Onsdag, 28 november
Vet inte varför jag känner så här. Det är ingen känsla jag valt att känna. Det är ingen känsla jag gärna känner. Det är en känlsa av tomhet, av ensamhet. En känsla som finns där djupt inom mig där ingen kan nå den. Ingen kan nå den så den sitter kvar där.
Jag vet inte vad det är som alltid blir fel. Varför folk ser mig som mindre värd. Varför folk anser mig vara någon värdelös människa som ingen förstår varför min existens ens finns.
Varför är det så? Vad är det jag gör som får mig att betyda så lite att det inte ens går att klassifikeras? Kan någon förklara det för mig? Går det? Är jag så hemsk?
Alla pratar, men mest tomma ord. Mycket sägs där folk blir lurade för att de tror på andra de kallar deras vänner som man faktiskt har all rätt att lägga sin tillit på. Men inte ens där kan man vara helt säker. Ibland önskar jag att jag aldrig hadde fötts. Eller att jag fötts till att vara någon annan. Jag funderar mycket på det, grubblar, tänker. Försöker, men kommer aldrig fram till en slutsats om varför vi från första början var tvugna att leva. Varför är liv så viktig? Varför föddes just jag? Vad hade hänt om inte jag hade fötts? Hade världen sett annorlunda ut? Hade visa människor varit annorlunda? Det sägs att ens personlighet har till stor del att göra med människorna man mgås mest med. Kanske är det rätt, kanske inte. Men till viss del tror jag att det ligger något i det.
Mina dagar är ensamma. Alla har någon. verkligen alla, alla utom jag det vill säga. Men folk verkar heller inte lägga märke till det eftersom det inte har med dem att göra. Vi lever i en sådan egocentrisk värld. Vad har världen kommit till? Jag tror jag vill backa, snabbspola bak några år. Spola bak till tiden då jag var lycklig. Lycklig och älskade livet. Då livet var en dans på rosor utan några taggar. Jag hade allt. Allt någon någonsin kunnat önska sig. Men nu, nu har jag inget. Verkligen inget. Inget att leva för, inget att fortsätta kämpa för.
Min absolut bätsta kompis får jag inte ens träffa dagligen. Inte ens varje år. Hon bor i Las Vegas och jag i Uppsala. Jag orkar inte mer. Det är för överväldigande. Saker händer, tiden fortsätter ticka. Ticka som ett rytmiskt hjärta som slår stadigt till varenda andetag. Lugnt. Stabilt.
Mitt liv är allt utom stabilt. Den har allt utom stadga. Allt utom ett rytmiskt hjärta med regelbundna andetag. Jag håller andan, vill inte mer. Orkar inte mer. Vill bort. Men kan inte. Jag försöker och försöker. Misslyckas. Misslyckas varje gång. Vad är det håller mig tillbaks? Vad är det som får mig att misslyckas? Hur kan jag misslyckas på att misslyckas? En mystiskt gåta. Olöst. Obesvarad. Tom.
Hejdå!
onsdag 28 november 2007
The art of being wise is the art of knowing what to overlook.
onsdag, 28 november
Tisdag då.
Djursjukvård hela förmiddagen. Rävskabb går runt hos hundarna i skolan så under lektionen sanerade vi hela hundstallet. Eller, halva sidan så resten av gruppen skulle få något att göra till eftermiddagen.
Sedan var det lunch och därefter var det dags för djurhuset.trevligt trevligt. Josefina var där då också. :) Jag gillar ettorna vi fick, liksom, förra året gillade jag inte tvåorna, de va så elaka och snobbiga. Men men. That was then, this is now.
Idag var dock Malin sjuk. Usch asså. Pratade med henne på msn och shit asså, läääskigt de dära ju! Med den verkade vara mycket bättre till idag (onsdag) tack och lov! :)
Kattis kom och hälsade på massor idag. De hade tydligen fått sluta efter filmen på SH så hon hade väntat i timmar. Efter djurhuset följde hon med mig till sjuksyster. Där fick jag lite smått panik då jag verkligen inte villa bli skuren i igen. När jag kom dit sade jag det också och hon sade att jag kunde få slippa det i så fall. Men hon var tvungen att grejja lite med tån ändå. Kattis ville inte hålla mig i handen men var där i alla fall.
Denna gång blev det en tvättning. Sedan ännu mera tvättning med något hon hade satt på några topps och därefter blev det vätegasvätska på tån (0,3%). Tydligen gjorde det sa att tån kokade och det kändes. Det sveeed! :( Och så bublade det massa vitt.
Det har i alla fall inte kommit ut lika mycket grönt sedan i söndags. Så det är nog på bättringsväg skulle jag tro.
Sjuksyster fick dra till det som nu blivit det traditionella knepet med mig där inne med tån.
"Tyng ner rumpan, ta djupa andetag in genom näsan och ut genom munnen så det tar ändå från botten av magen..."
Efteråt var mamma framme. Kattis väntade kvar på Fredrik i ungefär 20 minuter till, om ens det. :) Sedan skulle de iväg till Fäboden. :)
Minns inte exakt vad som hände därefter. Jag verkar få många minnesluckor nu för tiden. Det är för mycket på gång helt enkelt.
Vill inte bli så neggo nu.
Puss!
Tisdag då.
Djursjukvård hela förmiddagen. Rävskabb går runt hos hundarna i skolan så under lektionen sanerade vi hela hundstallet. Eller, halva sidan så resten av gruppen skulle få något att göra till eftermiddagen.
Sedan var det lunch och därefter var det dags för djurhuset.trevligt trevligt. Josefina var där då också. :) Jag gillar ettorna vi fick, liksom, förra året gillade jag inte tvåorna, de va så elaka och snobbiga. Men men. That was then, this is now.
Idag var dock Malin sjuk. Usch asså. Pratade med henne på msn och shit asså, läääskigt de dära ju! Med den verkade vara mycket bättre till idag (onsdag) tack och lov! :)
Kattis kom och hälsade på massor idag. De hade tydligen fått sluta efter filmen på SH så hon hade väntat i timmar. Efter djurhuset följde hon med mig till sjuksyster. Där fick jag lite smått panik då jag verkligen inte villa bli skuren i igen. När jag kom dit sade jag det också och hon sade att jag kunde få slippa det i så fall. Men hon var tvungen att grejja lite med tån ändå. Kattis ville inte hålla mig i handen men var där i alla fall.
Denna gång blev det en tvättning. Sedan ännu mera tvättning med något hon hade satt på några topps och därefter blev det vätegasvätska på tån (0,3%). Tydligen gjorde det sa att tån kokade och det kändes. Det sveeed! :( Och så bublade det massa vitt.
Det har i alla fall inte kommit ut lika mycket grönt sedan i söndags. Så det är nog på bättringsväg skulle jag tro.
Sjuksyster fick dra till det som nu blivit det traditionella knepet med mig där inne med tån.
"Tyng ner rumpan, ta djupa andetag in genom näsan och ut genom munnen så det tar ändå från botten av magen..."
Efteråt var mamma framme. Kattis väntade kvar på Fredrik i ungefär 20 minuter till, om ens det. :) Sedan skulle de iväg till Fäboden. :)
Minns inte exakt vad som hände därefter. Jag verkar få många minnesluckor nu för tiden. Det är för mycket på gång helt enkelt.
Vill inte bli så neggo nu.
Puss!
Those are my principles. If you don't like them I have others.
Onsdag, 28 november
Måste väl börja med måndagen. Eller jag måste väl inte, men nu får det bli så.
Kom in tidigt..körkortsteori på morgonen liksom. Datasalarna låste och jag fattade inte hur man gick in i programmet så jag gick och satte mig i biblioteket med Sabina och Jessica. Vi snacka massa och hade det trevligt. Sedan kom Sara ett tag och sedan även Patricia. Hennes bakverk var, ja lets just say, gott men platt! Hah!
Anyway, tiden gick och det blev lunch. Sedan var det dags att ge mina bakelser till företaget och därefter dra ner till djurhuset eftersom jag har djurhusvecka denna vecka. Vi började med att städa labbrummet, hann klart med det också. Dagen bestod av Sandra, Malin och Amalia och mig själv såklart.
Jag och Sandra drog tidigare för att hinna fixa lite med marknaden innan det hela började. Marknaden gick bra och vi fick en del beställningar faktiskt. :)
Puss!
Måste väl börja med måndagen. Eller jag måste väl inte, men nu får det bli så.
Kom in tidigt..körkortsteori på morgonen liksom. Datasalarna låste och jag fattade inte hur man gick in i programmet så jag gick och satte mig i biblioteket med Sabina och Jessica. Vi snacka massa och hade det trevligt. Sedan kom Sara ett tag och sedan även Patricia. Hennes bakverk var, ja lets just say, gott men platt! Hah!
Anyway, tiden gick och det blev lunch. Sedan var det dags att ge mina bakelser till företaget och därefter dra ner till djurhuset eftersom jag har djurhusvecka denna vecka. Vi började med att städa labbrummet, hann klart med det också. Dagen bestod av Sandra, Malin och Amalia och mig själv såklart.
Jag och Sandra drog tidigare för att hinna fixa lite med marknaden innan det hela började. Marknaden gick bra och vi fick en del beställningar faktiskt. :)
Puss!
måndag 26 november 2007
For a man to achieve all that is demanded of him he must regard himself as greater than he is.
Tisdag, 27 november
Onsdag, 28 november
Lets begin with sunday.
Var på Gränbymässan med företaget Collar n' Leach. Det gick ändå ganska bra för oss.
Dagen började med att jag och mamma kom till skolan runt 10. Jag och mamma hjälpte Britta att lasta in borden i hennes bil för att sedan köra til Gränby och ställa allt i ordning.
VI FICK DE SÄMSTGA PLATSERNA...så jävla taskigt då det fkatiskt fanns en hel massa platser över. Jaja, such be life. Dagen flög förbi och innan jag visste av det hade alla 5-6 timmarna passerat. ganska skönt att dagen ändå snabbspolades. Vi fick i alla fall en det intresserade kunder även med den sämsta platsen.
Onsdag, 28 november
Lets begin with sunday.
Var på Gränbymässan med företaget Collar n' Leach. Det gick ändå ganska bra för oss.
Dagen började med att jag och mamma kom till skolan runt 10. Jag och mamma hjälpte Britta att lasta in borden i hennes bil för att sedan köra til Gränby och ställa allt i ordning.
VI FICK DE SÄMSTGA PLATSERNA...så jävla taskigt då det fkatiskt fanns en hel massa platser över. Jaja, such be life. Dagen flög förbi och innan jag visste av det hade alla 5-6 timmarna passerat. ganska skönt att dagen ändå snabbspolades. Vi fick i alla fall en det intresserade kunder även med den sämsta platsen.
Minii, Mimmi, Pilla och Jompa var också med på marknaden. Så det var kul. :)
Sedan kom Jessica och hennes familj och hälsade på oss lite. Hannas föräldrar och Idas mormor och Malins Philip kom också. :) Trevligt, trevligt. :)
Anyway, vid marknadens slut packade vi ihop och begav oss ner till nedervåningen. Där satte vi oss på bänken och väntade. Allihop. Malin på Philip, Kattis på Fredrik och jag, Hanna och Ida på mamma eftersom vi skulle sjuttsa dem till stan. :)
När Kattis hade gått in till affären för att handla med Fredrik och Malin hade gått in för att handla innan Philip kom, så kom först Kina för att ta ner en poster och därefter Caroline. Haha! Det tyckte jag var jätte kul. Hon stog verkligen där och försökte lista ut hur den där monter saken fungerade. Så jag gick fram och visade henne. Då blev hon glad. Sedan tyckte jag det såg ut som att hon behövde två extra händer eftersom hon tappade allt och allt verkade krångla till för henne. Så jag gick fram till henne igen och erbjöd min hjälp. Jag höll i lite saker och jhälpte med montern. Hon blev nog både lättad och väldigt glad. Tackade flera gånger med världens leende. :)
Anyway...de va typ den dagen. Slutade ju typ 4, eller om det var 5 kanske. Det minns jag inte^^
Men nu vet ni hur min söndag var.
Måndagens och dagens inlägg kommer i andra inlägg. vill inte göra alla så oändligt långa.^^
Efter söndagen hade vi iaf ett säljartillfälle avklarat! :D Bara två obligatoriska kvar. Men vi var ju med på Jällas julmässa också..så nu är det bara EN obligatorisk kvar. fast vem vet..blir nog fler. :D
Puss!
Time destroys the speculations of man, But it confirms the judgment of nature.
Söndag, 25 november
Måndag, 26 november
I lördags, eller, typ igår, så döptes lilla Ella. För er som inte vet det så är Ella min pappas kusins nyfödda lilla dotter. Eller hon är inte gammal i alla fall. Mamma hade gjort två handgjorda kors. Ett till Ella och ett till storasystern Tuva!<33 Jätte fina blev de och hon fick mycket beröm men hade såklart glömt kameran så nu måste hon åka dit och fota dem någon annan gång. Hon är alltid lika smart hon. ;) Dessutm kunde hon ju då heller inte ta kort på dopet eller något. Suck på mamma ibland.
Hade varit kul med lite bilder eftersom jag själv inte kunde komma. :( Hade ingen hundvakt och min tå gjorde så ont så jag skulle inte kunna gå i skor så mycket under dagen. Så jag fick stanna hemma och tråka. Kunde inte ens ta en sådan där mysig super duper lång promenad med Baylee. Så det fick bli fler korta i stället. Min tå klarade verkligen inte av mycket. Egentligen inte ens de korta promenaderna hon fick. Men jag kan ju inte bara strunta i att rasta min älskling ju.
Anywho. Fixade klart det sista med visitkorten på lördagen också. Printade ut och allt.
Sedan var det dags att linda on tån igen. JUSTE!!! Lördags var ju första gången jag gick utan "skydd" på tån. Den såg äcklig ut. Helt knallvit. Men runt om var den blå/lila och så var den varig. Blää!
Men jo då. Sedan till kvällen fick den hoppa in i ett nytt paket igen. De tyckte den inte om, men den blev hyfsat van under natten.
Puss hej.
Måndag, 26 november
I lördags, eller, typ igår, så döptes lilla Ella. För er som inte vet det så är Ella min pappas kusins nyfödda lilla dotter. Eller hon är inte gammal i alla fall. Mamma hade gjort två handgjorda kors. Ett till Ella och ett till storasystern Tuva!<33 Jätte fina blev de och hon fick mycket beröm men hade såklart glömt kameran så nu måste hon åka dit och fota dem någon annan gång. Hon är alltid lika smart hon. ;) Dessutm kunde hon ju då heller inte ta kort på dopet eller något. Suck på mamma ibland.
Hade varit kul med lite bilder eftersom jag själv inte kunde komma. :( Hade ingen hundvakt och min tå gjorde så ont så jag skulle inte kunna gå i skor så mycket under dagen. Så jag fick stanna hemma och tråka. Kunde inte ens ta en sådan där mysig super duper lång promenad med Baylee. Så det fick bli fler korta i stället. Min tå klarade verkligen inte av mycket. Egentligen inte ens de korta promenaderna hon fick. Men jag kan ju inte bara strunta i att rasta min älskling ju.
Anywho. Fixade klart det sista med visitkorten på lördagen också. Printade ut och allt.
Sedan var det dags att linda on tån igen. JUSTE!!! Lördags var ju första gången jag gick utan "skydd" på tån. Den såg äcklig ut. Helt knallvit. Men runt om var den blå/lila och så var den varig. Blää!
Men jo då. Sedan till kvällen fick den hoppa in i ett nytt paket igen. De tyckte den inte om, men den blev hyfsat van under natten.
Puss hej.
söndag 25 november 2007
Truth is as impossible to be soiled by any outward touch as the sunbeam.
Söndag, 25 november
Varför fattar han aldrig?! Vad är det som gör att han aldrig ger upp?! Hur många gånger ska jag behöva säga att jag inte är intresserad av honom?! Hur många år ska det här fortsätta innan han förstår att det aldir gkommer bli han och jag!?
Jag blir så trött på allt. När ska folk börja förstå? När ska folk börja bry sig på riktigt? Och när i helvete kommer folk sluta vara falska!?
Om någon kan besvara dessa frågor skulle mitt liv bli så mycket enklare. Jag orkar inte med mer. Jag orkar inte. Min kropps slits i hundra delar och alla delar är utspridda. Orken är minimal men allting fortsätter att komma. Fortsätter att stapla på den redan väldigt höga högen.
Jag orkar inte mer. Orkar inte längre. Nu stänger jag av datorn, släcker lampan och går och gömmer mig i sängen under mitt stora täcke. Något jag alltid kan lita på att vara stort och mysigt!<3
Varför fattar han aldrig?! Vad är det som gör att han aldrig ger upp?! Hur många gånger ska jag behöva säga att jag inte är intresserad av honom?! Hur många år ska det här fortsätta innan han förstår att det aldir gkommer bli han och jag!?
Jag blir så trött på allt. När ska folk börja förstå? När ska folk börja bry sig på riktigt? Och när i helvete kommer folk sluta vara falska!?
Om någon kan besvara dessa frågor skulle mitt liv bli så mycket enklare. Jag orkar inte med mer. Jag orkar inte. Min kropps slits i hundra delar och alla delar är utspridda. Orken är minimal men allting fortsätter att komma. Fortsätter att stapla på den redan väldigt höga högen.
Jag orkar inte mer. Orkar inte längre. Nu stänger jag av datorn, släcker lampan och går och gömmer mig i sängen under mitt stora täcke. Något jag alltid kan lita på att vara stort och mysigt!<3
lördag 24 november 2007
A drop of honey catches more flies than a hogshead of vinegar.
Lördag, 24 november
Söndag, 25 november
Okej, då ska jag skriva om i torsdags då.
Hade företag första lektionen. Hade tagit med mig kvittoblocken så nu har Kattis dem. Hade tänkt ta med mig visitkorten men självklart blev det något fel på printern just då. Blää!! Men nu är den fixad i alla fall. Skönt.
Hur som helst. Höll på lite med loggskylten och lite annat. Ville så gärna dra till sjuksyster men ingen ville följa med. Så jag sket i det och drog till iddrotten i stället. Var med även om min tå gjorde så grymt jävla ont. Det var Ida och Hanna som höll i lektionen idag. Det var kul men jobbigt. Grym träningsvärk efteråt asså. Anyway. Min tå däremot hade itne lika kul under lektionen. Den gjorde illa sig och eftersom det var mycket fotarbete under deras lektion så värkte den som in i helvete efter. Och så utöver det så råkade jag få en rockring i full fart rakt på tån. Gjorde att jag itne kunde gå på kanske fem minuter. Ingen verkade riktigt ta mig på allvar. Men det gjorde så in i helvetes ont.
Anna blev i alla fall inte arg för att jag iten hade skor på mig. Eftersom jag förklarade läget.
Anyway. Efter det var det lunch. Jag lyckades övertala Patricia att följa med mig till sjuksyster vilket hon gjorde men sade att hon bara kunde följamed mig dit och sedan dra så hon itne skulle missa lunchen eller vad det var. Men hur som helst spelade det ingen roll eftersom sjuksystern precis skulle gå på lunch och inte skulle komma tillbaks förrän vid 14.00. Jag sade att jag hade lektion då och slutade 15.50 så jag kunde komma efter det. Hon sade att man absolut får komma till henne under lektionstid men annars skulle hon vara där till 16.30 ändå. Så jag sade att jag skulle återkomma under dagen.
Vi fick sluta runt 15.00 någon gång eftersom Mia skulle till tandläkaren. Emelie var super söt och sade att hon kunde följa med mig till sjuksyster. Så vi gick dit. Och jag svär, utan Emelie hade jag fan avlidit! Min tå var fortfarande helt svullen men inte lika blå/lila fast lite ändå. Och varig och gjorde hur ont som helst. Så sjuksyster sade att jag skulle lägga mig på sängen och så skulle hon sticka hål med en nål. Emelie erbjöd sig att låta mig klämma hennes händer och det var bra det. För hennes händer kom verkligen i användning.
Förlåt Emelie för att jag klämde så hårt att dina händer blev helt blåa! Men tack gumman för att du fanns där för mig! <3
Du verkade vara den enda som faktiskt verkligen brydde sig. Det kändes skönt att veta att någon fanns där för mig!<3>
I alla fall. När sjuksyster pillat klart efter dryga en timme kanske så fick ajg reda på att hon inte bara stuckit mig med en nål utan även KLIPPT i min tå och skrapat bort all var som satt så hårt fast. Inte konstigt att det gjorde så ont liksom.
Både Emelie och sjuksyster var helt underbara när de skulle lugna mig. Tack!<33
Både jag och min tå tackar er mer än ni kan ana!<3
Även om det gjorde sjukt ont så fick ni mig grymt lugn om man tänker på situationen. Även om jag sparkade lite med höger foten, lyfte upp rumpan, klmde Sunds händer blåa, gjorde massa smärtfyllda grimarser och skrek med jämna mellanrum. Saker hade varit mycket värre utan er vid min sida!<33
När sjuksyster var klar med pillandet var Emelie tvungen att gå. Kramades om och jag sa tack för hon varit med mig. Sedan var det bara gasbindan och alsolspriten och allt det där kvar. Men det gick ändå ganska bra faktiskt. Men fy helvete vad ont det gjorde att gå efter allt asså. Tur för mig så kom mamma och hämtade mig. Sjuksyster berättade exakt hur jag skulle göra i flera dagar/veckor framöver och att jag ska söka upp henne på måndag igen. Och skulle mina föräldrar ha frågor kan de komma in till henne nu eller ringa henne.
Sedan ville hon se till att jag var okej så hon frågade om jag ville stanna ett tag och dricka lite vatten så jag inte skulle svimma. Jag tackade nej, sadea tt jag itne kände mig svimfärdig. Sedan tackade jag för hjälpen efter en liten pratstund och gick för att möta upp mamma.
Igår, i fredags asså, hade vi bara matte, snacka om att det gjorde ont att gå på foten. Och för att göra det ännu värre så hade jag träningsvärk från dagen innan. Mamma tyckte att ajg skulle stanna hemma men jag vägrade. Sade att det ändå bara var en lektion.
Träffade på Emelie där inne och gav henne en kram.
Sedan jobbade vi tillsammans med matten, gick ganska bra faktiskt. Vi äger på att räkna matte tillsammans. Det blir rätt roligt faktiskt. :)
Efter matten väntade Emelie på mig. Hon skulle skriva omprov så vi gick dit tillsammans. När jag önskat henne lycka till och kramats hejdå och allt, så gick jag. Träffade Sjuksyster på vägen som såg att jag gick väldigt försiktigt och haltande så hon frågade hur det var. Vi pratade en skund och jag fick då även reda på att hon SKURIT i min tå. Oj oj så min lilla tå fick vara med om. Jag älskar hennes hund Tindra!<3
På kvällen såg jag Idol och Criminal minds. FATTAR INTE HUR DANIEL KUDNE ÅKA UT!!
Idol börjar verkligen bli dåligt!!
Jag får skriva mer senare..nu måste jag släpp aut vovvsen lite :D
Pusshej. <3
Söndag, 25 november
Okej, då ska jag skriva om i torsdags då.
Hade företag första lektionen. Hade tagit med mig kvittoblocken så nu har Kattis dem. Hade tänkt ta med mig visitkorten men självklart blev det något fel på printern just då. Blää!! Men nu är den fixad i alla fall. Skönt.
Hur som helst. Höll på lite med loggskylten och lite annat. Ville så gärna dra till sjuksyster men ingen ville följa med. Så jag sket i det och drog till iddrotten i stället. Var med även om min tå gjorde så grymt jävla ont. Det var Ida och Hanna som höll i lektionen idag. Det var kul men jobbigt. Grym träningsvärk efteråt asså. Anyway. Min tå däremot hade itne lika kul under lektionen. Den gjorde illa sig och eftersom det var mycket fotarbete under deras lektion så värkte den som in i helvete efter. Och så utöver det så råkade jag få en rockring i full fart rakt på tån. Gjorde att jag itne kunde gå på kanske fem minuter. Ingen verkade riktigt ta mig på allvar. Men det gjorde så in i helvetes ont.
Anna blev i alla fall inte arg för att jag iten hade skor på mig. Eftersom jag förklarade läget.
Anyway. Efter det var det lunch. Jag lyckades övertala Patricia att följa med mig till sjuksyster vilket hon gjorde men sade att hon bara kunde följamed mig dit och sedan dra så hon itne skulle missa lunchen eller vad det var. Men hur som helst spelade det ingen roll eftersom sjuksystern precis skulle gå på lunch och inte skulle komma tillbaks förrän vid 14.00. Jag sade att jag hade lektion då och slutade 15.50 så jag kunde komma efter det. Hon sade att man absolut får komma till henne under lektionstid men annars skulle hon vara där till 16.30 ändå. Så jag sade att jag skulle återkomma under dagen.
Vi fick sluta runt 15.00 någon gång eftersom Mia skulle till tandläkaren. Emelie var super söt och sade att hon kunde följa med mig till sjuksyster. Så vi gick dit. Och jag svär, utan Emelie hade jag fan avlidit! Min tå var fortfarande helt svullen men inte lika blå/lila fast lite ändå. Och varig och gjorde hur ont som helst. Så sjuksyster sade att jag skulle lägga mig på sängen och så skulle hon sticka hål med en nål. Emelie erbjöd sig att låta mig klämma hennes händer och det var bra det. För hennes händer kom verkligen i användning.
Förlåt Emelie för att jag klämde så hårt att dina händer blev helt blåa! Men tack gumman för att du fanns där för mig! <3
Du verkade vara den enda som faktiskt verkligen brydde sig. Det kändes skönt att veta att någon fanns där för mig!<3>
I alla fall. När sjuksyster pillat klart efter dryga en timme kanske så fick ajg reda på att hon inte bara stuckit mig med en nål utan även KLIPPT i min tå och skrapat bort all var som satt så hårt fast. Inte konstigt att det gjorde så ont liksom.
