I would rather see one happy plant of knotweed than half a dozen aristocratic individuals struggling unsuccessfully.

Onsdag, 28 november

Vet inte varför jag känner så här. Det är ingen känsla jag valt att känna. Det är ingen känsla jag gärna känner. Det är en känlsa av tomhet, av ensamhet. En känsla som finns där djupt inom mig där ingen kan nå den. Ingen kan nå den så den sitter kvar där.

Jag vet inte vad det är som alltid blir fel. Varför folk ser mig som mindre värd. Varför folk anser mig vara någon värdelös människa som ingen förstår varför min existens ens finns.

Varför är det så? Vad är det jag gör som får mig att betyda så lite att det inte ens går att klassifikeras? Kan någon förklara det för mig? Går det? Är jag så hemsk?

Alla pratar, men mest tomma ord. Mycket sägs där folk blir lurade för att de tror på andra de kallar deras vänner som man faktiskt har all rätt att lägga sin tillit på. Men inte ens där kan man vara helt säker. Ibland önskar jag att jag aldrig hadde fötts. Eller att jag fötts till att vara någon annan. Jag funderar mycket på det, grubblar, tänker. Försöker, men kommer aldrig fram till en slutsats om varför vi från första början var tvugna att leva. Varför är liv så viktig? Varför föddes just jag? Vad hade hänt om inte jag hade fötts? Hade världen sett annorlunda ut? Hade visa människor varit annorlunda? Det sägs att ens personlighet har till stor del att göra med människorna man mgås mest med. Kanske är det rätt, kanske inte. Men till viss del tror jag att det ligger något i det.

Mina dagar är ensamma. Alla har någon. verkligen alla, alla utom jag det vill säga. Men folk verkar heller inte lägga märke till det eftersom det inte har med dem att göra. Vi lever i en sådan egocentrisk värld. Vad har världen kommit till? Jag tror jag vill backa, snabbspola bak några år. Spola bak till tiden då jag var lycklig. Lycklig och älskade livet. Då livet var en dans på rosor utan några taggar. Jag hade allt. Allt någon någonsin kunnat önska sig. Men nu, nu har jag inget. Verkligen inget. Inget att leva för, inget att fortsätta kämpa för.

Min absolut bätsta kompis får jag inte ens träffa dagligen. Inte ens varje år. Hon bor i Las Vegas och jag i Uppsala. Jag orkar inte mer. Det är för överväldigande. Saker händer, tiden fortsätter ticka. Ticka som ett rytmiskt hjärta som slår stadigt till varenda andetag. Lugnt. Stabilt.

Mitt liv är allt utom stabilt. Den har allt utom stadga. Allt utom ett rytmiskt hjärta med regelbundna andetag. Jag håller andan, vill inte mer. Orkar inte mer. Vill bort. Men kan inte. Jag försöker och försöker. Misslyckas. Misslyckas varje gång. Vad är det håller mig tillbaks? Vad är det som får mig att misslyckas? Hur kan jag misslyckas på att misslyckas? En mystiskt gåta. Olöst. Obesvarad. Tom.

Hejdå!