag visste inte. När jag kom hem visade det dig att jag hade feber. Sedan somnade jag och sov resten av dagen.

On to tuesday we go.
Tisdag då.
Vaknade med halsont och förkyldning. Jag var trött, sliten och orklös. Jag mådde illa. Mamma beslöt sig att jag skulle stanna hemma. Kämpade emot en aning då jag inte ville missa studiebesöket till Ultuna, men min ork tog slut och jag gav upp. Jag stannade hemma. Klockan 10.50 kommer en av byggarkillarna och plingar på hos oss (Han som älskar min vovve) och säger att de nu tydligen var tvungna att stänga ner våran gata i dryga 3 timmar framöver. Toppen timing liksom. Men jo, kanske. För vi skulle ju ändå precis åka och eftersom vi bara hade 10 minuter på oss innan vägen skulle stängas ner fick lägga på ett kol. Det var bara att koppla Baylee, Stoppa Pelle i buren och dra oss i väg. In i bilen och iväg till Ekeby djurkliniken. Där rastade jag Baylee och lämnade henne sedan i bilen så jag kunde följa med in till kliniken med Pelle. Medan vi väntade var det en super söt liten vovve som hade sövts ner för den hade skrapat en enorm mängd tandsten. Den var fortfarande rejält trött och ville inte vakna. Det tog en jävla tid för den att ens lägga tungan rätt. Även om veterinären kom och fixade tungan så den låg rätt i munnen så föll den ut lite då och då ändå. Haha! såg enormt roligt ut. Men sedan kvickna den till lite. Sen var det Peller tur. Camilla (veterinären) var super duktig. Vi kom jätte bra överrens och eftersom jag (tack vare alla underara djursjukvårds lektioner) vet exakt hur man ska agera och hålla katten och så vidare så gick allt finnemang! :D

Vi var där i drgt en timme och det var det värt. Hon var så noggrann med alla undersökningar. Lät sig ta sin tid för att verkligen vara säker på alla slutsatser och lät honom ta sig tid att undersöka den nya omgivningen en stund. Hon trodde nästan direkt att det var vingelsjukan. Något som fick hjärtat att bulta hårt inom både mig själv och mamma, då vi ägt Pelles mamma som faktiskt var tvungen att avlivas på grund av den sjukdomen som de på den tiden sa att det inte fanns något botemedel till.
Camilla sade att hon inte kunde vara helt säker men på grund av sättet han gick på och hans blick och allt vi förklarat och att han oftast bara sitter i ett hörn och stirrar, så tyckte hon att allt tillsammans lät som vingelsjukan. Sedan konstaterade hon om att det inte verkade vara den värsta formen av sjukdommen, vilket vi förstod då hans mamma hade den värsta formen av sjukdomen och Pelles symtomer inte ens kommer i närheten av alla fruktansvärda symtom hans mamma hade. Camilla sade att om man ger katter extra B-vitaminer och något annat som jag för stunden totalt har glömt vad det heter, så brukar de bli bättre och i vissa fall kan de botas helt. De rakade också en liten plutt på hans högra framben och tog sedan massa blodprov för att se om det kanske är något annat som kan visas i proven. Dessa provresultat får vi förhoppningsvis reda på på tisdag då vi skulle ringa och kolla resultaten då. Pelles ögon har ibland darrat som att han får något slags anfall, och han var grymt blek på tandkötten i några dagar där när han mat och vattenvägrade. Men det var väl mestadels på grund av järnbrist skulle jag tro.

Nu hoppas jag bara att han blir bra! Jag saknar honom! Hans gamla jag. Jag gillar inte att se honom på det här viset. Han är inte honom själv. Det är som att han är där men frånvarande ändå liksom.

Camilla och jag kom jätte bra överrens och jag sadea tt jag själv pluggade djursjukvård. Hennes reaktion på detta var mycket positivt. Hon blev så glad att hon genast drog till med att elever därifrån ofta praktiserar hos dem och att jag jätte gärna får göra det. NU HAR JAG HITTAT ETT ROLIGT STÄLLE ATT PRAKTISERA PÅ!!! WOHOO!! :D

Anyway. Resten av dagen fick ägnas åt att plugga kemi inför provet till onsdagen som jag btw fick VG på. Jag var bara 2.5 G poäng från ett MVG. Vilket jag troligtvis hade lyhckats uppnåt med mer pluggtid. Men tack vare att jag var/är sjuk och inte mår helt bra mentalt gör mig utmattad. Orklös liksom. Tad tär på krafterna. Sover bort hela dagen. Hela natten. Koma.