Både Emelie och sjuksyster var helt underbara när de skulle lugna mig. Tack!<33
Både jag och min tå tackar er mer än ni kan ana!<3
Även om det gjorde sjukt ont så fick ni mig grymt lugn om man tänker på situationen. Även om jag sparkade lite med höger foten, lyfte upp rumpan, klmde Sunds händer blåa, gjorde massa smärtfyllda grimarser och skrek med jämna mellanrum. Saker hade varit mycket värre utan er vid min sida!<33
När sjuksyster var klar med pillandet var Emelie tvungen att gå. Kramades om och jag sa tack för hon varit med mig. Sedan var det bara gasbindan och alsolspriten och allt det där kvar. Men det gick ändå ganska bra faktiskt. Men fy helvete vad ont det gjorde att gå efter allt asså. Tur för mig så kom mamma och hämtade mig. Sjuksyster berättade exakt hur jag skulle göra i flera dagar/veckor framöver och att jag ska söka upp henne på måndag igen. Och skulle mina föräldrar ha frågor kan de komma in till henne nu eller ringa henne.
Sedan ville hon se till att jag var okej så hon frågade om jag ville stanna ett tag och dricka lite vatten så jag inte skulle svimma. Jag tackade nej, sadea tt jag itne kände mig svimfärdig. Sedan tackade jag för hjälpen efter en liten pratstund och gick för att möta upp mamma.
Igår, i fredags asså, hade vi bara matte, snacka om att det gjorde ont att gå på foten. Och för att göra det ännu värre så hade jag träningsvärk från dagen innan. Mamma tyckte att ajg skulle stanna hemma men jag vägrade. Sade att det ändå bara var en lektion.
Träffade på Emelie där inne och gav henne en kram.
Sedan jobbade vi tillsammans med matten, gick ganska bra faktiskt. Vi äger på att räkna matte tillsammans. Det blir rätt roligt faktiskt. :)
Efter matten väntade Emelie på mig. Hon skulle skriva omprov så vi gick dit tillsammans. När jag önskat henne lycka till och kramats hejdå och allt, så gick jag. Träffade Sjuksyster på vägen som såg att jag gick väldigt försiktigt och haltande så hon frågade hur det var. Vi pratade en skund och jag fick då även reda på att hon SKURIT i min tå. Oj oj så min lilla tå fick vara med om. Jag älskar hennes hund Tindra!<3
På kvällen såg jag Idol och Criminal minds. FATTAR INTE HUR DANIEL KUDNE ÅKA UT!!
Idol börjar verkligen bli dåligt!!
Jag får skriva mer senare..nu måste jag släpp aut vovvsen lite :D
Pusshej. <3
Light is good from whatever lamp it shines.
Fredag, 23 november
Lördag, 24 november
Lets start with monday, shall we.
Okej. Började med ett sabbat schema. Ja, från och med i måndags har jag körkortsteroi på morgonen vilket innebär att jag börjar redan 20 över 8. Toppen liksom. Men bättre blir det. Nu har det visats sig att vi dessutom inte ens har någon lärare. Ja, ni läste rätt. Vi har lektione, men ingen lärare. Så vi har ingen jävla aning om vad vi ska göra eller läsa på. Nej, så kan det gå. Helt fucked up. Men lets move on. Lektionen blev väl si så där hyfsad ändå.
Var först där. Träffade Marcus som var uppe tidigt och precis hade ätit frukost. Han fick roa mig ett tag. Sedan kom Lina och sen Jonathan. Och därefter alla andra. Vi hittade slutligen någon som kunde låsa upp datorklassrummet och gjorde vad vi kunde. Suck.
Efter det var det Djursjukvård. As kul, förutom det att mina ögon knappt höll sig öppna. Jag ville, jag kämpade, för jag gillar den lektionen och läraren, men ögonen sade emot. Jag besegrade deras vilja att sluta sig men med en knapp marginal. Jag var så trött. Sliten. Sjuk. Min stortå värkte och jag var förkyld och kände mig febrig. Vid rasten någon gång kom Kattis och lutade sitt huvud mot min panna och frågade direkt om jag hade feber. Jag visste inte eftersom jag kände mig sjuk kan ju självklart inte ta tempen på mig själv utan termometer, så jag visste inte. När jag kom hem visade det dig att jag hade feber. Sedan somnade jag och sov resten av dagen.
On to tuesday we go.
Tisdag då.
Vaknade med halsont och förkyldning. Jag var trött, sliten och orklös. Jag mådde illa. Mamma beslöt sig att jag skulle stanna hemma. Kämpade emot en aning då jag inte ville missa studiebesöket till Ultuna, men min ork tog slut och jag gav upp. Jag stannade hemma. Klockan 10.50 kommer en av byggarkillarna och plingar på hos oss (Han som älskar min vovve) och säger att de nu tydligen var tvungna att stänga ner våran gata i dryga 3 timmar framöver. Toppen timing liksom. Men jo, kanske. För vi skulle ju ändå precis åka och eftersom vi bara hade 10 minuter på oss innan vägen skulle stängas ner fick lägga på ett kol. Det var bara att koppla Baylee, Stoppa Pelle i buren och dra oss i väg. In i bilen och iväg till Ekeby djurkliniken. Där rastade jag Baylee och lämnade henne sedan i bilen så jag kunde följa med in till kliniken med Pelle. Medan vi väntade var det en super söt liten vovve som hade sövts ner för den hade skrapat en enorm mängd tandsten. Den var fortfarande rejält trött och ville inte vakna. Det tog en jävla tid för den att ens lägga tungan rätt. Även om veterinären kom och fixade tungan så den låg rätt i munnen så föll den ut lite då och då ändå. Haha! såg enormt roligt ut. Men sedan kvickna den till lite. Sen var det Peller tur. Camilla (veterinären) var super duktig. Vi kom jätte bra överrens och eftersom jag (tack vare alla underara djursjukvårds lektioner) vet exakt hur man ska agera och hålla katten och så vidare så gick allt finnemang! :D
Vi var där i drgt en timme och det var det värt. Hon var så noggrann med alla undersökningar. Lät sig ta sin tid för att verkligen vara säker på alla slutsatser och lät honom ta sig tid att undersöka den nya omgivningen en stund. Hon trodde nästan direkt att det var vingelsjukan. Något som fick hjärtat att bulta hårt inom både mig själv och mamma, då vi ägt Pelles mamma som faktiskt var tvungen att avlivas på grund av den sjukdomen som de på den tiden sa att det inte fanns något botemedel till.
Camilla sade att hon inte kunde vara helt säker men på grund av sättet han gick på och hans blick och allt vi förklarat och att han oftast bara sitter i ett hörn och stirrar, så tyckte hon att allt tillsammans lät som vingelsjukan. Sedan konstaterade hon om att det inte verkade vara den värsta formen av sjukdommen, vilket vi förstod då hans mamma hade den värsta formen av sjukdomen och Pelles symtomer inte ens kommer i närheten av alla fruktansvärda symtom hans mamma hade. Camilla sade att om man ger katter extra B-vitaminer och något annat som jag för stunden totalt har glömt vad det heter, så brukar de bli bättre och i vissa fall kan de botas helt. De rakade också en liten plutt på hans högra framben och tog sedan massa blodprov för att se om det kanske är något annat som kan visas i proven. Dessa provresultat får vi förhoppningsvis reda på på tisdag då vi skulle ringa och kolla resultaten då. Pelles ögon har ibland darrat som att han får något slags anfall, och han var grymt blek på tandkötten i några dagar där när han mat och vattenvägrade. Men det var väl mestadels på grund av järnbrist skulle jag tro.
Nu hoppas jag bara att han blir bra! Jag saknar honom! Hans gamla jag. Jag gillar inte att se honom på det här viset. Han är inte honom själv. Det är som att han är där men frånvarande ändå liksom.
Camilla och jag kom jätte bra överrens och jag sadea tt jag själv pluggade djursjukvård. Hennes reaktion på detta var mycket positivt. Hon blev så glad att hon genast drog till med att elever därifrån ofta praktiserar hos dem och att jag jätte gärna får göra det. NU HAR JAG HITTAT ETT ROLIGT STÄLLE ATT PRAKTISERA PÅ!!! WOHOO!! :D
Anyway. Resten av dagen fick ägnas åt att plugga kemi inför provet till onsdagen som jag btw fick VG på. Jag var bara 2.5 G poäng från ett MVG. Vilket jag troligtvis hade lyhckats uppnåt med mer pluggtid. Men tack vare att jag var/är sjuk och inte mår helt bra mentalt gör mig utmattad. Orklös liksom. Tad tär på krafterna. Sover bort hela dagen. Hela natten. Koma.
Lets jump to wednesday.
Onsdag då. Ja, vad ska man säga. Hade Kemiprov vilket ni redan vet resultatet på. Sedan var det samhällskunskap. Hade en lärarkandidat, Johan, som var fram och pratade nästan hela lektionen om sitt liv som mobbad under skoltid. Men det var mer än bara mobbing. Det gick över gränsen. Gränsen som bara mentalt sjuka kriminella personer någonsin skulle kunna göra. Han utsattes för allt verkligen. Allt från att låsas in i skåp tills någon hittade honom, kastas in i sjön, bli nerduschad med kläderna på i omklädningsrummet, bli slagen, nergrävd i snön, med så mkt snö över bröstet att det blev svårt att andas och sedan sätta järnrör över bröstet för att tynga ner det ännu lite mer. Sedan täcka ansiktet med snö och putta in ett järnrör i munnen på honom. Den händelsen har nu orsakat honom att ha klostrofobi. Men det tar inte slut där. Långt ifrån. Han blev slagen och sparkad så hårt att han blev medvetslös och hamnade på sjukhus fastän han inte ens minns att han varit på sjukhuset. Och alla elever på hans skola hade bara samlats runt om och skrikit "FIGHT FIGHT FIGHT FIGHT!!!" precis som i filmen 'Ondskan' av Jan Guillio (eller hur det nu stavas). Hemskt liksom. Och det hemskaste är att att han Christian som FORTFARANDE är ute efter honom aldirg får fängelsestraff då hans mamma är grymt högt uppsatt. Helt sjukt verkligen. Christian är på fri fot fortfarande och är ute efter Johan än. Även om dödshot, våld, försök till mord, drogmissbruk, rån och en hel del till har skett, får Christian aldrig fängelsestraff. Allt på grund av att hans mamma är högt uppsatt. Vad lever vi i för värld? Vad har hänt med världen. Hur kan man låta en sådan sinnersjuk människa som Christian gå fri? Ingen människa med det minska förnuft i skallen skulle låta det ske. Därför börjar man fundera på vad vi lever i för värld. Hur långt kan en människa gå innan brotten och potentiala mord begås? Det får en att börja tänka. Hur ska världen fortsätta frammåt om allt vi gör är att ta ett steg bakåt hela tiden?
Anyway, Johans historia lämnade ett starkt intryck i mig. Förevigt. Kommer aldrig glömma den inlevelse han berättade det med. Så jävla starkt av honom att våga stå för sin barndom och gå runt i olika klasser och berätt aom den. Och at than efter så mång aår hade vågat sig tillbaks till sin gamla skola och berättat det för en klass där..så jävla starkt asså! Avundar hans mod faktiskt, hans starkhet. När han berättade sin historia såblev jag faktiskt tårögd, tror även en liten saltig tår åkte ner lite diskret på kinden. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt jag ville var att springa upp och bara krama om honom. Men jag ville inte avbryta honom. Kändes fel. Ville låta honom berätta klart sin historia. Ville inte missa något. Men jag ville samtidigt så gärna bara springa fram och ge honom en lång kram. Bara visa att någon faktiskt bryr sig. Berätta för honom hur stark och modig han faktiskt är. Vilken hjälte han faktiskt är. Låta honom höra det liksom. Ge honom något att le för. Jag är glad för hans skull att han fann teatern. Det är en passion han verkligen inte kan leva utan. En till sak som jag faktiskt avundas honom. Han är verkligen stark. Skulle nog bli en toppen lärare!
Anyway, under onsdagens lopp började min stortå göra grymtish ont. Jag som trodde att det hela hade börjat försvinna. Så kommer onsdagen och min tå gör blä ont. Den var helt svullen och blå/lila och varig. Gjorde så himla ont. Konstanterade också, btw, att även min supersvullna stortå är mindre än Kattis stortå. Haha! MEN MINA FINGRAR ÄR STÖRRE! och kortare för den delen. Haha! :P
Under onsdagens lopp kom också salamin. Så då fick man gå runt och släpa 12 kg död salamivikt också. Tjihoo liksom.
Hur som helst. Resten av dagen var väl inte så spännande. Drog ner till Ga Uppsala en sväng och sedan till nån affär om ja minns rätt och sedan hem.
Greys Anatomy var på den dagen också. Alltid lika bra. :)
Nej, nu känner jag att det börjar bli dags att avrunda det här inlägget och kanske påbörja ett nytt.
Pusshej allihopa!<3
Lördag, 24 november
Lets start with monday, shall we.
Okej. Började med ett sabbat schema. Ja, från och med i måndags har jag körkortsteroi på morgonen vilket innebär att jag börjar redan 20 över 8. Toppen liksom. Men bättre blir det. Nu har det visats sig att vi dessutom inte ens har någon lärare. Ja, ni läste rätt. Vi har lektione, men ingen lärare. Så vi har ingen jävla aning om vad vi ska göra eller läsa på. Nej, så kan det gå. Helt fucked up. Men lets move on. Lektionen blev väl si så där hyfsad ändå.
Var först där. Träffade Marcus som var uppe tidigt och precis hade ätit frukost. Han fick roa mig ett tag. Sedan kom Lina och sen Jonathan. Och därefter alla andra. Vi hittade slutligen någon som kunde låsa upp datorklassrummet och gjorde vad vi kunde. Suck.
Efter det var det Djursjukvård. As kul, förutom det att mina ögon knappt höll sig öppna. Jag ville, jag kämpade, för jag gillar den lektionen och läraren, men ögonen sade emot. Jag besegrade deras vilja att sluta sig men med en knapp marginal. Jag var så trött. Sliten. Sjuk. Min stortå värkte och jag var förkyld och kände mig febrig. Vid rasten någon gång kom Kattis och lutade sitt huvud mot min panna och frågade direkt om jag hade feber. Jag visste inte eftersom jag kände mig sjuk kan ju självklart inte ta tempen på mig själv utan termometer, så jag visste inte. När jag kom hem visade det dig att jag hade feber. Sedan somnade jag och sov resten av dagen.
On to tuesday we go.
Tisdag då.
Vaknade med halsont och förkyldning. Jag var trött, sliten och orklös. Jag mådde illa. Mamma beslöt sig att jag skulle stanna hemma. Kämpade emot en aning då jag inte ville missa studiebesöket till Ultuna, men min ork tog slut och jag gav upp. Jag stannade hemma. Klockan 10.50 kommer en av byggarkillarna och plingar på hos oss (Han som älskar min vovve) och säger att de nu tydligen var tvungna att stänga ner våran gata i dryga 3 timmar framöver. Toppen timing liksom. Men jo, kanske. För vi skulle ju ändå precis åka och eftersom vi bara hade 10 minuter på oss innan vägen skulle stängas ner fick lägga på ett kol. Det var bara att koppla Baylee, Stoppa Pelle i buren och dra oss i väg. In i bilen och iväg till Ekeby djurkliniken. Där rastade jag Baylee och lämnade henne sedan i bilen så jag kunde följa med in till kliniken med Pelle. Medan vi väntade var det en super söt liten vovve som hade sövts ner för den hade skrapat en enorm mängd tandsten. Den var fortfarande rejält trött och ville inte vakna. Det tog en jävla tid för den att ens lägga tungan rätt. Även om veterinären kom och fixade tungan så den låg rätt i munnen så föll den ut lite då och då ändå. Haha! såg enormt roligt ut. Men sedan kvickna den till lite. Sen var det Peller tur. Camilla (veterinären) var super duktig. Vi kom jätte bra överrens och eftersom jag (tack vare alla underara djursjukvårds lektioner) vet exakt hur man ska agera och hålla katten och så vidare så gick allt finnemang! :D
Vi var där i drgt en timme och det var det värt. Hon var så noggrann med alla undersökningar. Lät sig ta sin tid för att verkligen vara säker på alla slutsatser och lät honom ta sig tid att undersöka den nya omgivningen en stund. Hon trodde nästan direkt att det var vingelsjukan. Något som fick hjärtat att bulta hårt inom både mig själv och mamma, då vi ägt Pelles mamma som faktiskt var tvungen att avlivas på grund av den sjukdomen som de på den tiden sa att det inte fanns något botemedel till.
Camilla sade att hon inte kunde vara helt säker men på grund av sättet han gick på och hans blick och allt vi förklarat och att han oftast bara sitter i ett hörn och stirrar, så tyckte hon att allt tillsammans lät som vingelsjukan. Sedan konstaterade hon om att det inte verkade vara den värsta formen av sjukdommen, vilket vi förstod då hans mamma hade den värsta formen av sjukdomen och Pelles symtomer inte ens kommer i närheten av alla fruktansvärda symtom hans mamma hade. Camilla sade att om man ger katter extra B-vitaminer och något annat som jag för stunden totalt har glömt vad det heter, så brukar de bli bättre och i vissa fall kan de botas helt. De rakade också en liten plutt på hans högra framben och tog sedan massa blodprov för att se om det kanske är något annat som kan visas i proven. Dessa provresultat får vi förhoppningsvis reda på på tisdag då vi skulle ringa och kolla resultaten då. Pelles ögon har ibland darrat som att han får något slags anfall, och han var grymt blek på tandkötten i några dagar där när han mat och vattenvägrade. Men det var väl mestadels på grund av järnbrist skulle jag tro.
Nu hoppas jag bara att han blir bra! Jag saknar honom! Hans gamla jag. Jag gillar inte att se honom på det här viset. Han är inte honom själv. Det är som att han är där men frånvarande ändå liksom.
Camilla och jag kom jätte bra överrens och jag sadea tt jag själv pluggade djursjukvård. Hennes reaktion på detta var mycket positivt. Hon blev så glad att hon genast drog till med att elever därifrån ofta praktiserar hos dem och att jag jätte gärna får göra det. NU HAR JAG HITTAT ETT ROLIGT STÄLLE ATT PRAKTISERA PÅ!!! WOHOO!! :D
Anyway. Resten av dagen fick ägnas åt att plugga kemi inför provet till onsdagen som jag btw fick VG på. Jag var bara 2.5 G poäng från ett MVG. Vilket jag troligtvis hade lyhckats uppnåt med mer pluggtid. Men tack vare att jag var/är sjuk och inte mår helt bra mentalt gör mig utmattad. Orklös liksom. Tad tär på krafterna. Sover bort hela dagen. Hela natten. Koma.
Lets jump to wednesday.
Onsdag då. Ja, vad ska man säga. Hade Kemiprov vilket ni redan vet resultatet på. Sedan var det samhällskunskap. Hade en lärarkandidat, Johan, som var fram och pratade nästan hela lektionen om sitt liv som mobbad under skoltid. Men det var mer än bara mobbing. Det gick över gränsen. Gränsen som bara mentalt sjuka kriminella personer någonsin skulle kunna göra. Han utsattes för allt verkligen. Allt från att låsas in i skåp tills någon hittade honom, kastas in i sjön, bli nerduschad med kläderna på i omklädningsrummet, bli slagen, nergrävd i snön, med så mkt snö över bröstet att det blev svårt att andas och sedan sätta järnrör över bröstet för att tynga ner det ännu lite mer. Sedan täcka ansiktet med snö och putta in ett järnrör i munnen på honom. Den händelsen har nu orsakat honom att ha klostrofobi. Men det tar inte slut där. Långt ifrån. Han blev slagen och sparkad så hårt att han blev medvetslös och hamnade på sjukhus fastän han inte ens minns att han varit på sjukhuset. Och alla elever på hans skola hade bara samlats runt om och skrikit "FIGHT FIGHT FIGHT FIGHT!!!" precis som i filmen 'Ondskan' av Jan Guillio (eller hur det nu stavas). Hemskt liksom. Och det hemskaste är att att han Christian som FORTFARANDE är ute efter honom aldirg får fängelsestraff då hans mamma är grymt högt uppsatt. Helt sjukt verkligen. Christian är på fri fot fortfarande och är ute efter Johan än. Även om dödshot, våld, försök till mord, drogmissbruk, rån och en hel del till har skett, får Christian aldrig fängelsestraff. Allt på grund av att hans mamma är högt uppsatt. Vad lever vi i för värld? Vad har hänt med världen. Hur kan man låta en sådan sinnersjuk människa som Christian gå fri? Ingen människa med det minska förnuft i skallen skulle låta det ske. Därför börjar man fundera på vad vi lever i för värld. Hur långt kan en människa gå innan brotten och potentiala mord begås? Det får en att börja tänka. Hur ska världen fortsätta frammåt om allt vi gör är att ta ett steg bakåt hela tiden?
Anyway, Johans historia lämnade ett starkt intryck i mig. Förevigt. Kommer aldrig glömma den inlevelse han berättade det med. Så jävla starkt av honom att våga stå för sin barndom och gå runt i olika klasser och berätt aom den. Och at than efter så mång aår hade vågat sig tillbaks till sin gamla skola och berättat det för en klass där..så jävla starkt asså! Avundar hans mod faktiskt, hans starkhet. När han berättade sin historia såblev jag faktiskt tårögd, tror även en liten saltig tår åkte ner lite diskret på kinden. Men jag kunde inte hjälpa det. Allt jag ville var att springa upp och bara krama om honom. Men jag ville inte avbryta honom. Kändes fel. Ville låta honom berätta klart sin historia. Ville inte missa något. Men jag ville samtidigt så gärna bara springa fram och ge honom en lång kram. Bara visa att någon faktiskt bryr sig. Berätta för honom hur stark och modig han faktiskt är. Vilken hjälte han faktiskt är. Låta honom höra det liksom. Ge honom något att le för. Jag är glad för hans skull att han fann teatern. Det är en passion han verkligen inte kan leva utan. En till sak som jag faktiskt avundas honom. Han är verkligen stark. Skulle nog bli en toppen lärare!
Anyway, under onsdagens lopp började min stortå göra grymtish ont. Jag som trodde att det hela hade börjat försvinna. Så kommer onsdagen och min tå gör blä ont. Den var helt svullen och blå/lila och varig. Gjorde så himla ont. Konstanterade också, btw, att även min supersvullna stortå är mindre än Kattis stortå. Haha! MEN MINA FINGRAR ÄR STÖRRE! och kortare för den delen. Haha! :P
Under onsdagens lopp kom också salamin. Så då fick man gå runt och släpa 12 kg död salamivikt också. Tjihoo liksom.
Hur som helst. Resten av dagen var väl inte så spännande. Drog ner till Ga Uppsala en sväng och sedan till nån affär om ja minns rätt och sedan hem.
Greys Anatomy var på den dagen också. Alltid lika bra. :)
Nej, nu känner jag att det börjar bli dags att avrunda det här inlägget och kanske påbörja ett nytt.
Pusshej allihopa!<3
tisdag 20 november 2007
The confidence of ignorance will always overcome indecision of knowledge.
Måndag, 19 november
Tisdag, 20 november
Nej men hej!
Ja, ska jag dra fredagen lite snabbt då. Visst, inga problem.
Hade sovmorgon. Skulle haft det i alla fall. Men saker blir ju inte alltid som man tänkt sig direkt. Vaknade av att mobiljävlen ringde. Suck. Drog mig upp. Vaken. Mamma ringde och sade att vi snart skulle åka. Bara att gör sig i ordning då. Kastade på mig lite kläder, mascara och eyeliner. Parfynsprut. In till stora huset, släppa ut vovvs. Borsta tänderna. Åker iväg. Hämtar upp brorsan i stan, sjuttsar honom till våran husläkare i Boländerna. Han är ju då fortfarande sjuk. Ger honom lite pengar och sedan åker vi vidare till El Giganten med min systemkamera som jag fick när jag fyllde år. Åker dit, parkerar och märker att massa folk åker därifrån medan andra sitter i bilen och väntar. Ser en skylt på dörren där det står att de öppnar 11. Drygt. Anyway, bara att vänta då då. Så jag passade då att rasta Baylee. Hon kissade och hälsade på några som orkade ta sig tid i det kalla morgonvädret. Sedan fick hon hoppa in i bilen igen när affären öppnade och jag och mamma gick in. Jag gick till återlämningsavdelningen för jag vet att man kan fråga saker där också, så han hänvisade mig till avdelningen därpersonerna är "specialicerade" i just det området. Så jag gick dit, fann att mamma hittat en person att hjälpa oss så jag började förklara felet. Killen skulle kolla om det var minneskortet som gjorde att kameran inte funkade då det funkade med det lilla men inte med det stora, så han försvann ett jävla tag för att kolla det. Sedan kom han tillbaks med ett nytt stort kort i handen. Han sade att det var ytterst sällan som det var korten det var fel på men att han kan testa det ändå. Så han satte i ett nyss stort minnerkort som helle rinte funkade, men han sade att det var väldigt gammalt så det kan vara därför. Därefter försvann han ett jävla tag igen. Mamma gick för att leta upp någon annan som inte skulle försvinna hela tiden, och medan hon var borta kom han tillbaks...igen. Han började påstå att det var mitt fel att kameran inte fungerade fast än jag inte ens använt skiten. Sedan början han dra igenom hur jag måste skicka den på lagning vilket såklart kostar en slant eller köpa en ny. OFTA ATT JAG TÄNKER GÖRA DET LIKSOM!!
