You can outdistance that which is running after you, but not what is running inside you.

Fredag, 9 november
Lördag, 10 november

Det känns som att bitar av mitt hjärta försvinner för varje dag. De tappas. Glöms bort. Trampas på. Jag vet inte längre vem jag kan anförtro. Alla verkar ju ändå bara säga massa tomma ord de egentligen inte alls menar. Det är som att jag alltid kommer i andra hand. När det passar alla andra liksom. Tänker någon på hur jag känner? Bryr sig någon? Jag undrar. Just nu känns det inte så i alla fall. Känns som att hela mitt hjärta snart är borta. Folk som har betytt så mycket för mig bevisar sig sedan bara vara som alla andra. Falska. Lögnare. Svikare. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Allt bara rasar. Min värld rasar. Allt runtomkring rasar. Min värld blir mörkare för varje dag som passerar. Inte många ljusglimtar hittar fram i min mörka och dystra värld.

Känns som att jag inte har någon att prata med men ändå är det enda jag vill att kunna få verkligen prata ut med någon. Någon som jag litar på. En äkta vän. Ingen annan. Undrar hur många äkta vänner jag har kvar. Alla verkar så falska nu för tiden. Jag är helt utan andrum. Vet inte alls åt vilket håll jag ska gå åt näst.

Folk jag trodde jag kände och kunde lita på som stod mig så nära att ingenting kunde sära oss, har visat sig vara precis som alla andra. Precis likadana. Jag behöver andrum. Jag behöver betänketid. Jag behöver en ny miljö, nya människor och ett nytt sätt att leva mitt liv. Jag klarar inte at det här längre. Jag måste bort. Skolan lägger tyngd, vänner lägger tyngd. Även familjen och omvärlden lägger tyngd. Jag är i vatten. Snart har vattnet stigit över mitt ansikte. Jag orkar inte es kämpa. Jag orkar inte hålla andan. Vatten flödar in i lungorna. Jag drunknar. Allt försvinner. Allt blir tyst.

Brorsan är här nu. Sjuk igen. Christine är inte hemma så han är här. Man ser ju vem som är mer älskad. Mer omtyckt. Allt han säger är värt gult i deras öron. Allt han gör är värt guld i deras ögon. Hans varenda rörelse, hans varenda ord, hans varenda tugga, hans varenda andetag. Aldrig kan han göra fel, aldrig. Så har det alltid varit. Först född, först att bli älskad. Alltid på första plats. Aldrig får han ta skiten. Aldrig får han ta allt tjat, allt skrikande, allt helvete. Aldrig behöver han höra att han är sämre än någon.
Det är jag glad för faktiskt. Glad för att han slipper det. Glad för att mina föräldrar älska någon i alla fall.

Jag känner mig som en försökskanin. Alla testar mig. Ser hur långt de kan gå innan gränsen är nådd. Tror alla att jag är någon slags docka utan känslor eller? Jag känner precis like mycker som vem som helst annars. Men folk verkar inte se det. Jag är osynlig. Deras ögon blickar förbi mig. Jag syns inte. Borta. Jag undrar om någon skulle märka ifall jag bara försvann. Ifall jag bara försvann och aldrig mer kom tillbaks. Troligen ingen som skulle ägna en tanke åt mitt försvinnande. Det är väl inget någon skulle prioritera. Mit thjärta är i bitar. Små splitterbitar som borrar hål i resternde delar av mig. Som stickor. Sådana stickor som aldrig ger med sig. Som bara verkar borra sig längre in och göra så in i helvetes ont. Mitt hjärta tillhör ingen. Ingen vill ha det. Ingen orkar bry sig. Ingen har tid att bry sig om det. Det slår där tyst i sin ensamhet. Ingen som hör.
"Om ett träd ramlar i skogen men ingen är där för att se det eller höra det, föll det verkligen då?"
Så känns det. Ingen är här för att känna eller höra mitt hjärta. Slår det verkligen då. Är mitt liv endast en inbillning? Existerar jag verkligen? Allt går bara nerför just nu och jag har inga fler ideer om vad jag kan göra. Är det så här mitt liv ska sluta? Är det nu jag ska få sluta känna? Är det så här folk kommer betrakta mig när jag inte längre finns? Blott en skugga som ingen riktigt lade märke till. Undrar hur många som faktiskt skulle komma på begravningen. Skulle en bagravning ens hållas? Skulle tillräckligt många bry sig för att ens anordna en begravning? Jag tvivlar på saken. Helgen är här. Kanske skulle jag få sitta och ruttna bort i mitt hus tills måndagen då det är dags för skola igen. Troligvis inte. Mina föräldrar skulle väl märka att Baylee inte kommit in för att äta. Inte kommit in för att hälsa.

Jag vill bara dö just nu. Orkar inte leva längre. Orkar inte kämpa. Orkar inte låtsas som att allt är bra längre. Orkar inte låtsas som att allt är bra genom att sätta ett leende på läpparna. Jag vill bara kunna leva. Bara få känna glädje igen. Känna lycka.

Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen känner mig. Blickarna passerar, jag blir osynlig. Rösterna överröstar, min röst tunnas ut, jag är osynlig.

Varför vågar jag inte ta klivet mot döden? Vad är jag så rädd för? Vad är det som hindrar mig? Varför är jag så rädd för livet efter? Varför är det något som sätter stop inuti mig? Hur tar jag bort blocken?

hejdå värld.