Lets jump to wednesday.
Onsdag då. Ja, vad ska man säga. Hade Kemiprov vilket ni redan vet resultatet på. Sedan var det samhällskunskap. Hade en lärarkandidat, Johan, som var fram och pratade nästan hela lektionen om sitt liv som mobbad under skoltid. Men det var mer än bara mobbing. Det gick över gränsen. Gränsen som bara mentalt sjuka kriminella personer någonsin skulle kunna göra. Han utsattes för allt verkligen. Allt från att låsas in i skåp tills någon hittade honom, kastas in i sjön, bli nerduschad med kläderna på i omklädningsrummet, bli slagen, nergrävd i snön, med så mkt snö över bröstet att det blev svårt att andas och sedan sätta järnrör över bröstet för att tynga ner det ännu lite mer. Sedan täcka ansiktet med snö och putta in ett järnrör i munnen på honom. Den händelsen har nu orsakat honom att ha klostrofobi. Men det tar inte slut där. Långt ifrån. Han blev slagen och sparkad så hårt att han blev medvetslös och hamnade på sjukhus fastän han inte ens minns att han varit på sjukhuset. Och alla elever på hans skola hade bara samlats runt om och skrikit "FIGHT FIGHT FIGHT FIGHT!!!" precis som i filmen 'Ondskan' av Jan Guillio (eller hur det nu stavas). Hemskt liksom. Och det hemskaste är att att han Christian som FORTFARANDE är ute efter honom aldirg får fängelsestraff då hans mamma är grymt högt uppsatt. Helt sjukt verkligen. Christian är på fri fot fortfarande och är ute efter Johan än. Även om dödshot, våld, försök till mord, drogmissbruk, rån och en hel del till har skett, får Christian aldrig fängelsestraff. Allt på grund av att hans mamma är högt uppsatt. Vad lever vi i för värld? Vad har hänt med världen. Hur kan man låta en sådan sinnersjuk människa som Christian gå fri? Ingen människa med det minska förnuft i skallen skulle låta det ske. Därför börjar man fundera på vad vi lever i för värld. Hur långt kan en människa gå innan brotten och potentiala mord begås? Det får en att börja tänka. Hur ska världen fortsätta frammåt om allt vi gör är att ta ett steg bakåt hela tiden?

Anyway, Johans historia lämnade ett starkt intryck i mig. Förevigt. Kommer aldrig glömma den inlevelse han berättade det med. Så jävla starkt av honom att våga stå för sin barndom och gå runt i olika klasser och berätt aom den. Och at than efter så mång aår hade vågat sig tillbaks till sin gamla skola och berättat det för en klass där..så jävla starkt asså! Avundar hans mod faktiskt, hans starkhet. När han berättade sin historia såblev jag faktiskt tårögd, tror även en liten saltig tår åkte ner lite diskret på kinden. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt jag ville var att springa upp och bara krama om honom. Men jag ville inte avbryta honom. Kändes fel. Ville låta honom berätta klart sin historia. Ville inte missa något. Men jag ville samtidigt så gärna bara springa fram och ge honom en lång kram. Bara visa att någon faktiskt bryr sig. Berätta för honom hur stark och modig han faktiskt är. Vilken hjälte han faktiskt är. Låta honom höra det liksom. Ge honom något att le för. Jag är glad för hans skull att han fann teatern. Det är en passion han verkligen inte kan leva utan. En till sak som jag faktiskt avundas honom. Han är verkligen stark. Skulle nog bli en toppen lärare!

Anyway, under onsdagens lopp började min stortå göra grymtish ont. Jag som trodde att det hela hade börjat försvinna. Så kommer onsdagen och min tå gör blä ont. Den var helt svullen och blå/lila och varig. Gjorde så himla ont. Konstanterade också, btw, att även min supersvullna stortå är mindre än Kattis stortå. Haha! MEN MINA FINGRAR ÄR STÖRRE! och kortare för den delen. Haha! :P

Under onsdagens lopp kom också salamin. Så då fick man gå runt och släpa 12 kg död salamivikt också. Tjihoo liksom.

Hur som helst. Resten av dagen var väl inte så spännande. Drog ner till Ga Uppsala en sväng och sedan till nån affär om ja minns rätt och sedan hem.

Greys Anatomy var på den dagen också. Alltid lika bra. :)

Nej, nu känner jag att det börjar bli dags att avrunda det här inlägget och kanske påbörja ett nytt.

Pusshej allihopa!<3