Först hann jag inte riktigt uppfatta vad han sade för jag var så upptagen i mitt tänkade att han var AIK fan. Vet inte varför jag tänkte på det men jag satt och tänkte på det sedan första gången jag såg honom när jag gick in i affären. Anyway. Sedan ställde jag frågan om hur han kunde vara så säker på att det var jag som gjort sönder den när jag inte ens använt den ännu. Och han började dra nån skit som inte alls lät logiskt. Sedan kom mamma. Och insisterade om att få tala med hans chef. Han gick och kom tilbaks ett jävla tag senare. Med henne som tur var. Hon fr¨ågade vad som var fel, och medan mamma pratade i telefon med pappa och förklarade hela saken så förklarade jag läget till kvinnan. Hon såg lite fundersam ut..lite misstänksam, jag lade genast till att jag fått den i födelsedagspresent och att jag inte ens kunnat använda den en enda gång. Mamma ser grymt arg ut, hon och Tom (killen vi pratat med på El giganten) hade bråkat, vilket ju var mycket förståligt då Tom betedde sig som världens idiot. Mamma berättar med en upprörd röst vad som hänt och att hon tycker det var helt totalt fel och väldigt lågt att lägga skulden på mig då jag inte ens använt skiten och hon vet själv hur stor "kedja" El giganten är och att dom har försäkring som täcker sådant här vilket är just därför man väljer att köpa dyra saker som danna sak hos företag som El giganten. Dessutom är märket på kameran Olympus och hon ver att deras policy om något skulle vara fel på kameran, att de lätt tar tillbaks den och ger kunden en ny då det är väldigt lätt för dem att bara reparera den och sedan sälja den på nytt eller bara skrota skiten och börja om. Sedan gav hon tjejen telefonen där pappa var på andra sidan luren. De pratade, och gick med på att hon skulle ta sig en titt på kameran och sedan ringa upp igen. Lika sant som sagt. Där försvann de igen. Kom tillbaks grymt myckedt senare. Och konstaterade at något var böjt där minneskortet ska sitta. Pappa hade sagt att han och Per Ess från El giganten hade testat minneskortet innan han köpt det och att det inte var mitt fel. Så de hade inget att skylla ifrån sig på. Susanne, eller Susanna eller vad hon nu hette som var kvinnan som hjälpte oss, hade ringt upp Per för att få detta konstaterat av honom också. Ja då. Idioter asså. Per är bra i alla fall. Så de gav med sig. Vad skulle de göra. Tom idioten hade vägrat att ens låta oss ge tillbaks den, då han insiterade om att man inte kan lämna tillbaka saker som man haft sönder. Vilken jävla idiot asså. Innan hon tjejen hade kommit så hade jag gått och letat efter en ny person att hjälpa oss, han sade att vi skulle prata med Tom som var ydligen var chef för den avdeleningen och min första respons till det var att det var honom vi pratade med och han som vägrade hjälpa oss, liksom han som gav oss så mycket problem och inte gjored gott för affären. Killen såg på mig lite förbryllat men utan ord. Jag tror han blev lite chockad att en kort ung tjej vågade släppa ut sådana ord tillräckligt nära Tom för att han troligen hörde. Killen vågade inte säga något negativt om Tom, men då sade jag att det inte spelade någon roll för nu kom ändå hon tjejen, Susanne eller vad hon hette. Och hans respons var "Oj jävlar. Något måste verklgien ha gått åt helvete här om Toms chef kommer ut, jag menar chefen för hela affären liksom" Jag kunde hjälpa att skratta och likaså han. Lite humor i det hela måste man ju ha. Han ville mer än gärna hjälp amig men kunde inte ett skit om kameror så jag sade att det var okej nu när hon hade kommit, och han sade att det bara var att leta upp honom igen sen om jag behövde hjälp. Alltid lika trevligt med unga, snygga, hjälpsamma arbetande killar ju. ;)
Kollade på Tom som trodde han fått Susanne på hans sida. Han stog där vid datorn fastklistrad med blicken medan han lyssnade på varenda ord vi sade med ett elakt leende på läpparna. Sedan märker han hur hom börjar luta sig mer åt våran sida än hans och han ska då ta fram sin mobil för att visa vad han menar. DÄR SATT DET!!! Hans bakgrund bid på mobilen vad AIK!! Hahaha! Är man bäst eller vad liksom!? Anyway, hon sade att hon redan sett det och även om han konstaterade att Olympus inte skickar produkter som är trasiga så föll hon mer åt vårat håll. De har ju ändå ett skyldighet att göra kunden nöjd, INTE SANT TOM!! Idiot asså. Men hur som helst, så efter mycket möda och tjat så fick jag en ny likadan kamera. ÄNTLIGEN!! Hade tagit över en timme och nu var det inte lång tid förrän jag började skolan. Brorsan hade ringt och sagt att han skulle ta bussen hem då han inte orkade vänta på oss. Förlåt. Kände mig dum som inte kunde dra mig ifrån för att hämta upp honom då han faktiskt är sjuk. Fast i och för sig har jag inte körkort, men ändå.
Väl i skolan då. Berättar om min händelserika morgon men vet inte hur många som faktiskyssnade. Spelar väl mindre roll kanske. Räknade på bra. och blev klar längre fram än nödvändigt. Kändes bra. Malin och Kattis skulle stanna lite extra för att jobba ikapp sedan de haft djurhusvecka så jag stannade med dem också då jag ändå var tvungen att vänta på mamma.
Åkte hem och somnade, igen. Vaknade till natten, stort bråk i några minuter. Gick hem till mig. Somnade om. Trött. Slut. Matt. Orklös.
Minns inte mer av vad som hände i fredags ärligt talat. Allt är så rörigt eftersom jag sover dagarna in och dagarna ut. Jag minns inte vad som hänt när. Det blir för mycket att hålla koll på. Allt blandas om. Som i en mixer.
Hejdå alla!
Tisdag, 20 november
Nej men hej!
Ja, ska jag dra fredagen lite snabbt då. Visst, inga problem.
Hade sovmorgon. Skulle haft det i alla fall. Men saker blir ju inte alltid som man tänkt sig direkt. Vaknade av att mobiljävlen ringde. Suck. Drog mig upp. Vaken. Mamma ringde och sade att vi snart skulle åka. Bara att gör sig i ordning då. Kastade på mig lite kläder, mascara och eyeliner. Parfynsprut. In till stora huset, släppa ut vovvs. Borsta tänderna. Åker iväg. Hämtar upp brorsan i stan, sjuttsar honom till våran husläkare i Boländerna. Han är ju då fortfarande sjuk. Ger honom lite pengar och sedan åker vi vidare till El Giganten med min systemkamera som jag fick när jag fyllde år. Åker dit, parkerar och märker att massa folk åker därifrån medan andra sitter i bilen och väntar. Ser en skylt på dörren där det står att de öppnar 11. Drygt. Anyway, bara att vänta då då. Så jag passade då att rasta Baylee. Hon kissade och hälsade på några som orkade ta sig tid i det kalla morgonvädret. Sedan fick hon hoppa in i bilen igen när affären öppnade och jag och mamma gick in. Jag gick till återlämningsavdelningen för jag vet att man kan fråga saker där också, så han hänvisade mig till avdelningen därpersonerna är "specialicerade" i just det området. Så jag gick dit, fann att mamma hittat en person att hjälpa oss så jag började förklara felet. Killen skulle kolla om det var minneskortet som gjorde att kameran inte funkade då det funkade med det lilla men inte med det stora, så han försvann ett jävla tag för att kolla det. Sedan kom han tillbaks med ett nytt stort kort i handen. Han sade att det var ytterst sällan som det var korten det var fel på men att han kan testa det ändå. Så han satte i ett nyss stort minnerkort som helle rinte funkade, men han sade att det var väldigt gammalt så det kan vara därför. Därefter försvann han ett jävla tag igen. Mamma gick för att leta upp någon annan som inte skulle försvinna hela tiden, och medan hon var borta kom han tillbaks...igen. Han började påstå att det var mitt fel att kameran inte fungerade fast än jag inte ens använt skiten. Sedan början han dra igenom hur jag måste skicka den på lagning vilket såklart kostar en slant eller köpa en ny. OFTA ATT JAG TÄNKER GÖRA DET LIKSOM!!
Först hann jag inte riktigt uppfatta vad han sade för jag var så upptagen i mitt tänkade att han var AIK fan. Vet inte varför jag tänkte på det men jag satt och tänkte på det sedan första gången jag såg honom när jag gick in i affären. Anyway. Sedan ställde jag frågan om hur han kunde vara så säker på att det var jag som gjort sönder den när jag inte ens använt den ännu. Och han började dra nån skit som inte alls lät logiskt. Sedan kom mamma. Och insisterade om att få tala med hans chef. Han gick och kom tilbaks ett jävla tag senare. Med henne som tur var. Hon fr¨ågade vad som var fel, och medan mamma pratade i telefon med pappa och förklarade hela saken så förklarade jag läget till kvinnan. Hon såg lite fundersam ut..lite misstänksam, jag lade genast till att jag fått den i födelsedagspresent och att jag inte ens kunnat använda den en enda gång. Mamma ser grymt arg ut, hon och Tom (killen vi pratat med på El giganten) hade bråkat, vilket ju var mycket förståligt då Tom betedde sig som världens idiot. Mamma berättar med en upprörd röst vad som hänt och att hon tycker det var helt totalt fel och väldigt lågt att lägga skulden på mig då jag inte ens använt skiten och hon vet själv hur stor "kedja" El giganten är och att dom har försäkring som täcker sådant här vilket är just därför man väljer att köpa dyra saker som danna sak hos företag som El giganten. Dessutom är märket på kameran Olympus och hon ver att deras policy om något skulle vara fel på kameran, att de lätt tar tillbaks den och ger kunden en ny då det är väldigt lätt för dem att bara reparera den och sedan sälja den på nytt eller bara skrota skiten och börja om. Sedan gav hon tjejen telefonen där pappa var på andra sidan luren. De pratade, och gick med på att hon skulle ta sig en titt på kameran och sedan ringa upp igen. Lika sant som sagt. Där försvann de igen. Kom tillbaks grymt myckedt senare. Och konstaterade at något var böjt där minneskortet ska sitta. Pappa hade sagt att han och Per Ess från El giganten hade testat minneskortet innan han köpt det och att det inte var mitt fel. Så de hade inget att skylla ifrån sig på. Susanne, eller Susanna eller vad hon nu hette som var kvinnan som hjälpte oss, hade ringt upp Per för att få detta konstaterat av honom också. Ja då. Idioter asså. Per är bra i alla fall. Så de gav med sig. Vad skulle de göra. Tom idioten hade vägrat att ens låta oss ge tillbaks den, då han insiterade om att man inte kan lämna tillbaka saker som man haft sönder. Vilken jävla idiot asså. Innan hon tjejen hade kommit så hade jag gått och letat efter en ny person att hjälpa oss, han sade att vi skulle prata med Tom som var ydligen var chef för den avdeleningen och min första respons till det var att det var honom vi pratade med och han som vägrade hjälpa oss, liksom han som gav oss så mycket problem och inte gjored gott för affären. Killen såg på mig lite förbryllat men utan ord. Jag tror han blev lite chockad att en kort ung tjej vågade släppa ut sådana ord tillräckligt nära Tom för att han troligen hörde. Killen vågade inte säga något negativt om Tom, men då sade jag att det inte spelade någon roll för nu kom ändå hon tjejen, Susanne eller vad hon hette. Och hans respons var "Oj jävlar. Något måste verklgien ha gått åt helvete här om Toms chef kommer ut, jag menar chefen för hela affären liksom" Jag kunde hjälpa att skratta och likaså han. Lite humor i det hela måste man ju ha. Han ville mer än gärna hjälp amig men kunde inte ett skit om kameror så jag sade att det var okej nu när hon hade kommit, och han sade att det bara var att leta upp honom igen sen om jag behövde hjälp. Alltid lika trevligt med unga, snygga, hjälpsamma arbetande killar ju. ;)
Kollade på Tom som trodde han fått Susanne på hans sida. Han stog där vid datorn fastklistrad med blicken medan han lyssnade på varenda ord vi sade med ett elakt leende på läpparna. Sedan märker han hur hom börjar luta sig mer åt våran sida än hans och han ska då ta fram sin mobil för att visa vad han menar. DÄR SATT DET!!! Hans bakgrund bid på mobilen vad AIK!! Hahaha! Är man bäst eller vad liksom!? Anyway, hon sade att hon redan sett det och även om han konstaterade att Olympus inte skickar produkter som är trasiga så föll hon mer åt vårat håll. De har ju ändå ett skyldighet att göra kunden nöjd, INTE SANT TOM!! Idiot asså. Men hur som helst, så efter mycket möda och tjat så fick jag en ny likadan kamera. ÄNTLIGEN!! Hade tagit över en timme och nu var det inte lång tid förrän jag började skolan. Brorsan hade ringt och sagt att han skulle ta bussen hem då han inte orkade vänta på oss. Förlåt. Kände mig dum som inte kunde dra mig ifrån för att hämta upp honom då han faktiskt är sjuk. Fast i och för sig har jag inte körkort, men ändå.
Väl i skolan då. Berättar om min händelserika morgon men vet inte hur många som faktiskyssnade. Spelar väl mindre roll kanske. Räknade på bra. och blev klar längre fram än nödvändigt. Kändes bra. Malin och Kattis skulle stanna lite extra för att jobba ikapp sedan de haft djurhusvecka så jag stannade med dem också då jag ändå var tvungen att vänta på mamma.
Åkte hem och somnade, igen. Vaknade till natten, stort bråk i några minuter. Gick hem till mig. Somnade om. Trött. Slut. Matt. Orklös.
Minns inte mer av vad som hände i fredags ärligt talat. Allt är så rörigt eftersom jag sover dagarna in och dagarna ut. Jag minns inte vad som hänt när. Det blir för mycket att hålla koll på. Allt blandas om. Som i en mixer.
Hejdå alla!
Where are we going, and why am I in this hand basket?
Måndag, 19 november
Tisdag, 20 november
Typ hej!
Nu ska jag berätta om hur min torsdag var ännu en "lyckad" dag. Förutom krogen så har den senaste tiden i mitt liv varit åt helvete! Får mig att bara vilja leva på krogen. "livet är en fest" Det får mig att vilja leva som det citatet.
I torsdags då. Började vanlig tid 20 över 8. Hade småföretagande A direkt. Det är alltid mysigt. Gillar faktiskt den lektionen. Sedan var det idrott och redan där började allt falla. Nog med att jag hade glömt idrottskläderna och att "fröken Anna" inte blev så värst glad över det, men sedan var det dags. Usch vad trött jag blir. Hon ville prata med mig på sitt kontor. Så jag lunkade på efter henne. Suck vad trött jag blir. Ja, snacket då. Arg var hon ju i och försig inte, men hon låter alltid så arg. Hon började ta snacket med hur jag inte får glömma idrottskläder även om det var första gången. I alla fall för i år. Hon tycker inte det gills som en bra ursäkt. Men vad ska jag göra när mit tliv rasar då? Faller ihop mitt framför ögonen på mig utan att jag kan göra något åt det eftersom allt jag gör bara förvärrar saken? Ge mig ett förslag så gör jag det!!
I alla fall, Minii och Jompa behövde en "assistent" till lektionen så jag tog på mig ansvaret. Fick i alla fall halv närvaro för det. Bättre än inget ju.
Anna hade pratat med Johnny också, Yippie liksom. Det gick ju åt helvete för mig på idrotten förra året och nu när jag faktiskt försöker så ska hon dra mig ner och släpa mig på marken som om jag vore en slav utan värde. Vad är det här för skit!? Vad lever jag i för helvete!? Vad går jag i för sjuk skola!? Tror lärarna att de har en rumpa gjord av guld eller! Nog med det! Jag tänke rinte ta skiten längre! Dags att börja stå upp för mig själv nu! Det är verkligen dags. Väx upp, Kim, väx upp! Vad är det för fel på mig? Varför vågar jag inte stå upp för mig själv? Varför tillåter jag alla att trampa över mig med deras smutsiga skor som om jag vore en sliten matta? Varför låter jag folk trycka ner mig bara så de ska känna att de har någon med mindre värde än de själva? Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara stå upp för mig själv!? Något jag verkligen måste jobba på. Men hur ska jag finna tid eller ork till det när jag inte ens kan hålla mig vaken en hel dag, knappt så det räcker till i skolan liksom. Mitt liv är kaos, allt är kaos. Humöret tappas, orken tappas, glädjen tappas. Allt är borta. Mitt liv är täckt med det mörkaste molnet. Ett moln som förföljer mig. Som vägrar låta mig se ens en skymt av solen. Deprimerad. Mitt liv rasar samman, det lilla som finns kvar det vill säga.
Jag hör om alla i klassen som bara hoppar av eller slutar. Jag avundas dem, men samtidigt inte. Dom slipper, dom slipper hemskheten. Dom behöver vakna varje morgon och veta att det kommer vara ännu en dag av att möta på helvetet. Samtidigt tycker jag att många ger upp för snabbt. Men kanske är det bättre att ge upp för snabbt, än att försvinna hel från världen och aldrig kunna återfå krafterna helt. Kanske gör dom det rätta. Kanske är det jag som bör tänka om lite. Jag vet inte.
Men något jag vet är att mina föräldrar inte skulle ha förståelse alls för mig om jag sade att jag ville hoppa av. Arga skulle de bli och totalvägra. Däremot är jag 18, nya förväntningar, nytt ansvar. Det blir för mycket. För mycket tyngd. En tngd som aldrig släpps. Den bara släpas efter mig som tio ton tungt metall. Det försvinner aldrig. Det bara ökar. Orken att ta sig genom en dag blir hårdare för varje dag. Släpet ökar, orken minskar. Man skulle tro att man skulle bli stark av att släpa så mycket efter sig. Men jag är inte så säker på det. Muskler har jag då inte märkt någon skillnad på och starkare psykist, "i wouldnt hold my breath on it".
Nej men hej. Det här inlägget skulle typ vara om i torsdags. Blev väl det, men med lite extra krydda i liksom.
Okay, back on track då. Efter idrotten så var det lunch. Ingen större aptit, men äter för att inte märkas. När lunchen passerat var det ingen större nyhet. Drog mig in till biblioteket för att dryga mig framför datorn under hela den enormt långa håltimmen. Sabina kom in och mötte mit där senare och vi drygade oss framför datorn. Ringde upp brorsan och frågade om några siter där man kunde hitta krogenbilder på nätet, och lika sant som sagt hjälpte han mig fram där. Han tyckte det var väldigt kul att se "lillsyrrans" kort uppe på nätet från krogen. Anyway, har glömt leta fler kort så hittils har jag bara hittat en.
Efter håltimmen var det matte. Ja, man kan ju gott ta och intyga att våra matte lektioner alltid blir lite extra speciella. Hade vikarie igen. Malin och Kattis gick ut i grupprummet för att göra lite geometri som de missat då de haft djurhusvecka. Hanna satt vid andra bordet med Sabina och räknade och jag satt med Sund och Jonathan till slut. Vi skrattade så jag vet inte vad. Känns så skönt att prata och ha sig med några man inte alltid umgås med. Känns skönt.
I alla fall. Efter ett tag märkte vi hur Marcus glodde på oss och skrattadre av att vi skrattade. Så vi bjöd glatt in honom till vårat bord där snacket om hur tom jag var i huvudet och trött efter gårdagens krogen kväll och bakande och hela fadderuttan. Han konstanterade att jag ändå var jävligt smart eftersom jag alltid förstod allting på matten, men där kom jag snabbt som tillägg och sade att jag egentligen inte fattar ett skit mer än på lektionerna. På proven visas liksom ett helt annat resultat. Men han gav sig inte, sa istället att jag var ett "undermedvetet geni" men tyckte det lät roligare att säga "undermedvetet underbarn" istället, så det fick bli det jag skulle föreställa då då. Haha! Det fick mig att skratta så jag vet inte vad. Jag var ju redan tom i huvudet men sedan kom vi alla på att tom i huvudet kunde jag inte vara eftersom då skulle det eka där inne och då skulle jag ju minnas allt eftersom det skulle eka om det där inne. Så då sa jag. "Haha! Okej, jag är tom i huvudet med sån där stoppning emellan..du vet som kan finnas i väggar" Som sagt. Mattelektionerna är alltid något extra. På ett sätt är jag faktiskt lite glad att jag valde matte B, även om det innebär att jag måste kämpa extra mycket som jag inte ens har orken för.
Sund insisterar om att jag är kär i Marcus, men det kan jag gott ta och intyga er alla om att vi är bara vänner. Inget mer, inget mindre. Så det så! :P
Efter matten gick jag och Sund till lärarrummet, skulle se hur mycket jag sålt för och wohoo!! ALLA bitar var borta. 114 kronor fick vi!! YEAAAH!! Whos the best, Im the best. Haha! nej då. Nu ska vi inte vara sånna. Men det kändes skönt att allt blivit sålt. Då slapp jag bära hem massor igen. Fast i och för sig hade jag och Sund tänkt äta upp det om något blivit över, men nu behövdes inte det. :P Haha!
Torsdag efter skolan minns jag inte så mycket av. Var med Pelle massor, min lilla älskling. Du måste bli bra gubben, du MÅSTE!! <33
Sedan så somnade jag tror jag, Imprincip direkt efter skolan. Vaknade väl någon gång så där, kollade datorn kanske, och somnade om. Helt sjukt. Men jag mår inte bra. Jag är inte sjuk, men det är för mycket som händer just nu. Jag mår inte bra. Sedan väckten jag sent och gick hem till mig och somnade om direkt. Helt sjukt. Jag fattar inte. Hur kan en människa må så dåligt!? Hur kan en människa må så dåligt utan att någon ser eller bryr sig!? Är jag så osynlig? Är jag så ovärd all uppmärksamhet? Är jag så mycket i vägen för er?
En liten tankeställare till alla er läsare, vilka ni nu är. (från idag, eller mån. 19/11)
Jag laddade upp en bild på Bilddagboken för några dagar sedan. En bild med en text nedanför förklarande lite om hur jag mår. Vilka kommenterade med söta små inlägg för att försöka få mig att må bättre. Jo det ska jag tal aom för er. Det var ENDAST folk som jag inte umgås med varje dag. Om man inte räknar med Cajsa, för hon vet ändå hur mycket hon betyder för mig, så var det bara folk som inte ens är i den "gruppen" som jag umgås i. Helt sjukt. Man börjar nästan fundera över hur mycket personerna i min grupp bryr sig om en. Inte verkar det vara mycket i alla fall. Och det verkar minska för varje dag. Jag blir mer och mer osynlig. Alla drar utan att vänta, alla går utan att säga till, alla kramar alla varje dag utom mig, alla finns där för alla utom för mig, alla beter sig som riktiga vänner mot alla, utom mot mig. I min grupp asså. Jag umgicks lite med sötnosarna som faktiskt verkar bry sig om mig en aning, idag. Helt sjutk asså, helt annan stämming. Dom var glada även om dom var rädda för saker jag inte tänker ta upp eftersom det inte är mig sak att skriva om. Dom brydde sig om mig precis som dom brydde sig om alla andra. Jag kände mig närvarande. Jag kände mig accepterad. Jag kände att det var okej, tillåtet, att få vara...mig. Det kändes bra. Det kändes så in i helvetes bra!
Därför vill jag bara säga Tack! Tack för att ni finns, tack för att ni bryr er, tack för att ni är ni!<333
Ni vet att jag ALLTID finns här för er!! ALLTID!! <333
Tisdag, 20 november
Typ hej!
Nu ska jag berätta om hur min torsdag var ännu en "lyckad" dag. Förutom krogen så har den senaste tiden i mitt liv varit åt helvete! Får mig att bara vilja leva på krogen. "livet är en fest" Det får mig att vilja leva som det citatet.
I torsdags då. Började vanlig tid 20 över 8. Hade småföretagande A direkt. Det är alltid mysigt. Gillar faktiskt den lektionen. Sedan var det idrott och redan där började allt falla. Nog med att jag hade glömt idrottskläderna och att "fröken Anna" inte blev så värst glad över det, men sedan var det dags. Usch vad trött jag blir. Hon ville prata med mig på sitt kontor. Så jag lunkade på efter henne. Suck vad trött jag blir. Ja, snacket då. Arg var hon ju i och försig inte, men hon låter alltid så arg. Hon började ta snacket med hur jag inte får glömma idrottskläder även om det var första gången. I alla fall för i år. Hon tycker inte det gills som en bra ursäkt. Men vad ska jag göra när mit tliv rasar då? Faller ihop mitt framför ögonen på mig utan att jag kan göra något åt det eftersom allt jag gör bara förvärrar saken? Ge mig ett förslag så gör jag det!!
I alla fall, Minii och Jompa behövde en "assistent" till lektionen så jag tog på mig ansvaret. Fick i alla fall halv närvaro för det. Bättre än inget ju.
Anna hade pratat med Johnny också, Yippie liksom. Det gick ju åt helvete för mig på idrotten förra året och nu när jag faktiskt försöker så ska hon dra mig ner och släpa mig på marken som om jag vore en slav utan värde. Vad är det här för skit!? Vad lever jag i för helvete!? Vad går jag i för sjuk skola!? Tror lärarna att de har en rumpa gjord av guld eller! Nog med det! Jag tänke rinte ta skiten längre! Dags att börja stå upp för mig själv nu! Det är verkligen dags. Väx upp, Kim, väx upp! Vad är det för fel på mig? Varför vågar jag inte stå upp för mig själv? Varför tillåter jag alla att trampa över mig med deras smutsiga skor som om jag vore en sliten matta? Varför låter jag folk trycka ner mig bara så de ska känna att de har någon med mindre värde än de själva? Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara stå upp för mig själv!? Något jag verkligen måste jobba på. Men hur ska jag finna tid eller ork till det när jag inte ens kan hålla mig vaken en hel dag, knappt så det räcker till i skolan liksom. Mitt liv är kaos, allt är kaos. Humöret tappas, orken tappas, glädjen tappas. Allt är borta. Mitt liv är täckt med det mörkaste molnet. Ett moln som förföljer mig. Som vägrar låta mig se ens en skymt av solen. Deprimerad. Mitt liv rasar samman, det lilla som finns kvar det vill säga.
Jag hör om alla i klassen som bara hoppar av eller slutar. Jag avundas dem, men samtidigt inte. Dom slipper, dom slipper hemskheten. Dom behöver vakna varje morgon och veta att det kommer vara ännu en dag av att möta på helvetet. Samtidigt tycker jag att många ger upp för snabbt. Men kanske är det bättre att ge upp för snabbt, än att försvinna hel från världen och aldrig kunna återfå krafterna helt. Kanske gör dom det rätta. Kanske är det jag som bör tänka om lite. Jag vet inte.
Men något jag vet är att mina föräldrar inte skulle ha förståelse alls för mig om jag sade att jag ville hoppa av. Arga skulle de bli och totalvägra. Däremot är jag 18, nya förväntningar, nytt ansvar. Det blir för mycket. För mycket tyngd. En tngd som aldrig släpps. Den bara släpas efter mig som tio ton tungt metall. Det försvinner aldrig. Det bara ökar. Orken att ta sig genom en dag blir hårdare för varje dag. Släpet ökar, orken minskar. Man skulle tro att man skulle bli stark av att släpa så mycket efter sig. Men jag är inte så säker på det. Muskler har jag då inte märkt någon skillnad på och starkare psykist, "i wouldnt hold my breath on it".
Nej men hej. Det här inlägget skulle typ vara om i torsdags. Blev väl det, men med lite extra krydda i liksom.
Okay, back on track då. Efter idrotten så var det lunch. Ingen större aptit, men äter för att inte märkas. När lunchen passerat var det ingen större nyhet. Drog mig in till biblioteket för att dryga mig framför datorn under hela den enormt långa håltimmen. Sabina kom in och mötte mit där senare och vi drygade oss framför datorn. Ringde upp brorsan och frågade om några siter där man kunde hitta krogenbilder på nätet, och lika sant som sagt hjälpte han mig fram där. Han tyckte det var väldigt kul att se "lillsyrrans" kort uppe på nätet från krogen. Anyway, har glömt leta fler kort så hittils har jag bara hittat en.
Efter håltimmen var det matte. Ja, man kan ju gott ta och intyga att våra matte lektioner alltid blir lite extra speciella. Hade vikarie igen. Malin och Kattis gick ut i grupprummet för att göra lite geometri som de missat då de haft djurhusvecka. Hanna satt vid andra bordet med Sabina och räknade och jag satt med Sund och Jonathan till slut. Vi skrattade så jag vet inte vad. Känns så skönt att prata och ha sig med några man inte alltid umgås med. Känns skönt.
I alla fall. Efter ett tag märkte vi hur Marcus glodde på oss och skrattadre av att vi skrattade. Så vi bjöd glatt in honom till vårat bord där snacket om hur tom jag var i huvudet och trött efter gårdagens krogen kväll och bakande och hela fadderuttan. Han konstanterade att jag ändå var jävligt smart eftersom jag alltid förstod allting på matten, men där kom jag snabbt som tillägg och sade att jag egentligen inte fattar ett skit mer än på lektionerna. På proven visas liksom ett helt annat resultat. Men han gav sig inte, sa istället att jag var ett "undermedvetet geni" men tyckte det lät roligare att säga "undermedvetet underbarn" istället, så det fick bli det jag skulle föreställa då då. Haha! Det fick mig att skratta så jag vet inte vad. Jag var ju redan tom i huvudet men sedan kom vi alla på att tom i huvudet kunde jag inte vara eftersom då skulle det eka där inne och då skulle jag ju minnas allt eftersom det skulle eka om det där inne. Så då sa jag. "Haha! Okej, jag är tom i huvudet med sån där stoppning emellan..du vet som kan finnas i väggar" Som sagt. Mattelektionerna är alltid något extra. På ett sätt är jag faktiskt lite glad att jag valde matte B, även om det innebär att jag måste kämpa extra mycket som jag inte ens har orken för.
Sund insisterar om att jag är kär i Marcus, men det kan jag gott ta och intyga er alla om att vi är bara vänner. Inget mer, inget mindre. Så det så! :P
Efter matten gick jag och Sund till lärarrummet, skulle se hur mycket jag sålt för och wohoo!! ALLA bitar var borta. 114 kronor fick vi!! YEAAAH!! Whos the best, Im the best. Haha! nej då. Nu ska vi inte vara sånna. Men det kändes skönt att allt blivit sålt. Då slapp jag bära hem massor igen. Fast i och för sig hade jag och Sund tänkt äta upp det om något blivit över, men nu behövdes inte det. :P Haha!
Torsdag efter skolan minns jag inte så mycket av. Var med Pelle massor, min lilla älskling. Du måste bli bra gubben, du MÅSTE!! <33
Sedan så somnade jag tror jag, Imprincip direkt efter skolan. Vaknade väl någon gång så där, kollade datorn kanske, och somnade om. Helt sjukt. Men jag mår inte bra. Jag är inte sjuk, men det är för mycket som händer just nu. Jag mår inte bra. Sedan väckten jag sent och gick hem till mig och somnade om direkt. Helt sjukt. Jag fattar inte. Hur kan en människa må så dåligt!? Hur kan en människa må så dåligt utan att någon ser eller bryr sig!? Är jag så osynlig? Är jag så ovärd all uppmärksamhet? Är jag så mycket i vägen för er?
En liten tankeställare till alla er läsare, vilka ni nu är. (från idag, eller mån. 19/11)
Jag laddade upp en bild på Bilddagboken för några dagar sedan. En bild med en text nedanför förklarande lite om hur jag mår. Vilka kommenterade med söta små inlägg för att försöka få mig att må bättre. Jo det ska jag tal aom för er. Det var ENDAST folk som jag inte umgås med varje dag. Om man inte räknar med Cajsa, för hon vet ändå hur mycket hon betyder för mig, så var det bara folk som inte ens är i den "gruppen" som jag umgås i. Helt sjukt. Man börjar nästan fundera över hur mycket personerna i min grupp bryr sig om en. Inte verkar det vara mycket i alla fall. Och det verkar minska för varje dag. Jag blir mer och mer osynlig. Alla drar utan att vänta, alla går utan att säga till, alla kramar alla varje dag utom mig, alla finns där för alla utom för mig, alla beter sig som riktiga vänner mot alla, utom mot mig. I min grupp asså. Jag umgicks lite med sötnosarna som faktiskt verkar bry sig om mig en aning, idag. Helt sjutk asså, helt annan stämming. Dom var glada även om dom var rädda för saker jag inte tänker ta upp eftersom det inte är mig sak att skriva om. Dom brydde sig om mig precis som dom brydde sig om alla andra. Jag kände mig närvarande. Jag kände mig accepterad. Jag kände att det var okej, tillåtet, att få vara...mig. Det kändes bra. Det kändes så in i helvetes bra!
Därför vill jag bara säga Tack! Tack för att ni finns, tack för att ni bryr er, tack för att ni är ni!<333
Ni vet att jag ALLTID finns här för er!! ALLTID!! <333
söndag 18 november 2007
Don't tell me I'm burning the candle at both ends, tell me where to get more wax.
Söndag, 18 november
Ja. Onsdagens inlägg då.
Allt fortsatta att gå fel. Så mkt fel att jag inte alls orkar dra det här. Lets just say i've had much better days.
Efter att jag hittat min present som då var kvar, satte jag mig och väntade in alla sötnosar. men under tiden började jag göra några av frågorna själv eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig. Hade lyckats göra hyfsat många ändå, innan Hanna kom. Efter det började vi göra massa tillsammans och sedan kom även Malin och Kattis och hängde på. Efter ett tag kom även lilla Ida. :) Men hon skulle göra frågorna senare. Men Rambo hade hon med sig. Sötnosen. :)
Jag åkte hem till lunch sen också. Vägrade ta provet. Jag tänker inte låta KG dra mig ner så där. Han var inte ens tillåten att ge oss provet den dagen enligt rektorn som pappa ringt och pratat med under morgonen. Så gör han det ändå. Så jävla dålig stil. Aja, skönt att slippa ha honom som lärare mer. Well, har ju fortfarande lektionen där man ska besöka skolor, men utöver det är det inget liksom.
Väl hemma så tog jag en lååång promenad med älskade Baylee!<33
Sedan var det bara att hoppa in i duschen och börja med bakningen då det var min vecka att baka så jag skulle baka till tisdagen och torsdagen. Det var skönt att duscha. Bara låta varmvattnet rinna över en som en lätt massage. Riktigt skönt. Dröjde mig kvar där inne tills varmvattnet var slut. Sedan var det bakningen. När jag haft den i ugnen ett jävla tag ser jag att den fortfarand einte ser klar ut. Så jag tar ut o känner på den med en tandpetare. Men märker att den börjar färjas brun, så jag lägger sån där frigolit mojjs över eller vad det nu heter men märker att det inte gör ngn skillnad som edt i vanliga fall hade gjort. Så jag tar ut det ur ugnen och kommer på mig själv om att jag glömt ha i mjölet! HUR DUM FÅR JA BLI!? seriöst, måste allt gå fel hela tiden. Mamma blev road i alla fall, skrattade något så jag vet inte vad medan jag höll på att ge allt för att inte bara sätt amig ner och gråta mig till sömns. Något grymt löjligt att gråta över men när allt går åt helvete hela tiden och livet är som mitt liv är så kan man inte mer än hjälpa det.
Hur som helst. Sedan var det krogen time med Malin!! Haf inte haft så kul på så länge att ja inte ens kan minnas det!!
Ja. Onsdagens inlägg då.
Allt fortsatta att gå fel. Så mkt fel att jag inte alls orkar dra det här. Lets just say i've had much better days.
Efter att jag hittat min present som då var kvar, satte jag mig och väntade in alla sötnosar. men under tiden började jag göra några av frågorna själv eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig. Hade lyckats göra hyfsat många ändå, innan Hanna kom. Efter det började vi göra massa tillsammans och sedan kom även Malin och Kattis och hängde på. Efter ett tag kom även lilla Ida. :) Men hon skulle göra frågorna senare. Men Rambo hade hon med sig. Sötnosen. :)
Jag åkte hem till lunch sen också. Vägrade ta provet. Jag tänker inte låta KG dra mig ner så där. Han var inte ens tillåten att ge oss provet den dagen enligt rektorn som pappa ringt och pratat med under morgonen. Så gör han det ändå. Så jävla dålig stil. Aja, skönt att slippa ha honom som lärare mer. Well, har ju fortfarande lektionen där man ska besöka skolor, men utöver det är det inget liksom.
Väl hemma så tog jag en lååång promenad med älskade Baylee!<33
Sedan var det bara att hoppa in i duschen och börja med bakningen då det var min vecka att baka så jag skulle baka till tisdagen och torsdagen. Det var skönt att duscha. Bara låta varmvattnet rinna över en som en lätt massage. Riktigt skönt. Dröjde mig kvar där inne tills varmvattnet var slut. Sedan var det bakningen. När jag haft den i ugnen ett jävla tag ser jag att den fortfarand einte ser klar ut. Så jag tar ut o känner på den med en tandpetare. Men märker att den börjar färjas brun, så jag lägger sån där frigolit mojjs över eller vad det nu heter men märker att det inte gör ngn skillnad som edt i vanliga fall hade gjort. Så jag tar ut det ur ugnen och kommer på mig själv om att jag glömt ha i mjölet! HUR DUM FÅR JA BLI!? seriöst, måste allt gå fel hela tiden. Mamma blev road i alla fall, skrattade något så jag vet inte vad medan jag höll på att ge allt för att inte bara sätt amig ner och gråta mig till sömns. Något grymt löjligt att gråta över men när allt går åt helvete hela tiden och livet är som mitt liv är så kan man inte mer än hjälpa det.
Hur som helst. Sedan var det krogen time med Malin!! Haf inte haft så kul på så länge att ja inte ens kan minnas det!!
Tack Malin gumman för en grymt lyckad kväll/natt!
VI hade as kul! Dissade alla killar, blev fotograferade några ggr, och träffade Jossan, Julia, Karin, Sandra, och Julias pojkvän? As kul!
Jag+Malin=bäst på fest!
Vi kom hem närmare 2 på morgonen. Men jag får berätta mer senare. För nu ska jag in i stora huset och äta middag.
Pusshej.
Out of sight, out of mind.
Söndag, 18 november
Innan jag fortsätter med fortsäättningen från förra inlägget så kan jag ta och berätt ahur grymt hektisk min dag blev i måndags.
Jo, det var ju då så att jag först och främst inte sett på mitt schema att körkortsteorin börjat. Så jag tänkte att jag hade sovmorgon som vilken annan måndag som helst. Förutom det att sovmorgonen skulle kortas av lite då vi skulle till riksdagen. Så jag hade satt mobilen på ringing till klockan 9 så jag skulle hinna ta mig en lång promenad med bus och göra mig i ordning innan jag behövde åka. Men så halv 10 ringer mamma och säger at tjag mste vara klar till 10. Jag hade ju knappt gjort mig i orning alls. Hon säger att jagmåste till doktorn för man måste få lite teori om livmodercanser och om sprutan mot det innan man får hämt aut receptet p åapoteket. Och eftersom man bara för en grym rabatt på det då man är under 18 år och jag fyllde 18 dagen efter, så var det bråttom. Det vara bara att kasta på sig kläder, dra några lager mascara på sig, släppa ut vovven i rasthagen och sedan åka. Åkte dit och var klar på några minuter bara, om ens det. Men vi fick vänta ett jävla tag innan det var min tur då patienten innan mig hade dragit ut på tiden. Men hur som helst så fick mamma lov att sjuttsa mig direkt till stationen efter det så jag inte skulle missa bussen till stockholm. Där kom Hanna och mötte mig så jag skulle veta vart bussen gick ifrån. Hade inte ätit allt under hela dagen som har blivit som en tradition nu verkar det som, så jag gick in till stationen och köpte en kanelbulle och en ramlösa.
Väl i Stockholm fick vi tid att promenera runt på stan där ett tag. Mötte upp Ida och jag, Ida, Kattis, Malin och Hanna gick därefter in i olika affärer för att leta saker till vårat företag. Men utan resultat. Det var grymt dyrt, så vi fick lov att strunta i det. Sedan var det dags att traska vidare till riksdagen. Det var lite intressant, men våran guid var så entonig att det blev tröttsamt att lyssna på henne.
Senare var det dags att dra sig hemmåt igen. Ida och Hanna skulle stanna på stan där ett tag så jag, Malin och Kattis drog till bussen. Där märkte vi att vi kunnat ta en tidigare buss, men det spelade mindre roll då vi hittade sätt att roa oss på under tiden. Jag och Malin var hungriga så vi köpte lite godis...jag däremot var tvungen att hålla mig till en budget av 10 kr så det var INTE lätt att hitta ngt ätbart för så lite på stockholms station. Men men. Sedan såg Kattis en fotobås, eller vad det heter, och hon ville at vi alla tre skulle ta kort på oss i en sådan. Men då såg hon att den var ur funktion. Men så kom hon med den smarta iden att jag ju hade min kamera med mig. Så vi gick in i fotobåset ändå och tog fram min kamera och knäppte masa flummbilder ändå. :D Mycket roligt men grymt snygga resultat! ;)
Väl på bussen blev det många hinder. Först nån krash i strockholm och sedan några järnbalkar som låg spridda över vägen i Väsby. Tog över två timmar att komma hem till Uppsala igen. Drygt, men vi kom fram i alla fall.
Pappa kom och hämtade mig på stationen evigheter och en dag efter att ag anlänt dit. Men det var bara att stå ut. En gammal dam började prata med mig och klaga om alla taxibolag utom uppsalataxi. Det lät lite roligt. Sedan träffade jag på Alexander. Haha! :P
Anyway, hände troligen massa saker på kvällen sen också, men inget ja längre minns. Däremot minns jag att mycket inte gick min väg den dagen. Haha! Inte min turdag direkt. :P
Pusshej!
Innan jag fortsätter med fortsäättningen från förra inlägget så kan jag ta och berätt ahur grymt hektisk min dag blev i måndags.
Jo, det var ju då så att jag först och främst inte sett på mitt schema att körkortsteorin börjat. Så jag tänkte att jag hade sovmorgon som vilken annan måndag som helst. Förutom det att sovmorgonen skulle kortas av lite då vi skulle till riksdagen. Så jag hade satt mobilen på ringing till klockan 9 så jag skulle hinna ta mig en lång promenad med bus och göra mig i ordning innan jag behövde åka. Men så halv 10 ringer mamma och säger at tjag mste vara klar till 10. Jag hade ju knappt gjort mig i orning alls. Hon säger att jagmåste till doktorn för man måste få lite teori om livmodercanser och om sprutan mot det innan man får hämt aut receptet p åapoteket. Och eftersom man bara för en grym rabatt på det då man är under 18 år och jag fyllde 18 dagen efter, så var det bråttom. Det vara bara att kasta på sig kläder, dra några lager mascara på sig, släppa ut vovven i rasthagen och sedan åka. Åkte dit och var klar på några minuter bara, om ens det. Men vi fick vänta ett jävla tag innan det var min tur då patienten innan mig hade dragit ut på tiden. Men hur som helst så fick mamma lov att sjuttsa mig direkt till stationen efter det så jag inte skulle missa bussen till stockholm. Där kom Hanna och mötte mig så jag skulle veta vart bussen gick ifrån. Hade inte ätit allt under hela dagen som har blivit som en tradition nu verkar det som, så jag gick in till stationen och köpte en kanelbulle och en ramlösa.
Väl i Stockholm fick vi tid att promenera runt på stan där ett tag. Mötte upp Ida och jag, Ida, Kattis, Malin och Hanna gick därefter in i olika affärer för att leta saker till vårat företag. Men utan resultat. Det var grymt dyrt, så vi fick lov att strunta i det. Sedan var det dags att traska vidare till riksdagen. Det var lite intressant, men våran guid var så entonig att det blev tröttsamt att lyssna på henne.
Senare var det dags att dra sig hemmåt igen. Ida och Hanna skulle stanna på stan där ett tag så jag, Malin och Kattis drog till bussen. Där märkte vi att vi kunnat ta en tidigare buss, men det spelade mindre roll då vi hittade sätt att roa oss på under tiden. Jag och Malin var hungriga så vi köpte lite godis...jag däremot var tvungen att hålla mig till en budget av 10 kr så det var INTE lätt att hitta ngt ätbart för så lite på stockholms station. Men men. Sedan såg Kattis en fotobås, eller vad det heter, och hon ville at vi alla tre skulle ta kort på oss i en sådan. Men då såg hon att den var ur funktion. Men så kom hon med den smarta iden att jag ju hade min kamera med mig. Så vi gick in i fotobåset ändå och tog fram min kamera och knäppte masa flummbilder ändå. :D Mycket roligt men grymt snygga resultat! ;)
Väl på bussen blev det många hinder. Först nån krash i strockholm och sedan några järnbalkar som låg spridda över vägen i Väsby. Tog över två timmar att komma hem till Uppsala igen. Drygt, men vi kom fram i alla fall.
Pappa kom och hämtade mig på stationen evigheter och en dag efter att ag anlänt dit. Men det var bara att stå ut. En gammal dam började prata med mig och klaga om alla taxibolag utom uppsalataxi. Det lät lite roligt. Sedan träffade jag på Alexander. Haha! :P
Anyway, hände troligen massa saker på kvällen sen också, men inget ja längre minns. Däremot minns jag att mycket inte gick min väg den dagen. Haha! Inte min turdag direkt. :P
Pusshej!
fredag 16 november 2007
Faith is like a bird that feels dawn breaking and sings while it is still dark.
Fredag, 16 november
Ja, nu är det ju efter midnatt så nu är det fredag. Väldigt mycket har hänt sedan jag sist skrev här. Jag kanske får ta och dela upp det i lite olika inlägg så det inte blir så mycket att läsa på en dag. Kan bli lite små jobbigt då. Ögonen kanske protesterar lite.
Hur som helst. I tisdags, 13 november så fyllde jag 18 år!! YEAH BABY!! Det var efterlängtat kan jag gott ta och intyga er alla om. Men samtidigt känns det lite ledsamt också. Med ålder kommer mer ansvar. Något jag inte alls tycker är illa, men ibland blir det lite för mycket med allt runt omkring som måste göras helt enkelt. Men så funkar det, sådant är livet.
Anyway, nu ska jag inte ta och snurra in mig i något totalt oviktigt för stunden.
Hela dagen började ungefär lika illa som skråcken om att ha sönder en spegel. Usch ja, nu hoppas jag att lyckan vänder lite och börjar tycka om mig.
Så här började min dag:
Natten till min födelsedag, runt 3 kanske så vaknar jag av att Baylee blir ängslig och hoppar ner från sängen. Jag tänker inte så mycket på det då jag helt enkelt tror att hon hoppade ner eftersom hon blev för varm eller något. Någon halvtimme senare, när jag somnat om för inte alls länge sedan, så väcks jag på nytt av att Baylee gnyr lite och verkar vara jätte orolig. Först tänker jag att hon bara drömmer, men sedan hör jag hur hon går omkring i huset och hoppar upp och ner från soffan och börjar skälla lite någon gång så där. Sedan lugnade hon ner sig och jag tänkte att hon bara sett någon där ute eller hört något hon tyckte verkade lite skumt. Sedan, kanske 5 minuter senare känner jag hur jag får massa hundpussar i ansiktet och hur Baylee buffar lite försiktigt på mitt ansikte och desperat försöker få min uppmärksamhet. Av ren reflex från när hon var lite yngre och då hon annars hoppar ner från sängen för det blir för varmt och sdan vill upp igen när hon svalkat sig lite, så lyfter jag upp henne. Jag märker att hon är ovanligt nervös på något sätt och vill inte lägga sig ner. Inget jag riktiggt hade tänkt på innan då jag typ halvsov. Men hur som helst så märker jag sedan att hon sätter sig som om hon verkligen behövde bajsa. Så jag sätter mig up med ett ryck, minns att hon varit för trött för att orka gå ut precis innan jag tog in henne för att sova och tänder lampan. Då lyfter jag snabbt ner henne och märker att hela hennes blöja är full med bajs. Stackars liten. Sedan hade det kommit lite på hennes täcke på sängen och massor av olika ställen på golvet runt om i mitt hus. Så typiskt.
Så jag kliver upp, inser att jag kanske borde ta ut henne nu när jag faktiskt insett vad som pågår. Så jag kopplar henne och tar ut henne till gräsmattan där vi går runt i ungefär 30 minuter utan resultat. Så vi går in då jag nästan dör av trötthet då jag inte sovit bra alls på senaste tiden. Bajskaos mitt i natten var inte till stor hjälp heller. Men inte var det Baylees fel. Hon försökte ju säga till mig när jag sov att hon behövde gå ut, men ja var så halvt borta att jag bara inte uppfattade signalerna. Anyway, blöjan var det bara att låta henne gå utan. Den var ju ändå full med bajs och jag hade då inte tänkt sätta igång med massa bajs städande klockan 4 på natten liksom. Men jag tvättade sängen tog bort täcket där det kommit lite bajs på. Sedan fick hon tvätta sig själv och därefter fick hon ligga utan blöja på min säng. Thank god att hon är i höglöpet asså, för de blodar hon inte i alla fall. Skönt. Sedan gick vi och lade oss igen. Baylee skämdes så mycket att hon fick den där söta lilla puppy eyes minen som bara hundar kan lyckas dra asså, hon såg så oskyldig ut med hennes stora mörkbruna försägande ögon. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne även om hon bajsat ner hela mitt hus. Men som sagt så var det ju inte hennes fel. I alla fall så när jag lade henne där hon alltid brukar ligga i sängen, så märker jag hur det helt plötsligt kommer en söt liten goding till valp som trycker sig närmare och närmare intill mitt bröst och vill bara ligga tätt intill och gosa som att säga förlåt. Min lilla skönhet! <3
Vaknar på morgonen inte alls långt efter hela incidenten. Minns att jag ställt mobilen på ringning hela 20 minuter tidigare än vanligt. Suck. Men det var bara att sätta på snooz i 9 minuter för att möjligen ge mig en stunds blund igen. Men nej, de där minutrarna gick något alldelles för fort. Dröjde mig kvar där i de 20 extra minuterna jag hade och gick i stället upp 6.40 som jag vanligtvis ställer klockan på. Men dessa dagar brukar jag alltid dröja mig kvar till prick så jag fick 20 extra minuter ändå. Vilket var20 välbehövda minutrar kan jag då lugnt tala om.
När jag går upp tänder jag och ser att det ligger grymt mycket mer bajs över hela huset än vad jag först trott. Det gjorde mg inte gladare. Sedan märker jag hur jag inte hittar klänningen jag hade tänkt ha på mig och sedan försvann leggingsarna med. Allt går utför verkligen. Jag går in i garderoben och slår i överarmen och sedan höften. Sedan går jag ut därifrån och fastnar i handtaget. Seriöst, hur bra kan en dag börja liksom!!? Men hur som helst. Sedan gick jag in i badrummet och märkte att mitt hår stog åt alla håll som värsta knullrufset. Ja, inte vill det lägga sig ner heller. Men men, sedan märker jag hur allt mitt vardagliga smink bara har försvunnit. Kommer md tanken att jag kanske glömt de i stora huset men självklart är det låst in dit. Så jag struntade i det för tillfället och gick in till mig igen. Efter mycket bökande hittade jag klänningen jag ville ha på mig och leggingsarna med för den delen. Något bra i alla fall. Men sedan brjade det gå åt helvete igen. Min katt hade legat på mina leggings så det var bara att ta till rollern. NÄR JAG VÄL HITTAT EN!! Suck. Sedan märkte jag att katten legat på min SVARTA kofta också, ännu bättre liksom, då han är beige/vit. Ja, mamma var snäll och rollade den åt mig då jag hade fullt upp med andra saker. Sedan kom ajg på att jag var tvungen att göra glasyresn til lmockarutorna jag hade baka kvällen innan då jag hade glömt glasyren som jag så praktiskt kom på inte alls långt innan jag behövde åka och hade miljoner saker kvar att göra. Men jag lyckades, hann i tid till skolan men med en hel del nya blåmärken och ett bultande hjärta som efter all stress behöver en låång resa. Har inte nämt allt som hände under morgonen men det orkar jag heller inte göra. Det blev för mycket. Negativt rakt igenom liksom. Aja. Åkte till skolan. Hade lektion där vi fick chans att fixa lite mer med vilken skola vi skulle åka till och sådant. Riktigt kul när Malin ringde faktiskt. Hennes mobil har en great timing. :D
Anyway, vi ställde ut mockarutorna, oj så de gick åt. Fick över 100 kronor och typ inget kvar. Endast 2 små mini mini bitar.
Efter detta var det djursjukvård. Det var kul med det praktiska men eftersom allt gick fel för mig den dagen så fortsatte det såklart även då. Verkligen allt gick fel. Ni vill inte ens veta. Allt jag rörde, all mark jag gick på, allt var emot mig den dagen. Lyckad födelsedag liksom.
Jag fick världens finaste present av Hanna och Ida också! Gud så fin den är!! Tack tjejer!<33
Tänker fundera ut en riktigt bra plats att ställa den på där den syns bra! :D <33
Under dagens lopp var det grymt mycket som bara gick fel och fel. Allt gick åt skogen verkligen.
Men låt oss glömma exakt allt smått som under dagen fortsatte gå fel och hata mig. Låt oss istället snabbspola fram till slutet av skoldagen. Jag och Hanna bestämde oss för att gå på mattestugan för vi kände att vi behövde de då vi inte hunnit göra något i geometrin typ. Så vi gick dit. Jag hade självklart inga matteböcker eller något med mig så söta Hanna fick lov att dela med sig, vilket i och för sig inte var någon större grej då vi ändå låg på samma tal eftersom vi jobbat ihop. Vi skulle inte räkna pythagora sats sidan men eftersom vi trodde vi hade räknat resten så gjorde vi det ändå. Efter, är vi precis blivit klara med pythagoran så märker vi att vi missat en hel sida. Of course, vad mer kan gå fel liksom. Men självklart kunde vi inte stanna och fortsätta räkna eftersom vi skulle åka 16:45. Så vi packade ihop och gick ner till klassrummet. Väl där hade vi börjat packa ihop alla våra saker när allt heltplötsligt bara släcks. Med tankte på att det var bäckmörkt ute så blev det helt kolsvart inomhus med. Vi såg ingenting. Hanna springer och skriker som en liten tjur och jag kommer flygande efter henne då allt jag ser är Hanna och vill inte tappa bort henne. Väl nere syns ingen, Sedan bemöts vi av något vitt, spöket. Vi inser sedan att det var Robban och hand vita tröja som vi såg. Han fick sig ett gott skratt av oss två konstiga små saker. Det måste sett väldigt roligt ut. Hur som helst. Jag erbjuder Hanna sjutts så hon ska slippa behöva åka bussen helt själv till stationen. Hon tackar ja såklart och vi väntar på mamma. Går in i kohuset för att värma os slite medan vi väntar. Sedan kom hon och vi hoppar in. Åker till gränby för mamma behövde spolarvätska. Jävlar vilken tid det tog. Jag och Hanna satt och funderade på vad hon gjorde där inne egentligen. Ålade sig baklänges kanske? Nej, men sedan kom vi fram till att det troligen var en enorm kö som det kan vara där ibland. Så jag började förhöra Hanna på mikrobiologin lite för jag kände mig så dum som erbjudit henne sjutts för ja tänkte att det borde bli både snabbare och skönare. Men självklart kom ett förhinder upp nu med. Efter låånh tid kom mamma ut och slänger en stooor godispåse i min famn som jag och Hanna sitter och glupskar i oss av. :) Sedan sätter hon sig i bilen och berättar att spolarvätskan var slut. Lyckat liksom. Eller inte. Hur som helst. Därefter körde vi Hanna till stationen och sedan hem. Väl hemma tänkte jag visa mamma den fina presenten jag fått men självklart hade jag glömt den i skolan. och inte i skåpet heller. Men när Robban släckte så blev vi så chockade och bara sprang att jag glömde den ovanpå mitt skåp. Som sagt, vad mer kan gå fel?
Blir as ledsen, ringer varenda jävla lärare i hela skolan för att se om någon är kvar, men nej, inte en enda jävel var kvar. Då blev jag ledsen. Och eftersom allt hade gått fel från första början så började jag gråta. Blev enormt trött på allt. Usch. Messade Hanna som var urgullig och tröstade mig. Efter den incidenten var dagen förstörd för mig. Mer än innan. Nu hade det gått för långt. Var ledsen hela resten av kvällen på grund av att jag glömt min fina present. Var så rädd att någon skulle sno den innan jag kom till skolan dagen efter. Med tankte på hur mycket som blivit snott i våran klass så ville jag inte ta några risker. Så jag bestämde mig för att åka så tidigt att jag skulle vara där innan allt öppnades.
Precis innan maten fick ja gmina presenter. Den bästa var LUGNT systemkameran. Tack mamma och pappa. Sedan fick jag massa annat roligt också men orkar inte dra allting här.
Sedan var det middagen som gällde. Den jag hade valt. Potatisgratäng med kyckling, broccoli och majskolvar. Tihi, jag är som jag är, men det är ju såå gott! :D <33
Satte kameran på laddning för att kunna använda den dagen efter....men fortsättningen på det för vi veta i nästa inlägg.
Däremot kan jag dra lite snabbt om hur det gick med min fina present. Jag kom till skolan runt 7-halv 8. Hittade ingen som kunde låsa upp, min tur fortsatte med andra ord. Sedan helt plötsligt ser jag en kille, rektorn? nej, men någon, som åker en liten golfbil ungefär. Han ser mig utanför klassrumsbyggnaden och frågar om jag vill att han ska låsa upp, då blev jag glad. Ringde pappa som var inne i ladugården och frågade om någon hade nyckeln in dit. Så då kom han och min fina present var kvar!! Jag blev så lycklig. Ååh så lycklig jag blev. Jag bad pappa ta med sig den då jag inte ville ta risken att glömma den igen, med tanke på hur fel allting gick, och han gick med på det. Sedan var det bara att vänt ain Hanna och sedan de andra. Men det kommer i nästa inlägg.
Puss och godnatt nu kära läsare!<3
Ja, nu är det ju efter midnatt så nu är det fredag. Väldigt mycket har hänt sedan jag sist skrev här. Jag kanske får ta och dela upp det i lite olika inlägg så det inte blir så mycket att läsa på en dag. Kan bli lite små jobbigt då. Ögonen kanske protesterar lite.
Hur som helst. I tisdags, 13 november så fyllde jag 18 år!! YEAH BABY!! Det var efterlängtat kan jag gott ta och intyga er alla om. Men samtidigt känns det lite ledsamt också. Med ålder kommer mer ansvar. Något jag inte alls tycker är illa, men ibland blir det lite för mycket med allt runt omkring som måste göras helt enkelt. Men så funkar det, sådant är livet.
Anyway, nu ska jag inte ta och snurra in mig i något totalt oviktigt för stunden.
Hela dagen började ungefär lika illa som skråcken om att ha sönder en spegel. Usch ja, nu hoppas jag att lyckan vänder lite och börjar tycka om mig.
Så här började min dag:
Natten till min födelsedag, runt 3 kanske så vaknar jag av att Baylee blir ängslig och hoppar ner från sängen. Jag tänker inte så mycket på det då jag helt enkelt tror att hon hoppade ner eftersom hon blev för varm eller något. Någon halvtimme senare, när jag somnat om för inte alls länge sedan, så väcks jag på nytt av att Baylee gnyr lite och verkar vara jätte orolig. Först tänker jag att hon bara drömmer, men sedan hör jag hur hon går omkring i huset och hoppar upp och ner från soffan och börjar skälla lite någon gång så där. Sedan lugnade hon ner sig och jag tänkte att hon bara sett någon där ute eller hört något hon tyckte verkade lite skumt. Sedan, kanske 5 minuter senare känner jag hur jag får massa hundpussar i ansiktet och hur Baylee buffar lite försiktigt på mitt ansikte och desperat försöker få min uppmärksamhet. Av ren reflex från när hon var lite yngre och då hon annars hoppar ner från sängen för det blir för varmt och sdan vill upp igen när hon svalkat sig lite, så lyfter jag upp henne. Jag märker att hon är ovanligt nervös på något sätt och vill inte lägga sig ner. Inget jag riktiggt hade tänkt på innan då jag typ halvsov. Men hur som helst så märker jag sedan att hon sätter sig som om hon verkligen behövde bajsa. Så jag sätter mig up med ett ryck, minns att hon varit för trött för att orka gå ut precis innan jag tog in henne för att sova och tänder lampan. Då lyfter jag snabbt ner henne och märker att hela hennes blöja är full med bajs. Stackars liten. Sedan hade det kommit lite på hennes täcke på sängen och massor av olika ställen på golvet runt om i mitt hus. Så typiskt.
Så jag kliver upp, inser att jag kanske borde ta ut henne nu när jag faktiskt insett vad som pågår. Så jag kopplar henne och tar ut henne till gräsmattan där vi går runt i ungefär 30 minuter utan resultat. Så vi går in då jag nästan dör av trötthet då jag inte sovit bra alls på senaste tiden. Bajskaos mitt i natten var inte till stor hjälp heller. Men inte var det Baylees fel. Hon försökte ju säga till mig när jag sov att hon behövde gå ut, men ja var så halvt borta att jag bara inte uppfattade signalerna. Anyway, blöjan var det bara att låta henne gå utan. Den var ju ändå full med bajs och jag hade då inte tänkt sätta igång med massa bajs städande klockan 4 på natten liksom. Men jag tvättade sängen tog bort täcket där det kommit lite bajs på. Sedan fick hon tvätta sig själv och därefter fick hon ligga utan blöja på min säng. Thank god att hon är i höglöpet asså, för de blodar hon inte i alla fall. Skönt. Sedan gick vi och lade oss igen. Baylee skämdes så mycket att hon fick den där söta lilla puppy eyes minen som bara hundar kan lyckas dra asså, hon såg så oskyldig ut med hennes stora mörkbruna försägande ögon. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne även om hon bajsat ner hela mitt hus. Men som sagt så var det ju inte hennes fel. I alla fall så när jag lade henne där hon alltid brukar ligga i sängen, så märker jag hur det helt plötsligt kommer en söt liten goding till valp som trycker sig närmare och närmare intill mitt bröst och vill bara ligga tätt intill och gosa som att säga förlåt. Min lilla skönhet! <3
Vaknar på morgonen inte alls långt efter hela incidenten. Minns att jag ställt mobilen på ringning hela 20 minuter tidigare än vanligt. Suck. Men det var bara att sätta på snooz i 9 minuter för att möjligen ge mig en stunds blund igen. Men nej, de där minutrarna gick något alldelles för fort. Dröjde mig kvar där i de 20 extra minuterna jag hade och gick i stället upp 6.40 som jag vanligtvis ställer klockan på. Men dessa dagar brukar jag alltid dröja mig kvar till prick så jag fick 20 extra minuter ändå. Vilket var20 välbehövda minutrar kan jag då lugnt tala om.
När jag går upp tänder jag och ser att det ligger grymt mycket mer bajs över hela huset än vad jag först trott. Det gjorde mg inte gladare. Sedan märker jag hur jag inte hittar klänningen jag hade tänkt ha på mig och sedan försvann leggingsarna med. Allt går utför verkligen. Jag går in i garderoben och slår i överarmen och sedan höften. Sedan går jag ut därifrån och fastnar i handtaget. Seriöst, hur bra kan en dag börja liksom!!? Men hur som helst. Sedan gick jag in i badrummet och märkte att mitt hår stog åt alla håll som värsta knullrufset. Ja, inte vill det lägga sig ner heller. Men men, sedan märker jag hur allt mitt vardagliga smink bara har försvunnit. Kommer md tanken att jag kanske glömt de i stora huset men självklart är det låst in dit. Så jag struntade i det för tillfället och gick in till mig igen. Efter mycket bökande hittade jag klänningen jag ville ha på mig och leggingsarna med för den delen. Något bra i alla fall. Men sedan brjade det gå åt helvete igen. Min katt hade legat på mina leggings så det var bara att ta till rollern. NÄR JAG VÄL HITTAT EN!! Suck. Sedan märkte jag att katten legat på min SVARTA kofta också, ännu bättre liksom, då han är beige/vit. Ja, mamma var snäll och rollade den åt mig då jag hade fullt upp med andra saker. Sedan kom ajg på att jag var tvungen att göra glasyresn til lmockarutorna jag hade baka kvällen innan då jag hade glömt glasyren som jag så praktiskt kom på inte alls långt innan jag behövde åka och hade miljoner saker kvar att göra. Men jag lyckades, hann i tid till skolan men med en hel del nya blåmärken och ett bultande hjärta som efter all stress behöver en låång resa. Har inte nämt allt som hände under morgonen men det orkar jag heller inte göra. Det blev för mycket. Negativt rakt igenom liksom. Aja. Åkte till skolan. Hade lektion där vi fick chans att fixa lite mer med vilken skola vi skulle åka till och sådant. Riktigt kul när Malin ringde faktiskt. Hennes mobil har en great timing. :D
Anyway, vi ställde ut mockarutorna, oj så de gick åt. Fick över 100 kronor och typ inget kvar. Endast 2 små mini mini bitar.
Efter detta var det djursjukvård. Det var kul med det praktiska men eftersom allt gick fel för mig den dagen så fortsatte det såklart även då. Verkligen allt gick fel. Ni vill inte ens veta. Allt jag rörde, all mark jag gick på, allt var emot mig den dagen. Lyckad födelsedag liksom.
Jag fick världens finaste present av Hanna och Ida också! Gud så fin den är!! Tack tjejer!<33
Tänker fundera ut en riktigt bra plats att ställa den på där den syns bra! :D <33
Under dagens lopp var det grymt mycket som bara gick fel och fel. Allt gick åt skogen verkligen.
Men låt oss glömma exakt allt smått som under dagen fortsatte gå fel och hata mig. Låt oss istället snabbspola fram till slutet av skoldagen. Jag och Hanna bestämde oss för att gå på mattestugan för vi kände att vi behövde de då vi inte hunnit göra något i geometrin typ. Så vi gick dit. Jag hade självklart inga matteböcker eller något med mig så söta Hanna fick lov att dela med sig, vilket i och för sig inte var någon större grej då vi ändå låg på samma tal eftersom vi jobbat ihop. Vi skulle inte räkna pythagora sats sidan men eftersom vi trodde vi hade räknat resten så gjorde vi det ändå. Efter, är vi precis blivit klara med pythagoran så märker vi att vi missat en hel sida. Of course, vad mer kan gå fel liksom. Men självklart kunde vi inte stanna och fortsätta räkna eftersom vi skulle åka 16:45. Så vi packade ihop och gick ner till klassrummet. Väl där hade vi börjat packa ihop alla våra saker när allt heltplötsligt bara släcks. Med tankte på att det var bäckmörkt ute så blev det helt kolsvart inomhus med. Vi såg ingenting. Hanna springer och skriker som en liten tjur och jag kommer flygande efter henne då allt jag ser är Hanna och vill inte tappa bort henne. Väl nere syns ingen, Sedan bemöts vi av något vitt, spöket. Vi inser sedan att det var Robban och hand vita tröja som vi såg. Han fick sig ett gott skratt av oss två konstiga små saker. Det måste sett väldigt roligt ut. Hur som helst. Jag erbjuder Hanna sjutts så hon ska slippa behöva åka bussen helt själv till stationen. Hon tackar ja såklart och vi väntar på mamma. Går in i kohuset för att värma os slite medan vi väntar. Sedan kom hon och vi hoppar in. Åker till gränby för mamma behövde spolarvätska. Jävlar vilken tid det tog. Jag och Hanna satt och funderade på vad hon gjorde där inne egentligen. Ålade sig baklänges kanske? Nej, men sedan kom vi fram till att det troligen var en enorm kö som det kan vara där ibland. Så jag började förhöra Hanna på mikrobiologin lite för jag kände mig så dum som erbjudit henne sjutts för ja tänkte att det borde bli både snabbare och skönare. Men självklart kom ett förhinder upp nu med. Efter låånh tid kom mamma ut och slänger en stooor godispåse i min famn som jag och Hanna sitter och glupskar i oss av. :) Sedan sätter hon sig i bilen och berättar att spolarvätskan var slut. Lyckat liksom. Eller inte. Hur som helst. Därefter körde vi Hanna till stationen och sedan hem. Väl hemma tänkte jag visa mamma den fina presenten jag fått men självklart hade jag glömt den i skolan. och inte i skåpet heller. Men när Robban släckte så blev vi så chockade och bara sprang att jag glömde den ovanpå mitt skåp. Som sagt, vad mer kan gå fel?
Blir as ledsen, ringer varenda jävla lärare i hela skolan för att se om någon är kvar, men nej, inte en enda jävel var kvar. Då blev jag ledsen. Och eftersom allt hade gått fel från första början så började jag gråta. Blev enormt trött på allt. Usch. Messade Hanna som var urgullig och tröstade mig. Efter den incidenten var dagen förstörd för mig. Mer än innan. Nu hade det gått för långt. Var ledsen hela resten av kvällen på grund av att jag glömt min fina present. Var så rädd att någon skulle sno den innan jag kom till skolan dagen efter. Med tankte på hur mycket som blivit snott i våran klass så ville jag inte ta några risker. Så jag bestämde mig för att åka så tidigt att jag skulle vara där innan allt öppnades.
Precis innan maten fick ja gmina presenter. Den bästa var LUGNT systemkameran. Tack mamma och pappa. Sedan fick jag massa annat roligt också men orkar inte dra allting här.
Sedan var det middagen som gällde. Den jag hade valt. Potatisgratäng med kyckling, broccoli och majskolvar. Tihi, jag är som jag är, men det är ju såå gott! :D <33
Satte kameran på laddning för att kunna använda den dagen efter....men fortsättningen på det för vi veta i nästa inlägg.
Däremot kan jag dra lite snabbt om hur det gick med min fina present. Jag kom till skolan runt 7-halv 8. Hittade ingen som kunde låsa upp, min tur fortsatte med andra ord. Sedan helt plötsligt ser jag en kille, rektorn? nej, men någon, som åker en liten golfbil ungefär. Han ser mig utanför klassrumsbyggnaden och frågar om jag vill att han ska låsa upp, då blev jag glad. Ringde pappa som var inne i ladugården och frågade om någon hade nyckeln in dit. Så då kom han och min fina present var kvar!! Jag blev så lycklig. Ååh så lycklig jag blev. Jag bad pappa ta med sig den då jag inte ville ta risken att glömma den igen, med tanke på hur fel allting gick, och han gick med på det. Sedan var det bara att vänt ain Hanna och sedan de andra. Men det kommer i nästa inlägg.
Puss och godnatt nu kära läsare!<3
måndag 12 november 2007
Age makes us not childish, as some say; it finds us still true children.
Måndag, 12 november
Ja, då var det bara en dag kvar. Bara en dag tills jag fyller 18. EN DAG! Åh vad jag längtar. Gissar på att jag kommer att få en systemkamera. Längtar så jag dör. Då är jag 18 också och kan gå på krogen hur mycket jag vill!! WOHOO! KROGEN HERE I COME!! På onsdag ska jag och Malin på krogen. YEAH FÖR OSS!! Firandet med alla sötnosar får flyttas upp lite då det inte går nu i helgen. Dumma skola som ska komma i vägen med alla prov. Jaja, sånt är livet ibland. Min brorsa ska kidnappa mig också. Han ska väl ringa runt till folk jag känner som är minst 18 år och kolla vilka som ska hänga med. Vet inte exakt vad han har planerat för skumt denna gång, men alkohol är inblandat, det är jag säker på. Han sade att han hade planerat något speciellt. Nyfiken. En aldelles speciell middag ska jag få imorgon som jag själv får välja. Men jag valde att flytt amin födelsedags frukost till fredag eller lördag då jag inte kommer hinna äta den och njuta i lugn takt annars. Men sånt får man ta. Its life in the city liksom. Fast, ja, kan ju inte påstå att jag bor precis i centrum, men inte allt för långt ifrån ändå.^^
IMORGON FYLLER JAG 18!!
Idag åkte klassen till riksdagen i Sthockholm. Det var ganska så kul, men blev lite entonigt ibland då våran guide hade en sådan där röst man gärna somnar till. Men annars var det kul. Hadde hoppats på att det skulle vara något roligt möte med de olika partierna där men jusat idag var det såklart inte det. Men resten av veckan skulle det vara det. Typsikt eller vad liksom. Jaja, such be life. Gick på stan lite innan med Kattis, Malin, Ida och Hanna. Gick in i lite olika affärer för att kolla saker till vårat företag, hittade inget bra, de sakerna vi hittade var ju SVINDYRA. Jaja, sedan traskade vi vidare in till lite oliga sko och klädesaffärer. Lite mysigt så där.
Efter riksdagen skulle Hanna och Ida på stan och planera. Tihi. Så jag, Kattis och Malin drog till stationen och köpte godis. Sedan såg Kattis en sådan där foto sak som man kan sitta i och så tar den kort. Men när vi kom fram så var den ur funktion men då kom Kattis med den smarta iden att ja ghade min kamera med mig. Så vi hoppad ein där alla tre och tog ut min kamera och började knäppa kort. Haha! riktigt kul måste jag erkänna. Gardinen och jag kom itne bra överrens. Haha!
På bussen hem tog det typ 2 timmar. Först var det en olycka i Stockholm och sedan, i Väsby, så var det nå järnbalkar, eller vad det hette, över hela gatan, guuud vad lång tid det tog asså. But all safe, all well. Vi tog oss fram i alla fall. And thats what counts in the end. :)
Nä, nu ska jag gå och ta mer huvudvärkstabletter. Fick as ont i huvudet på riksdagen. :(
Puss&hej! <3
Ja, då var det bara en dag kvar. Bara en dag tills jag fyller 18. EN DAG! Åh vad jag längtar. Gissar på att jag kommer att få en systemkamera. Längtar så jag dör. Då är jag 18 också och kan gå på krogen hur mycket jag vill!! WOHOO! KROGEN HERE I COME!! På onsdag ska jag och Malin på krogen. YEAH FÖR OSS!! Firandet med alla sötnosar får flyttas upp lite då det inte går nu i helgen. Dumma skola som ska komma i vägen med alla prov. Jaja, sånt är livet ibland. Min brorsa ska kidnappa mig också. Han ska väl ringa runt till folk jag känner som är minst 18 år och kolla vilka som ska hänga med. Vet inte exakt vad han har planerat för skumt denna gång, men alkohol är inblandat, det är jag säker på. Han sade att han hade planerat något speciellt. Nyfiken. En aldelles speciell middag ska jag få imorgon som jag själv får välja. Men jag valde att flytt amin födelsedags frukost till fredag eller lördag då jag inte kommer hinna äta den och njuta i lugn takt annars. Men sånt får man ta. Its life in the city liksom. Fast, ja, kan ju inte påstå att jag bor precis i centrum, men inte allt för långt ifrån ändå.^^
IMORGON FYLLER JAG 18!!
GRATTIS MIG!!
Idag åkte klassen till riksdagen i Sthockholm. Det var ganska så kul, men blev lite entonigt ibland då våran guide hade en sådan där röst man gärna somnar till. Men annars var det kul. Hadde hoppats på att det skulle vara något roligt möte med de olika partierna där men jusat idag var det såklart inte det. Men resten av veckan skulle det vara det. Typsikt eller vad liksom. Jaja, such be life. Gick på stan lite innan med Kattis, Malin, Ida och Hanna. Gick in i lite olika affärer för att kolla saker till vårat företag, hittade inget bra, de sakerna vi hittade var ju SVINDYRA. Jaja, sedan traskade vi vidare in till lite oliga sko och klädesaffärer. Lite mysigt så där.
Efter riksdagen skulle Hanna och Ida på stan och planera. Tihi. Så jag, Kattis och Malin drog till stationen och köpte godis. Sedan såg Kattis en sådan där foto sak som man kan sitta i och så tar den kort. Men när vi kom fram så var den ur funktion men då kom Kattis med den smarta iden att ja ghade min kamera med mig. Så vi hoppad ein där alla tre och tog ut min kamera och började knäppa kort. Haha! riktigt kul måste jag erkänna. Gardinen och jag kom itne bra överrens. Haha!
På bussen hem tog det typ 2 timmar. Först var det en olycka i Stockholm och sedan, i Väsby, så var det nå järnbalkar, eller vad det hette, över hela gatan, guuud vad lång tid det tog asså. But all safe, all well. Vi tog oss fram i alla fall. And thats what counts in the end. :)
Nä, nu ska jag gå och ta mer huvudvärkstabletter. Fick as ont i huvudet på riksdagen. :(
Puss&hej! <3
söndag 11 november 2007
The first and wisest of them all professed To know this only, that he nothing knew.
Söndag, 11 november
Varför känner jag mig alltid så tom och vilsen varje gång jag sätter mig här för att skriva? Kanske är det för att alla känslor jag knipit ihop under dagen helt enkelt väller fram. Kanske är det för att jag vet att jag är helt själv, med ingen som kan dömma varenda rörelse jag tar eller varenda andetag jag andas. Ingen utom Baylee, och hon kan ändå inte skvallra. Inte på så sätt.
Jag sitter i mitt rum, helt själv med Baylee och marsvinen som undantag. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ingen finns där som får mig att känna mig ovärdig. Jag kan göra precis vad jag vill, jag skulle kunna dansa upp och ned med trosorna på huvudet och ingen skulle märka. Ingen. Jag är själv. Det är skönt att bo själv. Men jag vill inte vara själv. Jag saknar att ha någon bredvid mig. Någon att berätta allt för. Någon jag kan mysa med och sova med. Jag saknar att vakna upp bredvid någon med ett leende på läpparna från den ömsamma pussen jag vaknat från. Jag saknar känslan att vara älskad. Saknar tryggheten. Jag saknar de kärleksfulla blickarna där om ögonen kunde tala, skulle säga "jag älskar dig mer än allt annat på jorden och det kommer jag altid att göra." Jag saknar den känslan. Jag saknar att ha någon som kommer smygande bakifrån och omfamnar mig och ger mig en puss tills jag vänder mig om och ser in i de ögon som står för kärlek och sedan pussa honom. Jag saknar att kunna ligga tätt intill dig och höra varenda hjärtslag, känna varenda andetag medan du håller om mig. Jag saknar din humor och din underbara röst. Jag saknar din kropp allt vi gjorde tillsammans. Jag saknar våra långa telefonsamtal och alla miljarder gånger vi skrattade tillsammans. Jag saknar känslan att kunna känna mig helt bekväm, trygg, säker och älskad i full tystnad med dig. Jag älskar allt som har med dig att göra och jag vet att du känner detsamma. Jag saknar redan din röst även om jag precis pratat med dig. Jag längtar tills om en halvtimme då du ska ringa mig igen. Varför kan inte saker vara som förut? Varför måste vi bo så långt ifrån varandra? Varför måste allt vara så komplicerat?
Saker är inte alltid rättvisa, sånt är livet. Men vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Känns som att allt är fel just nu. Jag undrar hur livet kommer se ut för mig i framtiden. Blir rädd bara av tanken.
Såg filmen "Roomer has it" den var bra, men jag hade sett den förut.
Btw;
GRATTIS PAPPA PÅ FARSDAG! <3
Nu börjar Cold Case. De ska jag se. Gillar det programmet.
Det verkar vara ett bra avsnitt idag.
Varför känner jag mig alltid så tom och vilsen varje gång jag sätter mig här för att skriva? Kanske är det för att alla känslor jag knipit ihop under dagen helt enkelt väller fram. Kanske är det för att jag vet att jag är helt själv, med ingen som kan dömma varenda rörelse jag tar eller varenda andetag jag andas. Ingen utom Baylee, och hon kan ändå inte skvallra. Inte på så sätt.
Jag sitter i mitt rum, helt själv med Baylee och marsvinen som undantag. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ingen finns där som får mig att känna mig ovärdig. Jag kan göra precis vad jag vill, jag skulle kunna dansa upp och ned med trosorna på huvudet och ingen skulle märka. Ingen. Jag är själv. Det är skönt att bo själv. Men jag vill inte vara själv. Jag saknar att ha någon bredvid mig. Någon att berätta allt för. Någon jag kan mysa med och sova med. Jag saknar att vakna upp bredvid någon med ett leende på läpparna från den ömsamma pussen jag vaknat från. Jag saknar känslan att vara älskad. Saknar tryggheten. Jag saknar de kärleksfulla blickarna där om ögonen kunde tala, skulle säga "jag älskar dig mer än allt annat på jorden och det kommer jag altid att göra." Jag saknar den känslan. Jag saknar att ha någon som kommer smygande bakifrån och omfamnar mig och ger mig en puss tills jag vänder mig om och ser in i de ögon som står för kärlek och sedan pussa honom. Jag saknar att kunna ligga tätt intill dig och höra varenda hjärtslag, känna varenda andetag medan du håller om mig. Jag saknar din humor och din underbara röst. Jag saknar din kropp allt vi gjorde tillsammans. Jag saknar våra långa telefonsamtal och alla miljarder gånger vi skrattade tillsammans. Jag saknar känslan att kunna känna mig helt bekväm, trygg, säker och älskad i full tystnad med dig. Jag älskar allt som har med dig att göra och jag vet att du känner detsamma. Jag saknar redan din röst även om jag precis pratat med dig. Jag längtar tills om en halvtimme då du ska ringa mig igen. Varför kan inte saker vara som förut? Varför måste vi bo så långt ifrån varandra? Varför måste allt vara så komplicerat?
Saker är inte alltid rättvisa, sånt är livet. Men vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Känns som att allt är fel just nu. Jag undrar hur livet kommer se ut för mig i framtiden. Blir rädd bara av tanken.
Såg filmen "Roomer has it" den var bra, men jag hade sett den förut.
Btw;
GRATTIS PAPPA PÅ FARSDAG! <3
Nu börjar Cold Case. De ska jag se. Gillar det programmet.
Det verkar vara ett bra avsnitt idag.
The eyes are the window to the soul.
Lördag, 10 november
Söndag, 11 november
Morgonen började dåligt. Dålig start.
Hade satt mobilen på ringning klockan 8. Den ringde prick på. Usch ja. Gå upp så tidigt på en lördag. Men men, jag kämpade mig upp. Baylee ville inte upp hon heller. Hon blängde upp på mig som för att tala om att jag skulle stänga av mobilen och gå och lägga mig igen. Min lilla sötnos. Men hon fick inte sin vilja. Jag klev upp. Gjorde mig i ordning. Tog mig några minuter framför datorn. Fortsatte sedan att göra mig i ordning. Gick in till stora huset. Rastade Baylee lite. Gick upp för trappan i stora huset, möttes av en grymt förbannad mamma. Oväntat? Eh, nej. Fick en utskällning direkt. Allt jag sagt var "Hej". Men men. Det var bara att bita ihop och ta det. Orkade inte säga emot. Orkade inte göra det värre. Jag hade fixat hundvakt, men det blev helt enkelt inte av. Vet inte varför. Det bara gick inte. Så var utan hundvakt och var tvungen att åka iväg för dagen. Sade att om det verkligen inte gick så fick jag ta med mig henne, men då börjar hon käfta emot om det. Vad ska jag säga då. Satt där i tystnad. Inget jag sade hjälptes ju ändå. Lät henne avreagera sig.
Allt blev så tressigt och det blev så mycket tjafs att jag helt totalt glömde äta. Tanken slog mig inte ens. Sedan var det dags att åka. Har fortfarande sommardäck på bilarna så vi fick bege oss mycket tidigare än vanligt vilket resulterade i att jag kom till tågstationen 40 minuter för tidigt. Men jag hade inte orkat säga emot, så jag lät det glida. Väl där sade jag hejdå till mamma och Baylee och traskade sedan in till stationen där jag gick och köpte ett ungdomskort. Väntade i de 40 minuterna tills tåget kom. Hoppade på. Träffade Håkan som klev av tåget. Han hade sovit hos Hanna. Väl på tåget träffade jag Hanna och Ida. Satte mig vid dem såklart. Kramades. Tåget åkte vidare. I Skyttorp klev Malin på. Sedan åkte vi alla vidare till Kattis i Tierp. Väl där hoppade vi av tåget och gick hem till Kattis där även Fredrik var. Han skulle åka ner till stan i Uppsala men var där ett litet tag först. Kattis och Fredrik åkte till Kattis mamma och köpte lite saker vi behövde till vårat företag. När de sedan kom tillbaks var vi alla lagom hungriga så Hanna och Ida drog till närmaste Hemköp affär för att köpa lite lunch tillbehör. Sedan började Ida laga mat. Och jävlar vad gott det blev. Hon är duktig hon.
Hur som haver. Efter det var det dags att sätta igång med arbetet. Jag och Ida satte oss framför datorn och började skriva på affärsplanen medan Kattis och Hanna började sy halsband. Kattis den söten visste inte vad hon skulle göra så hon gjorde en kladdkaka. Den sötnosen! Och den blev super god!
Hur som helst. Tog en fika paus, åt kladdkaka och kakor som Ida och Hanna passat på att köpa i affären och så drack vi saft. Det var gott.
Sedan var det bara och sätta igång med arbetet igen. Då ville kattis sy själva koppel handtaget vilket hon självklart fick. Jätte fint blev det. Allt blev jätte fint. Så stolt över alla er flickor.
Jag tog mig en liten paus på några minuter som alla gjorde någon gång. Under min paus lekte jag med Suki. Älskar den kattungen asså. Sprang runt hela huset med måttbandet och en Suki springande tätt efter mig. Haha! Jag höll på att garva ihjäl mig. Solo den sköna katten var såklart lika chill som vanligt. Och Melvin lika söt som alltid.
Efter några timmars arbete kom Fredrik hem igen. Han hade köpt en ny mobil, K810i. Då blev Kattis lagom avundsjuk.
När klockan var 10 i 5 var det dags att bege sig. Jag var tvungen att vara hemma tidigt eftersom mamma var så förbannad. Och då hängde alla andra på. Så jag fick sällskap på tåget. :)
Klev av i Uppsala. Pappa stog och väntade med bilen. Då blev jag chockad. Men skönt var det. Åkte hem. Och självklart ska han ta upp massa saker som han vet att jag blir upprörd av. Men ännu en gång var det bara att bita ihop och svara på allt. Sedan kom vi in på KG ämnen. Vi kom överrens om att han ska ringa rektorn angående KG på måndag. Så så får det bli nu.
Åt middag. Såg en as dålig film "Just my luck" hette den. Sedan såg jag en till film men ja minns inte vad den hette. Ingen film som var så där super bra i alla fall. Men men. Så kan det gå ibland.
Sedan gick jag in till mitt hus. Logga in på datorn, satte på en musikkanal faktiskt och började lulla runt. Sedan var det helt plötsligt någon som addade mig angående gårdagens inlägg. Hon/han ville visa att det visst var någon som brydde sig även om jag nu inte känner personen. Kändes faktiskt väldigt bra att veta att det finns riktiga människor där ute också. Inte bara en masa falskhet. Har däremot ingen aning om vem det var jag pratade med. Men men, sak samma. Det viktiga är väl att den brydde sig.
Hjälpte Minii med djursjukvårdsarbetet en del. Sedan kom vi överrens om att vi ska gå runt med "Bojkotta KG provet" på bussen på måndag. Pappas förslag som jag och Minii nappae på direkt. Har fått nog av idiot lärare som inte bryr sig mer än vad de bryr sig om en sten mitt inne i skogen någonstans.
Nu sitter jag här. Farsdag imorn. Har inte köpt ett skit. Får väl åka ut imorn och köpa lite saker imorgon innan firandet. Det brukar lösa sig.
Nej, nu orkar jag inte tänka mer. Orkar inte lägga mer energi i dessa bokstäver jag varsamt trycker ner med fingrarna på tangentbordet. Min hjärna brinner. Överflöd.
Hejdå.
Söndag, 11 november
Morgonen började dåligt. Dålig start.
Hade satt mobilen på ringning klockan 8. Den ringde prick på. Usch ja. Gå upp så tidigt på en lördag. Men men, jag kämpade mig upp. Baylee ville inte upp hon heller. Hon blängde upp på mig som för att tala om att jag skulle stänga av mobilen och gå och lägga mig igen. Min lilla sötnos. Men hon fick inte sin vilja. Jag klev upp. Gjorde mig i ordning. Tog mig några minuter framför datorn. Fortsatte sedan att göra mig i ordning. Gick in till stora huset. Rastade Baylee lite. Gick upp för trappan i stora huset, möttes av en grymt förbannad mamma. Oväntat? Eh, nej. Fick en utskällning direkt. Allt jag sagt var "Hej". Men men. Det var bara att bita ihop och ta det. Orkade inte säga emot. Orkade inte göra det värre. Jag hade fixat hundvakt, men det blev helt enkelt inte av. Vet inte varför. Det bara gick inte. Så var utan hundvakt och var tvungen att åka iväg för dagen. Sade att om det verkligen inte gick så fick jag ta med mig henne, men då börjar hon käfta emot om det. Vad ska jag säga då. Satt där i tystnad. Inget jag sade hjälptes ju ändå. Lät henne avreagera sig.
Allt blev så tressigt och det blev så mycket tjafs att jag helt totalt glömde äta. Tanken slog mig inte ens. Sedan var det dags att åka. Har fortfarande sommardäck på bilarna så vi fick bege oss mycket tidigare än vanligt vilket resulterade i att jag kom till tågstationen 40 minuter för tidigt. Men jag hade inte orkat säga emot, så jag lät det glida. Väl där sade jag hejdå till mamma och Baylee och traskade sedan in till stationen där jag gick och köpte ett ungdomskort. Väntade i de 40 minuterna tills tåget kom. Hoppade på. Träffade Håkan som klev av tåget. Han hade sovit hos Hanna. Väl på tåget träffade jag Hanna och Ida. Satte mig vid dem såklart. Kramades. Tåget åkte vidare. I Skyttorp klev Malin på. Sedan åkte vi alla vidare till Kattis i Tierp. Väl där hoppade vi av tåget och gick hem till Kattis där även Fredrik var. Han skulle åka ner till stan i Uppsala men var där ett litet tag först. Kattis och Fredrik åkte till Kattis mamma och köpte lite saker vi behövde till vårat företag. När de sedan kom tillbaks var vi alla lagom hungriga så Hanna och Ida drog till närmaste Hemköp affär för att köpa lite lunch tillbehör. Sedan började Ida laga mat. Och jävlar vad gott det blev. Hon är duktig hon.
Hur som haver. Efter det var det dags att sätta igång med arbetet. Jag och Ida satte oss framför datorn och började skriva på affärsplanen medan Kattis och Hanna började sy halsband. Kattis den söten visste inte vad hon skulle göra så hon gjorde en kladdkaka. Den sötnosen! Och den blev super god!
Hur som helst. Tog en fika paus, åt kladdkaka och kakor som Ida och Hanna passat på att köpa i affären och så drack vi saft. Det var gott.
Sedan var det bara och sätta igång med arbetet igen. Då ville kattis sy själva koppel handtaget vilket hon självklart fick. Jätte fint blev det. Allt blev jätte fint. Så stolt över alla er flickor.
Jag tog mig en liten paus på några minuter som alla gjorde någon gång. Under min paus lekte jag med Suki. Älskar den kattungen asså. Sprang runt hela huset med måttbandet och en Suki springande tätt efter mig. Haha! Jag höll på att garva ihjäl mig. Solo den sköna katten var såklart lika chill som vanligt. Och Melvin lika söt som alltid.
Efter några timmars arbete kom Fredrik hem igen. Han hade köpt en ny mobil, K810i. Då blev Kattis lagom avundsjuk.
När klockan var 10 i 5 var det dags att bege sig. Jag var tvungen att vara hemma tidigt eftersom mamma var så förbannad. Och då hängde alla andra på. Så jag fick sällskap på tåget. :)
Klev av i Uppsala. Pappa stog och väntade med bilen. Då blev jag chockad. Men skönt var det. Åkte hem. Och självklart ska han ta upp massa saker som han vet att jag blir upprörd av. Men ännu en gång var det bara att bita ihop och svara på allt. Sedan kom vi in på KG ämnen. Vi kom överrens om att han ska ringa rektorn angående KG på måndag. Så så får det bli nu.
Åt middag. Såg en as dålig film "Just my luck" hette den. Sedan såg jag en till film men ja minns inte vad den hette. Ingen film som var så där super bra i alla fall. Men men. Så kan det gå ibland.
Sedan gick jag in till mitt hus. Logga in på datorn, satte på en musikkanal faktiskt och började lulla runt. Sedan var det helt plötsligt någon som addade mig angående gårdagens inlägg. Hon/han ville visa att det visst var någon som brydde sig även om jag nu inte känner personen. Kändes faktiskt väldigt bra att veta att det finns riktiga människor där ute också. Inte bara en masa falskhet. Har däremot ingen aning om vem det var jag pratade med. Men men, sak samma. Det viktiga är väl att den brydde sig.
Hjälpte Minii med djursjukvårdsarbetet en del. Sedan kom vi överrens om att vi ska gå runt med "Bojkotta KG provet" på bussen på måndag. Pappas förslag som jag och Minii nappae på direkt. Har fått nog av idiot lärare som inte bryr sig mer än vad de bryr sig om en sten mitt inne i skogen någonstans.
Nu sitter jag här. Farsdag imorn. Har inte köpt ett skit. Får väl åka ut imorn och köpa lite saker imorgon innan firandet. Det brukar lösa sig.
Nej, nu orkar jag inte tänka mer. Orkar inte lägga mer energi i dessa bokstäver jag varsamt trycker ner med fingrarna på tangentbordet. Min hjärna brinner. Överflöd.
Hejdå.
fredag 9 november 2007
You can outdistance that which is running after you, but not what is running inside you.
Fredag, 9 november
Lördag, 10 november
Det känns som att bitar av mitt hjärta försvinner för varje dag. De tappas. Glöms bort. Trampas på. Jag vet inte längre vem jag kan anförtro. Alla verkar ju ändå bara säga massa tomma ord de egentligen inte alls menar. Det är som att jag alltid kommer i andra hand. När det passar alla andra liksom. Tänker någon på hur jag känner? Bryr sig någon? Jag undrar. Just nu känns det inte så i alla fall. Känns som att hela mitt hjärta snart är borta. Folk som har betytt så mycket för mig bevisar sig sedan bara vara som alla andra. Falska. Lögnare. Svikare. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Allt bara rasar. Min värld rasar. Allt runtomkring rasar. Min värld blir mörkare för varje dag som passerar. Inte många ljusglimtar hittar fram i min mörka och dystra värld.
Känns som att jag inte har någon att prata med men ändå är det enda jag vill att kunna få verkligen prata ut med någon. Någon som jag litar på. En äkta vän. Ingen annan. Undrar hur många äkta vänner jag har kvar. Alla verkar så falska nu för tiden. Jag är helt utan andrum. Vet inte alls åt vilket håll jag ska gå åt näst.
Folk jag trodde jag kände och kunde lita på som stod mig så nära att ingenting kunde sära oss, har visat sig vara precis som alla andra. Precis likadana. Jag behöver andrum. Jag behöver betänketid. Jag behöver en ny miljö, nya människor och ett nytt sätt att leva mitt liv. Jag klarar inte at det här längre. Jag måste bort. Skolan lägger tyngd, vänner lägger tyngd. Även familjen och omvärlden lägger tyngd. Jag är i vatten. Snart har vattnet stigit över mitt ansikte. Jag orkar inte es kämpa. Jag orkar inte hålla andan. Vatten flödar in i lungorna. Jag drunknar. Allt försvinner. Allt blir tyst.
Brorsan är här nu. Sjuk igen. Christine är inte hemma så han är här. Man ser ju vem som är mer älskad. Mer omtyckt. Allt han säger är värt gult i deras öron. Allt han gör är värt guld i deras ögon. Hans varenda rörelse, hans varenda ord, hans varenda tugga, hans varenda andetag. Aldrig kan han göra fel, aldrig. Så har det alltid varit. Först född, först att bli älskad. Alltid på första plats. Aldrig får han ta skiten. Aldrig får han ta allt tjat, allt skrikande, allt helvete. Aldrig behöver han höra att han är sämre än någon.
Det är jag glad för faktiskt. Glad för att han slipper det. Glad för att mina föräldrar älska någon i alla fall.
Jag känner mig som en försökskanin. Alla testar mig. Ser hur långt de kan gå innan gränsen är nådd. Tror alla att jag är någon slags docka utan känslor eller? Jag känner precis like mycker som vem som helst annars. Men folk verkar inte se det. Jag är osynlig. Deras ögon blickar förbi mig. Jag syns inte. Borta. Jag undrar om någon skulle märka ifall jag bara försvann. Ifall jag bara försvann och aldrig mer kom tillbaks. Troligen ingen som skulle ägna en tanke åt mitt försvinnande. Det är väl inget någon skulle prioritera. Mit thjärta är i bitar. Små splitterbitar som borrar hål i resternde delar av mig. Som stickor. Sådana stickor som aldrig ger med sig. Som bara verkar borra sig längre in och göra så in i helvetes ont. Mitt hjärta tillhör ingen. Ingen vill ha det. Ingen orkar bry sig. Ingen har tid att bry sig om det. Det slår där tyst i sin ensamhet. Ingen som hör.
"Om ett träd ramlar i skogen men ingen är där för att se det eller höra det, föll det verkligen då?"
Så känns det. Ingen är här för att känna eller höra mitt hjärta. Slår det verkligen då. Är mitt liv endast en inbillning? Existerar jag verkligen? Allt går bara nerför just nu och jag har inga fler ideer om vad jag kan göra. Är det så här mitt liv ska sluta? Är det nu jag ska få sluta känna? Är det så här folk kommer betrakta mig när jag inte längre finns? Blott en skugga som ingen riktigt lade märke till. Undrar hur många som faktiskt skulle komma på begravningen. Skulle en bagravning ens hållas? Skulle tillräckligt många bry sig för att ens anordna en begravning? Jag tvivlar på saken. Helgen är här. Kanske skulle jag få sitta och ruttna bort i mitt hus tills måndagen då det är dags för skola igen. Troligvis inte. Mina föräldrar skulle väl märka att Baylee inte kommit in för att äta. Inte kommit in för att hälsa.
Jag vill bara dö just nu. Orkar inte leva längre. Orkar inte kämpa. Orkar inte låtsas som att allt är bra längre. Orkar inte låtsas som att allt är bra genom att sätta ett leende på läpparna. Jag vill bara kunna leva. Bara få känna glädje igen. Känna lycka.
Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen känner mig. Blickarna passerar, jag blir osynlig. Rösterna överröstar, min röst tunnas ut, jag är osynlig.
Varför vågar jag inte ta klivet mot döden? Vad är jag så rädd för? Vad är det som hindrar mig? Varför är jag så rädd för livet efter? Varför är det något som sätter stop inuti mig? Hur tar jag bort blocken?
hejdå värld.
Lördag, 10 november
Det känns som att bitar av mitt hjärta försvinner för varje dag. De tappas. Glöms bort. Trampas på. Jag vet inte längre vem jag kan anförtro. Alla verkar ju ändå bara säga massa tomma ord de egentligen inte alls menar. Det är som att jag alltid kommer i andra hand. När det passar alla andra liksom. Tänker någon på hur jag känner? Bryr sig någon? Jag undrar. Just nu känns det inte så i alla fall. Känns som att hela mitt hjärta snart är borta. Folk som har betytt så mycket för mig bevisar sig sedan bara vara som alla andra. Falska. Lögnare. Svikare. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Allt bara rasar. Min värld rasar. Allt runtomkring rasar. Min värld blir mörkare för varje dag som passerar. Inte många ljusglimtar hittar fram i min mörka och dystra värld.
Känns som att jag inte har någon att prata med men ändå är det enda jag vill att kunna få verkligen prata ut med någon. Någon som jag litar på. En äkta vän. Ingen annan. Undrar hur många äkta vänner jag har kvar. Alla verkar så falska nu för tiden. Jag är helt utan andrum. Vet inte alls åt vilket håll jag ska gå åt näst.
Folk jag trodde jag kände och kunde lita på som stod mig så nära att ingenting kunde sära oss, har visat sig vara precis som alla andra. Precis likadana. Jag behöver andrum. Jag behöver betänketid. Jag behöver en ny miljö, nya människor och ett nytt sätt att leva mitt liv. Jag klarar inte at det här längre. Jag måste bort. Skolan lägger tyngd, vänner lägger tyngd. Även familjen och omvärlden lägger tyngd. Jag är i vatten. Snart har vattnet stigit över mitt ansikte. Jag orkar inte es kämpa. Jag orkar inte hålla andan. Vatten flödar in i lungorna. Jag drunknar. Allt försvinner. Allt blir tyst.
Brorsan är här nu. Sjuk igen. Christine är inte hemma så han är här. Man ser ju vem som är mer älskad. Mer omtyckt. Allt han säger är värt gult i deras öron. Allt han gör är värt guld i deras ögon. Hans varenda rörelse, hans varenda ord, hans varenda tugga, hans varenda andetag. Aldrig kan han göra fel, aldrig. Så har det alltid varit. Först född, först att bli älskad. Alltid på första plats. Aldrig får han ta skiten. Aldrig får han ta allt tjat, allt skrikande, allt helvete. Aldrig behöver han höra att han är sämre än någon.
Det är jag glad för faktiskt. Glad för att han slipper det. Glad för att mina föräldrar älska någon i alla fall.
Jag känner mig som en försökskanin. Alla testar mig. Ser hur långt de kan gå innan gränsen är nådd. Tror alla att jag är någon slags docka utan känslor eller? Jag känner precis like mycker som vem som helst annars. Men folk verkar inte se det. Jag är osynlig. Deras ögon blickar förbi mig. Jag syns inte. Borta. Jag undrar om någon skulle märka ifall jag bara försvann. Ifall jag bara försvann och aldrig mer kom tillbaks. Troligen ingen som skulle ägna en tanke åt mitt försvinnande. Det är väl inget någon skulle prioritera. Mit thjärta är i bitar. Små splitterbitar som borrar hål i resternde delar av mig. Som stickor. Sådana stickor som aldrig ger med sig. Som bara verkar borra sig längre in och göra så in i helvetes ont. Mitt hjärta tillhör ingen. Ingen vill ha det. Ingen orkar bry sig. Ingen har tid att bry sig om det. Det slår där tyst i sin ensamhet. Ingen som hör.
"Om ett träd ramlar i skogen men ingen är där för att se det eller höra det, föll det verkligen då?"
Så känns det. Ingen är här för att känna eller höra mitt hjärta. Slår det verkligen då. Är mitt liv endast en inbillning? Existerar jag verkligen? Allt går bara nerför just nu och jag har inga fler ideer om vad jag kan göra. Är det så här mitt liv ska sluta? Är det nu jag ska få sluta känna? Är det så här folk kommer betrakta mig när jag inte längre finns? Blott en skugga som ingen riktigt lade märke till. Undrar hur många som faktiskt skulle komma på begravningen. Skulle en bagravning ens hållas? Skulle tillräckligt många bry sig för att ens anordna en begravning? Jag tvivlar på saken. Helgen är här. Kanske skulle jag få sitta och ruttna bort i mitt hus tills måndagen då det är dags för skola igen. Troligvis inte. Mina föräldrar skulle väl märka att Baylee inte kommit in för att äta. Inte kommit in för att hälsa.
Jag vill bara dö just nu. Orkar inte leva längre. Orkar inte kämpa. Orkar inte låtsas som att allt är bra längre. Orkar inte låtsas som att allt är bra genom att sätta ett leende på läpparna. Jag vill bara kunna leva. Bara få känna glädje igen. Känna lycka.
Ingen ser mig. Ingen hör mig. Ingen känner mig. Blickarna passerar, jag blir osynlig. Rösterna överröstar, min röst tunnas ut, jag är osynlig.
Varför vågar jag inte ta klivet mot döden? Vad är jag så rädd för? Vad är det som hindrar mig? Varför är jag så rädd för livet efter? Varför är det något som sätter stop inuti mig? Hur tar jag bort blocken?
hejdå värld.
Desperate times call for desperate measures.
Fredag, 9 november
Det blir till och ta upp det med rektorn ändå. Hittade inte KG idag, men alla jag och Sund har pratat med i klassen känner likadant som oss. Så jo, nu får det gå den vägen. Finns inget annat alternativ då ja ginte tänker låta KGs lathet göra så jag får IG på sista provet. Och jag tror de allra flesta skulle få IG så som det ser ut just nu iaf. Några hade nog klarat sig, men inte många tror jag inte. Inte av det folk säger iaf. Så nu får rektorn bli inblandad. Så här kan vi inte ha det längre. Någonstans får det ta stop på helvetet. Nu sätter jag ner foten. Gränsen är dragen. Nu har jag fått nog.
Ska ringa upp Sund senare som jag lovade henne att göra när hon ringde mig tidigare. Men jag måste prata med pappa först och se vad han har tänkt sig. Liksom när han kan följa med till rektorn. Kanske at Christer hänger på men jag tvivlar på saken då han är väldigt sjuk. Men hälsar vi från Christer så lär det hela börja mycket lättare tror jag ändå.
Jag, Johanna J, Angelin, Sund och massa andra har kommit fram till att en uppsats på det här skulle vara mycket mer logiskt och lärorikt. Tror vi ska ta upp det som förslag. För ett prov, j ovisst, klart man pluggar, men hur mycket hjälps det när inget av det man ska kunna står i anteckningarna eller i boken? Nej, nu får det bli skärpning. Jag brukar inte försöka överrösta en lärare men Kg har gått för långt den här gången. Och han lyssnar ju heller inte. Så nu får vi ta i lite. Kämpa för vår rättighet som elev. Kämpa för vad vi tycker, stå upp för oss själva. Lärare ska inte alltid vinna bara för att de är lärare. Det är vi elever som kommer drabbas. Lärarna har redan ett jobb, har sin lön, vi elever ska om några år bara börja. Vi behöver våra studier. Vi behöver den kunskapen vi kom dit för att få. Jag är inte intresserad av mindre. Jag vill ha den kunskapen som jag faktiskt har all rätt i världen att kräva.
Hur som helst. Ringde Viktoria om hundvakt. Hon skulle ha stalltjänst men sa ja ändå. Jag sade att jag kunde ringa några fler och hittade jag ingen som skulle vara hemma så skulle jag ringa upp igen. På väg hem ringer Sund, vi pratar en stund, och kom fram till att jag ska ringa henne när jag pratat med pappa.
Väl hemma ringer Marie, pratar en stund med henne och massor om schäfrar. Efter det försöker jag ivrigt få tag på Lollo som för tillfället inte svarar telefonen. Så jag skickar ett sms där det står att hon ska ringa mig när hon ser smset. :) Vilket hon gjorde. Hon stod utanför djurhobby och väntade på Emelie och Nisse och ska in för att köpa den gigantiska buren för 850 kronor där. Sedan ska hon vidare och köpa sin 8 veckors kanin på djurfavoriten. Lilla bäbisen då!<333 Hon sa att jag måste komma och se den och det är inget man tackar nej till direkt. Självklart vill jag komma liksom. :D Anyway, sedan berättar jag om det jag och Marie pratat om och Lollo blir jätte glad. För det var bara goda nyheter gällande hennes köp från kennel Michalands. :D Dessutom när jag och Lollo hälsar på där, fredag vecka 47 så måste jag komma ihåg at thälsa Susanne och Anders från Marie. :)
Senare ikväll ska Lollo ringa upp mig igen då jag frågad eom hon kunde vara hundvakt åt Baylee imorgon. Hon ville absolut men ska kanske vara hos Nisse och han har en okastrerad tik och en okastrerad hanhund. Men Hna har aldrig försökt sätta på Lucy (tiken) så vi får se hur det blir. I värsta fall får mami vara hundvakt men egentligen har hon inte tid med det. Så jag ska göra mig yttersta för att fixa någon annan som kan vakta min älskling!<3
Idag har Baylee fått leka med två tikar och en kastrerad hanhund. Äntligen fick hon springa av sig lite. Tycker så synd om henne nu när hon måste vara kopplad hela tiden eftersom hon löper.
Nu liggerhon och halvsover lite bredvid mig och andas väldigt tungt.
Men nu kommer hon vakna för jag måste in och hämta min tvättkorg och sedan ta ut soporna. Men such be life. Hon får väl sova mer senare helt enkelt. ^^
Puss&hej alla söta!<33
Det blir till och ta upp det med rektorn ändå. Hittade inte KG idag, men alla jag och Sund har pratat med i klassen känner likadant som oss. Så jo, nu får det gå den vägen. Finns inget annat alternativ då ja ginte tänker låta KGs lathet göra så jag får IG på sista provet. Och jag tror de allra flesta skulle få IG så som det ser ut just nu iaf. Några hade nog klarat sig, men inte många tror jag inte. Inte av det folk säger iaf. Så nu får rektorn bli inblandad. Så här kan vi inte ha det längre. Någonstans får det ta stop på helvetet. Nu sätter jag ner foten. Gränsen är dragen. Nu har jag fått nog.
Ska ringa upp Sund senare som jag lovade henne att göra när hon ringde mig tidigare. Men jag måste prata med pappa först och se vad han har tänkt sig. Liksom när han kan följa med till rektorn. Kanske at Christer hänger på men jag tvivlar på saken då han är väldigt sjuk. Men hälsar vi från Christer så lär det hela börja mycket lättare tror jag ändå.
Jag, Johanna J, Angelin, Sund och massa andra har kommit fram till att en uppsats på det här skulle vara mycket mer logiskt och lärorikt. Tror vi ska ta upp det som förslag. För ett prov, j ovisst, klart man pluggar, men hur mycket hjälps det när inget av det man ska kunna står i anteckningarna eller i boken? Nej, nu får det bli skärpning. Jag brukar inte försöka överrösta en lärare men Kg har gått för långt den här gången. Och han lyssnar ju heller inte. Så nu får vi ta i lite. Kämpa för vår rättighet som elev. Kämpa för vad vi tycker, stå upp för oss själva. Lärare ska inte alltid vinna bara för att de är lärare. Det är vi elever som kommer drabbas. Lärarna har redan ett jobb, har sin lön, vi elever ska om några år bara börja. Vi behöver våra studier. Vi behöver den kunskapen vi kom dit för att få. Jag är inte intresserad av mindre. Jag vill ha den kunskapen som jag faktiskt har all rätt i världen att kräva.
Hur som helst. Ringde Viktoria om hundvakt. Hon skulle ha stalltjänst men sa ja ändå. Jag sade att jag kunde ringa några fler och hittade jag ingen som skulle vara hemma så skulle jag ringa upp igen. På väg hem ringer Sund, vi pratar en stund, och kom fram till att jag ska ringa henne när jag pratat med pappa.
Väl hemma ringer Marie, pratar en stund med henne och massor om schäfrar. Efter det försöker jag ivrigt få tag på Lollo som för tillfället inte svarar telefonen. Så jag skickar ett sms där det står att hon ska ringa mig när hon ser smset. :) Vilket hon gjorde. Hon stod utanför djurhobby och väntade på Emelie och Nisse och ska in för att köpa den gigantiska buren för 850 kronor där. Sedan ska hon vidare och köpa sin 8 veckors kanin på djurfavoriten. Lilla bäbisen då!<333 Hon sa att jag måste komma och se den och det är inget man tackar nej till direkt. Självklart vill jag komma liksom. :D Anyway, sedan berättar jag om det jag och Marie pratat om och Lollo blir jätte glad. För det var bara goda nyheter gällande hennes köp från kennel Michalands. :D Dessutom när jag och Lollo hälsar på där, fredag vecka 47 så måste jag komma ihåg at thälsa Susanne och Anders från Marie. :)
Senare ikväll ska Lollo ringa upp mig igen då jag frågad eom hon kunde vara hundvakt åt Baylee imorgon. Hon ville absolut men ska kanske vara hos Nisse och han har en okastrerad tik och en okastrerad hanhund. Men Hna har aldrig försökt sätta på Lucy (tiken) så vi får se hur det blir. I värsta fall får mami vara hundvakt men egentligen har hon inte tid med det. Så jag ska göra mig yttersta för att fixa någon annan som kan vakta min älskling!<3
Idag har Baylee fått leka med två tikar och en kastrerad hanhund. Äntligen fick hon springa av sig lite. Tycker så synd om henne nu när hon måste vara kopplad hela tiden eftersom hon löper.
Nu liggerhon och halvsover lite bredvid mig och andas väldigt tungt.
Men nu kommer hon vakna för jag måste in och hämta min tvättkorg och sedan ta ut soporna. Men such be life. Hon får väl sova mer senare helt enkelt. ^^
Puss&hej alla söta!<33
torsdag 8 november 2007
A journey of a thousand miles must begin with a single step.
Torsdag, 8 november
Idag har inte varit en bra dag. Men ändå har det varit en bra dag. Lite konstig men så är fallet.
Vaknade imorse klockan 7 av att Baylee började skälla som in i helvete då hon såg någon utanför fönstret som hon inte kände igen. När hon äntligen blivit tyst passade jag på att somna om. Inte så lyckat. Låg mest och vilade till klockan 9 och sedan gav jag upp att försöka komma in i drömmarnas värld igen. Gick upp. Gjorde mig i ordning och skulle försöka plugga mikrobiologi igen. Lyckat? Eh, nej. Jag fattade ingenting precis som förut. De där frågorna går helt enkelt inte. Jag har försökt sedan höstlovet och försöker än. De är helt omöjliga.
Hur som helst. Sedan så traskade jag och Baylee ut på promenad och sedan in till stora huset där vi blev bemötta av en glad mamma. Hon kom med ett leende på läpparna och sade att hon hade börjat hjälpa mig med mikrobiologi frågorna. Jag höll på att tappa hakan när jag hörde det. Att hon ens orkar göra dessa förjävliga frågor. Jag sa att jag bara skulle släppa ut Baylee sedan skulle jag komma ner och hjälpa till såklart. Hon förstod heller inte frågorna så väl. Men hon lyckades svara fram till fråga 6. Sedan kom mardrömmen. SAS ringde och ville att hon skulle översätta en sista minuten sak till dem som skulle vara inlämnat innan klockan 17.00 idag. Hon tackade ja till uppgiften och tänkte att hon kunde fortsätta hjälpa mig med det jag inte kunde efter hon blivit klar med SAS uppgiften. Sedan ringde en annan person typ 5 minuter efter, också från SAS och ville att mamma skulle hjälpa dem med en sist aminuten översättning. Hur ofta händer det när man inte ens jobbar heltid på det där längre. Hur som helst. Det skulle vara klart till Söndag kväll eller om det var måndag morgon, så hon sade ja. Mardröm. Mamma jäktad. Jag jäktad. Min puls bara stiger och stiger och känns snart som att hjärtat ska hoppa ur kroppen på mig. Jag vet inte alls hur jag ska klara mikron om jag inte ens fattar frågornas svar.
Anyway, sedan gick jag upp till pappas dator och började skriva om min önskelista, tog en paus för att lugna ner mig lite liksom, pulsen måste ner. Mamma ropar efter någon timme och säger att vi måste åka. Jag hoppar in i bilen med Baylee och vi kör iväg till skolan. Jag skyndade allt vad jag kunde in till matte rummet då klockan var lite över 20 över 2, trodde jag i alla fall. Väl framme i klassrummet, så var det helt tomt. Jag såg mig omkring och endast en väska låg på golvet. Jag blev lite fundersam eftersom jag redan var försenad och undrade om matten kanske blivit inställd. Jag messade Hanna som troligtvis inte hade mobilen på sig. Då messade jag Sund som kom efter ett tag och höll mig sällskap. Då kom jag fram till att jag hade råkat se fel på klockan med 1 timme. Suck. Typiskt mig. Nåväl, efter ett tag började folk droppa in i klassrummet. Men innan dess bestämde jag och Sund för att leta upp KG och prata om provet. Tillslut hittade vi honom och han betedde sig som världens idiot mot oss. Vi sade att vi inte förstod frågorna och undrade om han kunde gå igenom dem så att vi förstår dem inför provet så vi har möjlighet att klara åtminstone godkänt på provet. Men det kom inte ens på frågan enligt honom då kursen redan är avklarad. MEN VARFÖR SKA VI HA ETT PROV DÅ DÅ!!!?? Det sade jag inte eftersom ajg inte tänkte på det men det blev Kattis respons när vi berättade det för henne. Hur som helst hade vi försökt få honom att gå med på det i några få sekunder. Men sedan sade han bara "kursen är avklarad" och sedan vände han på sig och bara drog. Vilken jävla idiot. Hur ska man då klara provet om han, vår lärare, vägrar att hjälpa en? Jag hade faktiskt precis tänkt föreslå att vi kunde ha en extra lektion även om det var efter skoltid, bara för att gå igenom frågorna och lite sådant, men han hade redan gått. Jag och Sund såg på varandra och var båda två väldigt chockade. KG påstod också att alla svaren på frågorna finns i boken och i alla antecknignar men jag har faktiskt kvar mina gamla anteckningar och hittar ÄNDÅ inte svaren. Det är ju bara en massa skitsnack det där. Hur som helst. Allt har gått fel i dag, i morse. Allt.
Jag skulle gå in och kolla min myspace mail en snabbis och hittade ett mail från Ana, äntligen, det gjorde mig lite gladare!! <33
Men lyckan fick såklart inte vara nå länge. Jag slog i mig i allt, fastnade i saker, och så har jag min jävla mens nu också. Blir så trött på det. Det gör så ont. :( Funderar starkt på att börja med Ppillrena, kan ju underlätta i mer än bara ett läge ju. ;)
Hur som helst. Efter skolan skulle jag, Sund, Hanna och Sara gå och leta upp KG igen, men misslyckades då han var på något möte, så vi ska leta upp honom imorgon i stället.
Sedan skulle Hanna och Sara hämta några saker i klassrummet så jag och Sund gick till bussen. Det var 188an som kom. Jag frågade om bussen stannade vid Gränby och han sa nej. Sund var super söt och sade att om bussen inte skulle stanna vid Gränby så kunde hon sitta och vänta med mig. Hur som helst, så var vi på väg till busshållplats bänkarna när Chauffören ropade på oss och sade att han kunde stanna vid Gränby ändå så vi inte skulle behöva vänta till nästa buss. Super snällt ju! Han sade att det kan vara mycket och göra på torsdagar och fredagar så varför inte låta oss åka med. Han verkade inte alls ha något emot att stanna vid Gränby, as schysst kille! :) Hade jag fått tag i bussnummret så hade jag definitivt ringt in till bussföretaget eller vart man nu ringer och givit honom massa beröm. :)
Jag hoppade av vid Gränby, hann aldrig skicka Geting saken till Sund men lovade att göra det imorgon, wich I will. :) Anyway, Började prata med en lastbildschaffis där som var mycket pratglad och trevlig. Sedan kom mamma och vi åkte iväg. Hon skulle tanka och sedan stanna en kortis vid Willys. När hon sedan kom ut ur affären så hade hon köpt något till middag tills imorn, potatisgratäng till idag :D och fetaost och GOOODIS...MASSOR AV GODIS!!! :D
Jag berättade allt som hänt med KG för mamma och hon hade berättat det till pappa som sade att Christer har gått i samma klass som Jällas rektor och känner honom väl och om detta strul inte ordnar sig så kan han mer än gärna komma till skolan och prata med rektorn om detta. Jag sade att jag och några från klassen ska försöka prata med KG igen imorgon men om han fortfarande inte ger med sig så kanske det inte vore någon dum idé om han kunde prata med rektorn.
Hur som haver. Imorse spydde Baylee 3 ggr. Och nyss, precis nyss spydde hon 2 ggr. Jag undrar vad som är fel. För 2 dagar sedan spydde hon 3 ggr, och dagen innan det med och dagen innan det också. Jag börjar bli lite orolig nu. Första dagen hon spydde vet jag att hon åt något hon inte skulle, så det var inget mer med det. Men resten av dagarna då? Läskigt. :(
Jag har dessutom Mailat mopskenneln jag hittade som jag ÄLSKAR, i Finland och den jag verkligen gillar i Norge med, och båda skrev tillbaks och verkar tycka om mig mycket. De sade att när tiden kommer då jag har möjlighet att skaffa min mops så skulle jag mer än gärna kontakta dem igen. :) Och båda två älskar Baylee!! :D <333
Jag har en blåsa på vänster sida om tungan, den gör ont. :( Som sagt så går mycket åt helvete idag.
Meeen, Idag när vi var på jakt efter KG så ringer min mobil. Jag har den på ljudlös så jag känner bara hela väskan vibrera. Väskhelveten ville inte upp så det tog mig ett tag att få tag på mobilen. Sedan såg jag att det var LOLLO som ringde. Då blev jag glad och svara mycket glatt HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! <3 Tihi. Vi pratade ett tag och jag ska försöka ta reda på burbredden gumman! <3 Lollo ska köpa ny kanin!!<3333 en vit med ljusbruna fläckar!!!<3333 ååh va söt. 8 veckor bara!!!<3333
När vi kom hem var jag jätte kissnödig så mamma fick hämta posten. Då såg jag att jag fått BRUKSHUNDEN tidningen i posten idag!! Woho!! Då blev jag glad. Kollade på omslaget och tittade inuti, såg att denna tidning handlade mest om schäfrar denna gång, borde nog säga det till Lollo som snart kommer bli en stolt schäferägare!<3
Nu har jag sålt 15 salami. Skulle egentligen sålt 16 eftersom mina föräldrar tänkte köpa 2 salami men då sade jag att de bara skulle köpa en så att Malin får en gratis salami också eftersom hon har sålt 15 stycken hon med. Så då bestämde de sig för att köpa en pepparsalami och få en gratis kryddsalami. :) Mumsigt värre. Jag vill veta hur vitlökssalamin smakar också så jag får nog tigga lite från Nino kanske. ;)
Hur som helst så tänker jag åka till skolan nån timme tidigare imorgon för att kunna prata med KG innan Malin och Kattis måste dra till djurhuset eftersom de också vill vara med och prata med honom. Ju fler dessto bättre you know. :) Hoppas allt löser sig, men det kvarstår att se.
Kanske skriver lite till sen. Inte bestämt ännu.
Pusshej. Nu ska jag gå och gosa lite med Baylee busen. <333
Idag har inte varit en bra dag. Men ändå har det varit en bra dag. Lite konstig men så är fallet.
Vaknade imorse klockan 7 av att Baylee började skälla som in i helvete då hon såg någon utanför fönstret som hon inte kände igen. När hon äntligen blivit tyst passade jag på att somna om. Inte så lyckat. Låg mest och vilade till klockan 9 och sedan gav jag upp att försöka komma in i drömmarnas värld igen. Gick upp. Gjorde mig i ordning och skulle försöka plugga mikrobiologi igen. Lyckat? Eh, nej. Jag fattade ingenting precis som förut. De där frågorna går helt enkelt inte. Jag har försökt sedan höstlovet och försöker än. De är helt omöjliga.
Hur som helst. Sedan så traskade jag och Baylee ut på promenad och sedan in till stora huset där vi blev bemötta av en glad mamma. Hon kom med ett leende på läpparna och sade att hon hade börjat hjälpa mig med mikrobiologi frågorna. Jag höll på att tappa hakan när jag hörde det. Att hon ens orkar göra dessa förjävliga frågor. Jag sa att jag bara skulle släppa ut Baylee sedan skulle jag komma ner och hjälpa till såklart. Hon förstod heller inte frågorna så väl. Men hon lyckades svara fram till fråga 6. Sedan kom mardrömmen. SAS ringde och ville att hon skulle översätta en sista minuten sak till dem som skulle vara inlämnat innan klockan 17.00 idag. Hon tackade ja till uppgiften och tänkte att hon kunde fortsätta hjälpa mig med det jag inte kunde efter hon blivit klar med SAS uppgiften. Sedan ringde en annan person typ 5 minuter efter, också från SAS och ville att mamma skulle hjälpa dem med en sist aminuten översättning. Hur ofta händer det när man inte ens jobbar heltid på det där längre. Hur som helst. Det skulle vara klart till Söndag kväll eller om det var måndag morgon, så hon sade ja. Mardröm. Mamma jäktad. Jag jäktad. Min puls bara stiger och stiger och känns snart som att hjärtat ska hoppa ur kroppen på mig. Jag vet inte alls hur jag ska klara mikron om jag inte ens fattar frågornas svar.
Anyway, sedan gick jag upp till pappas dator och började skriva om min önskelista, tog en paus för att lugna ner mig lite liksom, pulsen måste ner. Mamma ropar efter någon timme och säger att vi måste åka. Jag hoppar in i bilen med Baylee och vi kör iväg till skolan. Jag skyndade allt vad jag kunde in till matte rummet då klockan var lite över 20 över 2, trodde jag i alla fall. Väl framme i klassrummet, så var det helt tomt. Jag såg mig omkring och endast en väska låg på golvet. Jag blev lite fundersam eftersom jag redan var försenad och undrade om matten kanske blivit inställd. Jag messade Hanna som troligtvis inte hade mobilen på sig. Då messade jag Sund som kom efter ett tag och höll mig sällskap. Då kom jag fram till att jag hade råkat se fel på klockan med 1 timme. Suck. Typiskt mig. Nåväl, efter ett tag började folk droppa in i klassrummet. Men innan dess bestämde jag och Sund för att leta upp KG och prata om provet. Tillslut hittade vi honom och han betedde sig som världens idiot mot oss. Vi sade att vi inte förstod frågorna och undrade om han kunde gå igenom dem så att vi förstår dem inför provet så vi har möjlighet att klara åtminstone godkänt på provet. Men det kom inte ens på frågan enligt honom då kursen redan är avklarad. MEN VARFÖR SKA VI HA ETT PROV DÅ DÅ!!!?? Det sade jag inte eftersom ajg inte tänkte på det men det blev Kattis respons när vi berättade det för henne. Hur som helst hade vi försökt få honom att gå med på det i några få sekunder. Men sedan sade han bara "kursen är avklarad" och sedan vände han på sig och bara drog. Vilken jävla idiot. Hur ska man då klara provet om han, vår lärare, vägrar att hjälpa en? Jag hade faktiskt precis tänkt föreslå att vi kunde ha en extra lektion även om det var efter skoltid, bara för att gå igenom frågorna och lite sådant, men han hade redan gått. Jag och Sund såg på varandra och var båda två väldigt chockade. KG påstod också att alla svaren på frågorna finns i boken och i alla antecknignar men jag har faktiskt kvar mina gamla anteckningar och hittar ÄNDÅ inte svaren. Det är ju bara en massa skitsnack det där. Hur som helst. Allt har gått fel i dag, i morse. Allt.
Jag skulle gå in och kolla min myspace mail en snabbis och hittade ett mail från Ana, äntligen, det gjorde mig lite gladare!! <33
Men lyckan fick såklart inte vara nå länge. Jag slog i mig i allt, fastnade i saker, och så har jag min jävla mens nu också. Blir så trött på det. Det gör så ont. :( Funderar starkt på att börja med Ppillrena, kan ju underlätta i mer än bara ett läge ju. ;)
Hur som helst. Efter skolan skulle jag, Sund, Hanna och Sara gå och leta upp KG igen, men misslyckades då han var på något möte, så vi ska leta upp honom imorgon i stället.
Sedan skulle Hanna och Sara hämta några saker i klassrummet så jag och Sund gick till bussen. Det var 188an som kom. Jag frågade om bussen stannade vid Gränby och han sa nej. Sund var super söt och sade att om bussen inte skulle stanna vid Gränby så kunde hon sitta och vänta med mig. Hur som helst, så var vi på väg till busshållplats bänkarna när Chauffören ropade på oss och sade att han kunde stanna vid Gränby ändå så vi inte skulle behöva vänta till nästa buss. Super snällt ju! Han sade att det kan vara mycket och göra på torsdagar och fredagar så varför inte låta oss åka med. Han verkade inte alls ha något emot att stanna vid Gränby, as schysst kille! :) Hade jag fått tag i bussnummret så hade jag definitivt ringt in till bussföretaget eller vart man nu ringer och givit honom massa beröm. :)
Jag hoppade av vid Gränby, hann aldrig skicka Geting saken till Sund men lovade att göra det imorgon, wich I will. :) Anyway, Började prata med en lastbildschaffis där som var mycket pratglad och trevlig. Sedan kom mamma och vi åkte iväg. Hon skulle tanka och sedan stanna en kortis vid Willys. När hon sedan kom ut ur affären så hade hon köpt något till middag tills imorn, potatisgratäng till idag :D och fetaost och GOOODIS...MASSOR AV GODIS!!! :D
Jag berättade allt som hänt med KG för mamma och hon hade berättat det till pappa som sade att Christer har gått i samma klass som Jällas rektor och känner honom väl och om detta strul inte ordnar sig så kan han mer än gärna komma till skolan och prata med rektorn om detta. Jag sade att jag och några från klassen ska försöka prata med KG igen imorgon men om han fortfarande inte ger med sig så kanske det inte vore någon dum idé om han kunde prata med rektorn.
Hur som haver. Imorse spydde Baylee 3 ggr. Och nyss, precis nyss spydde hon 2 ggr. Jag undrar vad som är fel. För 2 dagar sedan spydde hon 3 ggr, och dagen innan det med och dagen innan det också. Jag börjar bli lite orolig nu. Första dagen hon spydde vet jag att hon åt något hon inte skulle, så det var inget mer med det. Men resten av dagarna då? Läskigt. :(
Jag har dessutom Mailat mopskenneln jag hittade som jag ÄLSKAR, i Finland och den jag verkligen gillar i Norge med, och båda skrev tillbaks och verkar tycka om mig mycket. De sade att när tiden kommer då jag har möjlighet att skaffa min mops så skulle jag mer än gärna kontakta dem igen. :) Och båda två älskar Baylee!! :D <333
Jag har en blåsa på vänster sida om tungan, den gör ont. :( Som sagt så går mycket åt helvete idag.
Meeen, Idag när vi var på jakt efter KG så ringer min mobil. Jag har den på ljudlös så jag känner bara hela väskan vibrera. Väskhelveten ville inte upp så det tog mig ett tag att få tag på mobilen. Sedan såg jag att det var LOLLO som ringde. Då blev jag glad och svara mycket glatt HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!! <3 Tihi. Vi pratade ett tag och jag ska försöka ta reda på burbredden gumman! <3 Lollo ska köpa ny kanin!!<3333 en vit med ljusbruna fläckar!!!<3333 ååh va söt. 8 veckor bara!!!<3333
När vi kom hem var jag jätte kissnödig så mamma fick hämta posten. Då såg jag att jag fått BRUKSHUNDEN tidningen i posten idag!! Woho!! Då blev jag glad. Kollade på omslaget och tittade inuti, såg att denna tidning handlade mest om schäfrar denna gång, borde nog säga det till Lollo som snart kommer bli en stolt schäferägare!<3
Nu har jag sålt 15 salami. Skulle egentligen sålt 16 eftersom mina föräldrar tänkte köpa 2 salami men då sade jag att de bara skulle köpa en så att Malin får en gratis salami också eftersom hon har sålt 15 stycken hon med. Så då bestämde de sig för att köpa en pepparsalami och få en gratis kryddsalami. :) Mumsigt värre. Jag vill veta hur vitlökssalamin smakar också så jag får nog tigga lite från Nino kanske. ;)
Hur som helst så tänker jag åka till skolan nån timme tidigare imorgon för att kunna prata med KG innan Malin och Kattis måste dra till djurhuset eftersom de också vill vara med och prata med honom. Ju fler dessto bättre you know. :) Hoppas allt löser sig, men det kvarstår att se.
Kanske skriver lite till sen. Inte bestämt ännu.
Pusshej. Nu ska jag gå och gosa lite med Baylee busen. <333
onsdag 7 november 2007
The mass of men lead lives of quiet desperation.
Onsdag, 7 november
Såg på Grey's anatomy idag. I slutet sa Meredith en betydande mening:
"The people who suffer the most, are those that don't know what they want."
Känner mig träffad. Jag vet inte alls vad jag vill ha ut av livet. Känner mig nerstämd. Uttrycket kanske stämmer. Vilsen. Hjälp mig upp. Visa mig vägen. Vägen till rätta spåret igen. Ge mig ork. Ge mig min vilja och glädje tillbaks.
Låt mig älska livet igen.
Såg på Grey's anatomy idag. I slutet sa Meredith en betydande mening:
"The people who suffer the most, are those that don't know what they want."
Känner mig träffad. Jag vet inte alls vad jag vill ha ut av livet. Känner mig nerstämd. Uttrycket kanske stämmer. Vilsen. Hjälp mig upp. Visa mig vägen. Vägen till rätta spåret igen. Ge mig ork. Ge mig min vilja och glädje tillbaks.
Låt mig älska livet igen.
Genius without education is like silver in the mine.
Onsdag, 7 november
Mycket kan missförstås. Livet är inte en lek på en rak väg. Leken blir till allvar och vägarna blir krokigare för varje dag. Många uppförsbackar som förr bara var ett enstaka litet gupp, har blivit väldigt höga och väldigt branta. Kraften går ur en när man vandrar upp för dessa backar och bara längtar tills man kommit hela vägen upp så vägen ner ska bli en dans på rosor. Men så blir det sällan. Rosorna har på många ställen vissnat och nu är det bara att eftersträva de få sällsynta som finns kvar. Som lyckats hålla sig vid liv. Som står på solens sida. De lyckliga få. De underbara få.
Pluggar mikrobiologi, eller försöker. Går åt helvete. Jag fattar inte ett skit. Varför ska KG ge oss ett prov på 7 kapitel när kursen skulle varit avklarad förra året. Han kunde ha givit oss något annat att göra eftersom det var hans eget fel att vi inte blev klara. Nu har alla glömt allting från förra året och då påstår han att det från förra året kommer spela stor roll i detta hemska sista mikrobiologi prov. Jag är rädd för KG's prov. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt man kan göra är att plugga på det man ska plugga på och det man inte ska plugga på och massa saker runt omkring. Då kanske man har möjlighet att få G. Brukar ju kännas så. Hur många brukar klara högre än G på ett KG prov upp med en hand! Näst intill omöjligt. Händer inte ofta.
Nej, nu blir det tillbaks till det oändligt plågsamma pluggandet.
Mycket kan missförstås. Livet är inte en lek på en rak väg. Leken blir till allvar och vägarna blir krokigare för varje dag. Många uppförsbackar som förr bara var ett enstaka litet gupp, har blivit väldigt höga och väldigt branta. Kraften går ur en när man vandrar upp för dessa backar och bara längtar tills man kommit hela vägen upp så vägen ner ska bli en dans på rosor. Men så blir det sällan. Rosorna har på många ställen vissnat och nu är det bara att eftersträva de få sällsynta som finns kvar. Som lyckats hålla sig vid liv. Som står på solens sida. De lyckliga få. De underbara få.
Pluggar mikrobiologi, eller försöker. Går åt helvete. Jag fattar inte ett skit. Varför ska KG ge oss ett prov på 7 kapitel när kursen skulle varit avklarad förra året. Han kunde ha givit oss något annat att göra eftersom det var hans eget fel att vi inte blev klara. Nu har alla glömt allting från förra året och då påstår han att det från förra året kommer spela stor roll i detta hemska sista mikrobiologi prov. Jag är rädd för KG's prov. Man vet aldrig vad man ska förvänta sig. Allt man kan göra är att plugga på det man ska plugga på och det man inte ska plugga på och massa saker runt omkring. Då kanske man har möjlighet att få G. Brukar ju kännas så. Hur många brukar klara högre än G på ett KG prov upp med en hand! Näst intill omöjligt. Händer inte ofta.
Nej, nu blir det tillbaks till det oändligt plågsamma pluggandet.
Hunt half a day for a forgotten dream.
Onsdag, 7 november
Vad är det jag gör? Vad är det jag hela tiden gör som gör dig så ont? Gör det dig illa av att veta att jag existerar? Vad är det som får dig att se ner på mig? Vad är det som får dig att tycka att jag inte är värt ett ögonblick av din tid, att jag bara är i vägen?
Om du nu också tycker så, så varför inte säga det till mig? Varför gå runt och låtsas som att allt är bra när du egentligen mer än allt verkar vilja ha mig ur ditt liv? Säg vad jag gör istället för att tro på allt du hör. Vad får dig att tro att allt du hör från andra alltid är rätt? Och vem är det som snackar om mig så mycket till dig så du blir arg?
Jag kan säga precis som jag känner om du bara svara på vad det är som verkar får dig att hata mig så mycket. Utgå inte från att allt du hör om mig är sant. Folk snackar så jag vet inte vad. Jag har aldrig förr varit med om något liknande. Har jag gjort dig illa på något sätt så förlåt, men jag skulle uppskatta om du kunde säga mig vad det är jag har gjort. Ingen är perfekt. Alla gör misstag.
Passar verkligen inte in i min klass, men jag gillar linjen. Det motiverar mig väl en del till att stanna kvar. Dagarna blir längre och nätterna sömnlösa. Jag är inte perfekt. Egentligen vill jag bara ge upp, bara sluta kämpa, bara strunta i allt skit och bara flytta och börja om på nytt. Men ja tänker inte ge upp. Tänker gå klart den här linjen. Tänker inte låta någon eller något komma i vägen för det. Jag ska gå klart min utbildning. Ibland känns det som att livet skulle vara mycket lättare om jag jag bara kunde sluta ögonen och aldrig mer vakna upp. Men önskningar blir inte alltid till verklighet.
Känner mig jävligt ensam, inte en jävel som förstår mig. De bara stirrar rakt igenom mig. Finns jag ens? Är denna plåga bara en inbillning. Är livet bara en inbillning? Finns jag? Jag känner, så jag måste finnas. Drömmer jag. En marddröm. Väck mig. Nyp mig. Se till så mina ögon öppnas.
Jag vill ha mitt gamla liv tillbaks. Jag vill känna friheten av att leva. Livsglädjen. Min glöd är endast askor nu och min värd är lika mörk som natten då månen täcks bland tjocka moln. Gråten sitter som en klump i halsen och försöker tränga sig upp. Jag gör allt för att hålla det inne men misslyckas. Igen. Tänker. Undrar. Lyckas jag med något? Är jag verkligen så misslyckad att jag inte ens kan komma på saker jag lyckats med?
Min ork sipprar ur mig. Min kropp darrar. Jag fryser. Känner kylan sprida inom mig. Finns jag? Slår mitt hjärta? Mina andetag är tysta. Andas jag? Mitt bröst åker upp och ned, jag andas. Lever jag då? Kanske på usidan. Men insidan är död. Den orkar inte. Sista strået är snart plockat. Det är enkelt att dölja käslorna på utsidan. Dölja dem så ingen ska kunna se hur misslyckad man är. Så ingen ska veta. Min hemlighet är säker. Den finns bara inom mig. Där är den säker. Den vill ut, men vet inte vart utgången ligger. Förvirrad. Ledsen. Gråter. Svaghet.
Mitt hjärta gör ont. För många oläkta sår. Det svider. Såren fortsätter komma. Smärtan förvärras. Varför föddes jag? Jag har ingen mening. Varför skulle just jag födas? Vad har jag gjort som är så ont för att förtjäna ett brustet liv?
Jag är inte perfekt. Jag är inte ens hel. Men jag snackar inte skit, där har du fel.
Vad är det jag gör? Vad är det jag hela tiden gör som gör dig så ont? Gör det dig illa av att veta att jag existerar? Vad är det som får dig att se ner på mig? Vad är det som får dig att tycka att jag inte är värt ett ögonblick av din tid, att jag bara är i vägen?
Om du nu också tycker så, så varför inte säga det till mig? Varför gå runt och låtsas som att allt är bra när du egentligen mer än allt verkar vilja ha mig ur ditt liv? Säg vad jag gör istället för att tro på allt du hör. Vad får dig att tro att allt du hör från andra alltid är rätt? Och vem är det som snackar om mig så mycket till dig så du blir arg?
Jag kan säga precis som jag känner om du bara svara på vad det är som verkar får dig att hata mig så mycket. Utgå inte från att allt du hör om mig är sant. Folk snackar så jag vet inte vad. Jag har aldrig förr varit med om något liknande. Har jag gjort dig illa på något sätt så förlåt, men jag skulle uppskatta om du kunde säga mig vad det är jag har gjort. Ingen är perfekt. Alla gör misstag.
Passar verkligen inte in i min klass, men jag gillar linjen. Det motiverar mig väl en del till att stanna kvar. Dagarna blir längre och nätterna sömnlösa. Jag är inte perfekt. Egentligen vill jag bara ge upp, bara sluta kämpa, bara strunta i allt skit och bara flytta och börja om på nytt. Men ja tänker inte ge upp. Tänker gå klart den här linjen. Tänker inte låta någon eller något komma i vägen för det. Jag ska gå klart min utbildning. Ibland känns det som att livet skulle vara mycket lättare om jag jag bara kunde sluta ögonen och aldrig mer vakna upp. Men önskningar blir inte alltid till verklighet.
Känner mig jävligt ensam, inte en jävel som förstår mig. De bara stirrar rakt igenom mig. Finns jag ens? Är denna plåga bara en inbillning. Är livet bara en inbillning? Finns jag? Jag känner, så jag måste finnas. Drömmer jag. En marddröm. Väck mig. Nyp mig. Se till så mina ögon öppnas.
Jag vill ha mitt gamla liv tillbaks. Jag vill känna friheten av att leva. Livsglädjen. Min glöd är endast askor nu och min värd är lika mörk som natten då månen täcks bland tjocka moln. Gråten sitter som en klump i halsen och försöker tränga sig upp. Jag gör allt för att hålla det inne men misslyckas. Igen. Tänker. Undrar. Lyckas jag med något? Är jag verkligen så misslyckad att jag inte ens kan komma på saker jag lyckats med?
Min ork sipprar ur mig. Min kropp darrar. Jag fryser. Känner kylan sprida inom mig. Finns jag? Slår mitt hjärta? Mina andetag är tysta. Andas jag? Mitt bröst åker upp och ned, jag andas. Lever jag då? Kanske på usidan. Men insidan är död. Den orkar inte. Sista strået är snart plockat. Det är enkelt att dölja käslorna på utsidan. Dölja dem så ingen ska kunna se hur misslyckad man är. Så ingen ska veta. Min hemlighet är säker. Den finns bara inom mig. Där är den säker. Den vill ut, men vet inte vart utgången ligger. Förvirrad. Ledsen. Gråter. Svaghet.
Mitt hjärta gör ont. För många oläkta sår. Det svider. Såren fortsätter komma. Smärtan förvärras. Varför föddes jag? Jag har ingen mening. Varför skulle just jag födas? Vad har jag gjort som är så ont för att förtjäna ett brustet liv?
Jag är inte perfekt. Jag är inte ens hel. Men jag snackar inte skit, där har du fel.
söndag 4 november 2007
Childhood shows the man, as morning shows the day.
Söndag, 4 november
Jag är så glad. Känsla av lycka. Underbart.
Igår kväll när jag satt och tänkte tillbaks på massa minnen så hamnade de flesta tankar på lågstadietiden. Glädje. Lycka.
De flesta minnen jag har från den tiden är med Lollo!<3 Minns till och med dagen vi blev oskiljaktiga. Det tog bara några få sekunder. Lollo och Mimmi sat och gungade när jag gick förbi. Lollo såg mig och ropade på mig. Hon frågade om jag ville vara med och gunga. Självklart ville jag de. Mimmi gick av gungan och sade att hon skulle gå till hennes assistent (tror jag det var) och jag hoppade upp p ågungan där Lollo satt. Vi gungade hela rasten. Började prata om allt och inget. Sjöng massa låtar och lekte våran speciella krockgunglek. Jag minns dagen som om det vore igår. Jag var så lycklig. Enda sedan den dagen var vi oskiljaktiga. Vi umgicks så gott som varje dag efter skolan. Sov över hos varandra under mer än bara helgerna. Lekte kull med Nappe. Skrämde upp oss själva med läskiga historier och filmer och det där läskiga datorspelet. Spelade Mario spelet med Yoshi. Åt digestivekex så jag vet inte vad. Gick ut med alla kvarterets hundar. Busringde mer än jag kan säga. Pratade om allt. Verkligen allt. Hade våran lilla hästklubb där ett tag på vråkvägen också. Badade med kläderna på. Fiskade. När jag gick på kryckor sa var det alltid du som fick åka hiss med mig. Vi bar hem läxorna åt varandra. När vi var på klassresa till Gröna Lund i 6:an så var det bara du och jag som åkte det där skeppet som åkte upp och ned. Bara du och jag. När jag var ledsen eller arg eller kände som att ingen förstod, så visste jag att jag alltid hade dig. Du var bara ett telefonsamtal bort eller några små gator bort (när du va på Rappis dvs). Tiden då vi alltid cyklade tillsammans til lstallet och var dar i timmar bara för att vara där. Det var så mysigt. När vi satt inne med hästarna och bara mös. Mös och pratade. När vi åkte på ridläger tillsammans och jag blev sjuk. Du satt där med mig. Satt där och väntade med mig tills jag sa att du skulle gå så att du inte skulle få skäll av ridlärarna där. Våra kaniner som fick bäbisar tillsammans. Fem stycken. Dom finaste någonsin. Underbara. När vi hade våran MJ period och SP period. Haha! Alla minnen med dig får mig att le. Jag känner mig lycklig. Varm. jag minns ditt sommarställe. Så mysigt. Jag minns att när jag inte vågade mig ut själv til dassen när det var kolsvart ute så följde du mig ut dit med en ficklampa. Jag minns när vi sov i din famors gäststuga. Så otroligt mysigt. Haha! Jag minns när vi hade gått på stan och åkte sedan hem till din mamma. När vi för första gången köpte stringtrosor själva. Haha! Vi vågade inte säga något till våra föräldrar först. Jag minns att vi bara tog några storlekar som vi köpte. Bara chansade hej vilt. Och när vi sedan hade kommit hem till dig så sprang vi in till toaletten på övervåningen och provade dem. Gud vad vi skrattade. Jag minns Bobbo och Berra. De underbaraste råttorna i världen. Och Clara, din farmors lilla guldklimp som du sen fick ta hand om efter den där fruktansvärda olyckan. Jag minns att vi alltid tältade inomhus på Dalbovägen hemma hos mig i vardagsrummet. Vi packade in alla täcken, kuddar och gosedjur som vi kunde hitta. Och så använde vi min våningssäng undre maddrass som underlag. Super mysigt. Ibland fick vi knappt plats pga alla saker vi hade packat in där inne. Jag minns att vi alltid brukade ta in massa hemliga saker som vi inte tillät någon att se. Och att vi alltid klottrade söder oss själva med alla miljontals pennor vi hade. Jag minns också när din mamma bodde i den där lägenheten med den roliga luftballongsgungen. Men den där hemska läskiga gubben bodde ju också där. Han var så läskig. Alla historier som sades om honom. Allt som han gjorde och när han kom efter oss. Vi klarade oss, tillsammans. Alltid, tillsammans. Jag minns att vi brukade gå till Kvarnen och köpa godis. Eller när vi skulle se hur många glas med vatten jag kunde få i mig. Jag minns när du gav mig smeknamnet Cation. Men att vi stavade det Kaichen. Jag minns alla tjejkväller när vi såg på skräckfimer och du altid satt och tryckte det hårdaste du kunde i min hand och gömde dig bakom mig för att du var så rädd och jag aldrig blev rädd för skräckfilmer då. Jag minns att vi båda två enda sedan vi träffades för första gången nästan, pratade om att vi skulle skaffa hund. Men det blev aldrig av. Nu har jag äntligen fått min älskling och din är på väg. Så himla underbart.
Efter 6:an skiljdes vi åt. Jag började på Katarinaskolan och du på Valsätraskolan. Vi tappade kontakten rätt rejält. Träffade på varandra nån gång på stan men annars hade vi tappat kontakten. Det var bara för några veckor sedan som vi började få upp kontakten igen, och nu vill jag inte tappa den igen. Mina minnen med dig är några av de absolut bästa i mitt liv. Du förstår inte hur mycket du har betytt för mig genom alla dessa år. Vi har känt varandra sedan vi var 6 år och nu är du 18 är snart jag med. Under 5 år hade vi förlorat kontakten. Nu är det på tiden att vi tar igen dessa 5 försvunna år tillsammans.
Jag älskar dig gumman och det kommer jag alltid att göra. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, vad som en händer. Det kommer alltid vara du och jag.
Alla dessa minnen är bara en liten snutt av allt vi levt igenom tillsammans!! När vi var små lovade vi varandra att det alltid skulle vara vi. Alltid. Det löftet tänker jag ta med mig till graven och vidare. Alltid vi.
Jag älskar dig Ingrid Louise Maria Graf
/Din Kimberly Ingrid Viktoria Carlstedt
Jag är så glad. Känsla av lycka. Underbart.
Igår kväll när jag satt och tänkte tillbaks på massa minnen så hamnade de flesta tankar på lågstadietiden. Glädje. Lycka.
De flesta minnen jag har från den tiden är med Lollo!<3 Minns till och med dagen vi blev oskiljaktiga. Det tog bara några få sekunder. Lollo och Mimmi sat och gungade när jag gick förbi. Lollo såg mig och ropade på mig. Hon frågade om jag ville vara med och gunga. Självklart ville jag de. Mimmi gick av gungan och sade att hon skulle gå till hennes assistent (tror jag det var) och jag hoppade upp p ågungan där Lollo satt. Vi gungade hela rasten. Började prata om allt och inget. Sjöng massa låtar och lekte våran speciella krockgunglek. Jag minns dagen som om det vore igår. Jag var så lycklig. Enda sedan den dagen var vi oskiljaktiga. Vi umgicks så gott som varje dag efter skolan. Sov över hos varandra under mer än bara helgerna. Lekte kull med Nappe. Skrämde upp oss själva med läskiga historier och filmer och det där läskiga datorspelet. Spelade Mario spelet med Yoshi. Åt digestivekex så jag vet inte vad. Gick ut med alla kvarterets hundar. Busringde mer än jag kan säga. Pratade om allt. Verkligen allt. Hade våran lilla hästklubb där ett tag på vråkvägen också. Badade med kläderna på. Fiskade. När jag gick på kryckor sa var det alltid du som fick åka hiss med mig. Vi bar hem läxorna åt varandra. När vi var på klassresa till Gröna Lund i 6:an så var det bara du och jag som åkte det där skeppet som åkte upp och ned. Bara du och jag. När jag var ledsen eller arg eller kände som att ingen förstod, så visste jag att jag alltid hade dig. Du var bara ett telefonsamtal bort eller några små gator bort (när du va på Rappis dvs). Tiden då vi alltid cyklade tillsammans til lstallet och var dar i timmar bara för att vara där. Det var så mysigt. När vi satt inne med hästarna och bara mös. Mös och pratade. När vi åkte på ridläger tillsammans och jag blev sjuk. Du satt där med mig. Satt där och väntade med mig tills jag sa att du skulle gå så att du inte skulle få skäll av ridlärarna där. Våra kaniner som fick bäbisar tillsammans. Fem stycken. Dom finaste någonsin. Underbara. När vi hade våran MJ period och SP period. Haha! Alla minnen med dig får mig att le. Jag känner mig lycklig. Varm. jag minns ditt sommarställe. Så mysigt. Jag minns att när jag inte vågade mig ut själv til dassen när det var kolsvart ute så följde du mig ut dit med en ficklampa. Jag minns när vi sov i din famors gäststuga. Så otroligt mysigt. Haha! Jag minns när vi hade gått på stan och åkte sedan hem till din mamma. När vi för första gången köpte stringtrosor själva. Haha! Vi vågade inte säga något till våra föräldrar först. Jag minns att vi bara tog några storlekar som vi köpte. Bara chansade hej vilt. Och när vi sedan hade kommit hem till dig så sprang vi in till toaletten på övervåningen och provade dem. Gud vad vi skrattade. Jag minns Bobbo och Berra. De underbaraste råttorna i världen. Och Clara, din farmors lilla guldklimp som du sen fick ta hand om efter den där fruktansvärda olyckan. Jag minns att vi alltid tältade inomhus på Dalbovägen hemma hos mig i vardagsrummet. Vi packade in alla täcken, kuddar och gosedjur som vi kunde hitta. Och så använde vi min våningssäng undre maddrass som underlag. Super mysigt. Ibland fick vi knappt plats pga alla saker vi hade packat in där inne. Jag minns att vi alltid brukade ta in massa hemliga saker som vi inte tillät någon att se. Och att vi alltid klottrade söder oss själva med alla miljontals pennor vi hade. Jag minns också när din mamma bodde i den där lägenheten med den roliga luftballongsgungen. Men den där hemska läskiga gubben bodde ju också där. Han var så läskig. Alla historier som sades om honom. Allt som han gjorde och när han kom efter oss. Vi klarade oss, tillsammans. Alltid, tillsammans. Jag minns att vi brukade gå till Kvarnen och köpa godis. Eller när vi skulle se hur många glas med vatten jag kunde få i mig. Jag minns när du gav mig smeknamnet Cation. Men att vi stavade det Kaichen. Jag minns alla tjejkväller när vi såg på skräckfimer och du altid satt och tryckte det hårdaste du kunde i min hand och gömde dig bakom mig för att du var så rädd och jag aldrig blev rädd för skräckfilmer då. Jag minns att vi båda två enda sedan vi träffades för första gången nästan, pratade om att vi skulle skaffa hund. Men det blev aldrig av. Nu har jag äntligen fått min älskling och din är på väg. Så himla underbart.
Efter 6:an skiljdes vi åt. Jag började på Katarinaskolan och du på Valsätraskolan. Vi tappade kontakten rätt rejält. Träffade på varandra nån gång på stan men annars hade vi tappat kontakten. Det var bara för några veckor sedan som vi började få upp kontakten igen, och nu vill jag inte tappa den igen. Mina minnen med dig är några av de absolut bästa i mitt liv. Du förstår inte hur mycket du har betytt för mig genom alla dessa år. Vi har känt varandra sedan vi var 6 år och nu är du 18 är snart jag med. Under 5 år hade vi förlorat kontakten. Nu är det på tiden att vi tar igen dessa 5 försvunna år tillsammans.
Jag älskar dig gumman och det kommer jag alltid att göra. Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, vad som en händer. Det kommer alltid vara du och jag.
Alla dessa minnen är bara en liten snutt av allt vi levt igenom tillsammans!! När vi var små lovade vi varandra att det alltid skulle vara vi. Alltid. Det löftet tänker jag ta med mig till graven och vidare. Alltid vi.
Jag älskar dig Ingrid Louise Maria Graf
/Din Kimberly Ingrid Viktoria Carlstedt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)